Asylsökande med många identiteter – känt för myndigheterna sedan 20 år

Klicka på text- och bildrutan för att komma till artikeln.

Medan regeringen och så gott som alla politiska partier är upptagna med att i det närmaste dagligen komma med nya utspel och förslag och påhitt på asylområdet – det ena mer orealistiskt och ogenomförbart än det andra – pågår verkligheten. Den är det inte lika angeläget att ta tag i, att på riktigt engagera sig i. Som till exempel det som Nuri Kino tar upp i sin artikel i Svenska Dagbladet idag.

Att asylbedrägerier pågår i tusental, kanske tiotusental, dag ut och dag in, det är inget av partierna, ingen regering varken förr eller nu, som orkar eller förmår ta tag i. Att människor utan asylskäl och ibland av tvivelaktiga, för Sverige direkt negativa anledningar söker ”asyl” i falska identiteter är något som varit känt i två decennier, kanske längre. I snart elva år har jag bloggat och under åtta, nio av dessa år har miggorna rapporterat, frenetiskt och ihärdigt, om bland annat just detta. Utan märkbara resultat. Deras rapporter har snarare tigits ihjäl än tagits på det stora allvar de förtjänar.

Nur Kino skriver också om det i sin text:

Jag googlar ”flera identiteter” på nätet, vad har man skrivit om detta? Hur pass känt är det? Jag hittar en notis här och där, en mindre artikel, och det mest matnyttiga hittar jag på samhällsdebattören Merit Wagers blogg. Hon har sedan 2006 gett röst åt tjänstemän på Migrationsverket som på olika sätt försökt larma och förhindra att man använder sig av flera identiteter i Sverige.

Själv har Nuri Kino, ensam och utan en stor redaktion i ryggen, försökt undersöka vad som låg bakom att en man som han träffade på en restaurang, visade upp ett stort antal olika id-handlingar som han skröt om att han använde sig av. När Nuri Kino gick vidare i sin undersökning hittade han en person som hade så många som åtta olika identiteter – åtta olika identiteter som han kan agera i, söka asyl i, skaffa bidrag i, begå brott i. Ur Nuri Kinos text:

I den dom jag har tillgång till, gällande mannen med åtta identiteter, kan man läsa: ”Migrationsverket har yttrat sig i målet. Av yttrande framgår att NN har figurerat under i vart fall sex olika identiteter i de underlag som tillsänts Migrationsverket och att personens familjeförhållanden inte är kända.” Domen föll 2016-03-07.

Jag mejlar Migrationsverket och frågar varför de låter det här fortgå. Vad gör man för att förhindra problematiken med personer med olika identiteter? Svaret: ”Detta är en fråga där lagstiftaren ska föra diskussion kring hur mycket integritetskränkande åtgärder de vill ha.”

Så här är det i det Sverige där de politiska partiernas ledare och migrationspolitiska talespersoner i en aldrig sinande ström släpper ur sig luftpastej efter luftpastej, det vill säga allehanda påhitt på asylområdet som det verkar som om de suttit på sina kammare och hittat på, men inte tänkt igenom längre än näsorna räcker. Medan verkligheten, sönderfallet av vad som en gång var en rättsstat, pågår för fullt och i accelererande fart.

Under de år miggorna haft förtroende för mig och skickat mig sina rapporter inifrån Migrationsverket – den ena berättelsen mer hårresande än den andra – har de, som borde ha tagit ansvar för landet och folket, suttit med huvudena ovanför molnen och låtsats som om det regnar. Hade de orkat ta till sig och hade de förstått att det miggorna berättar måste tas på allvar och att konkreta åtgärder – inte luftpastejer – måste till, så hade Sverige idag varit mer likt de övriga nordiska länderna. Inte en stat i långt gånget förfall, en stat där utomeuropeiska medborgare vet att de kan begå i princip vilka brott som helst, oftast utan några repressalier. Det är nästan riskfritt att bedra och ljuga i asylprocessen, det går bra att ljuga om sin ålder och säga att man är 17 år gammal när man är långt över 20 och till och med över 30. Och det går bra att tillskansa sig allehanda bidrag och ersättningar i olika identiteter.

Här ett utdrag ur ett av många horribla exempel från miggornas rikhaltiga information under mer än åtta år. Det är ett inlägg som fick en mycket lång rubrik: ”Den person som A uppgav vara hans hustru är hans syster. A och B är inte föräldrar till barnen. Två av barnen är barn till A:s bror. Ytterligare två barn är bröder till A och har dessutom uppnått myndig ålder. Det är fortfarande oklart vilka föräldrarna till de övriga fyra barnen är.” I texten finns exempel på missbruk och användning av falska identiteter, ända sedan 1990-talet…

Migrationsverket, ur Argus-rapporten daterad 200-12-31 (mer än 15 år sedan…):

Genom underhandsupplysningar från allmänhet och polis har vi upptäckt personer som har uppehållstillstånd, men som ansökt om asyl i annan identitet. Vi har stött på svenska medborgare med utländskt ursprung som ansökt om asyl. Det finns personer som har beviljats uppehållstillstånd av anknytningsskäl (och därmed kunnat resa in legalt i landet) för att därefter söka asyl i annan identitet.

Ur Argus-rapporten:

Detta har funnits tillgängligt för alla – journalister, politiker, allmänhet – under alla år. Men vad har det hjälpt när ingen brytt sig om vad de, som vet och kan mest på området, berättar? När politikerna, de som antingen står med huvudena i sanden eller har dem ovanför molnen, inte på allvar bryr sig om det som de har ansvar för? När politiker agerar som om deras huvuduppgift är att komma med ständigt nya utspel i medierna (gärna på DN Debatt för det anses ”finast”), i stället för att sätta sig ned med företrädare för samtliga partier och med kunniga personer (helst miggor!) från Migrationsverket och anställda vid andra berörda myndigheter som Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen, utlänningspolisen för att få reda på hur det är ”på riktigt” därute i den verkliga verkligheten. Och sedan sätta in kraftfulla åtgärder för att stävja bland annat bedrägerier. Kort sagt: upprätthålla och värna om rättsstaten.

Nuri Kinos berättelse om hur han kontaktar den ena myndigheten efter den andra och inser att knappt något samarbete dem emellan existerar och att det inte finns någon systematik när det gäller identitetsbedrägerier i samband med att man söker asyl, visar att det är lika illa idag som när jag började publicera berättelser från miggor, utlänningspoliser, HVB-anställda, familjehem och anställda vid Försäkringskassan och Skatteverket.

Sverige är förlorat med så svaga myndighetstjänstemän och så svaga folkföreträdare i regering och riksdag. Sverige är nu den fula ankungen bland de nordiska svanarna. Och värre blir det, dag för dag. Nuri Kino har belyst otaliga svarta sidor av det svenska samhället genom åren. Det han nu berättar kan ingen politiker med förståndet i behåll bortförklara eller låtsas som om det inte existerar. Men det är vad de kommer att göra. Om några dagar är det här glömt för då ska nya utspel på asyl- och migrationsområdet göras, storstilat och mångordigt. Luftpastejer blandade med en och annan mer solid dito, men under alla omständigheter too little, too late.

Sverige är ett land som i accelererande fart är på väg mot vad som brukar kallas ”rock bottom”.

© denna blogg.

    

En migga om nya spår på Migrationsverket

En migga berättar:

Det är lite av en röra på jobbet nu

Det går inte snabbt med ensamkommandes beslut, men inte heller för vuxna. Jag har hört talas om att hela asylprövningen ska omorganiseras så att det blir olika ”spår”. Vilket spår det blir för var och en ska bestämmas efter ansökan.

Ansökningsutredningarna ska bli bättre. Ett av spåren (antagligen det som kommer att sysselsätta merparten av oss) ska heta ”Aktiv väntan” och dit sorteras alla ärenden som kräver någon åtgärd innan asylutredningen inleds. Typ språkanalys, åldersutredning, väntan på att den sökande ska komma in med handlingar, äkthetsgranskning av handlingar, ambassadfråga etc.

De som jobbar med detta träffar inte de asylsökande. När det är klart ska de sökande skickas vidare till nästa ”spår”. Nu är jag ännu inte så insatt i hur det ska bli. Det har inte börjat ännu och vi har inte fått någon egentlig information och det är därför svårt att säga någonting mer om det ännu. Det positiva är ändå att ”ensamkommande” inte får något eget ”spår”. Det är alltså positivt under förutsättning att åldersbedömning görs senast  i ”aktiv väntan  spåret”, men helst redan i samband med asylansökan.

Kommentar: Jag upprepar vad jag brukar säga lite då och då, med ojämna mellanrum:

Till denna migga och de andra miggorna (+utlänningspoliser, gränspoliser, anställda inom socialtjänsten, personal på HVB och i familjehem, volontärer m.fl.) som år ut och år in skriver och berättar, informerar, rapporterar, vill jag sända ett stort tack!

Reflektion: Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan andra medier (än min blogg) tar upp det som miggan berättar.

OBS © denna blogg.

Tyskland i blåljus – nödrop från en kvinnlig polis

Klicka på bokomslaget för att läsa om Tania Kambouri och boken och på Focus logo för att läsa deras artikel ”Notruf” einer Beamtin (”Nödrop” från en tjänsteman – eller egentligen, ordagrant: ”Nödrop” från en tjänstekvinna).

För två år sedan kom den tyska polisen Tania Kambouris bok Deutschland im Blaulicht, som såvitt jag kunnat utröna, inte nämnts i några svenska medier, men som nu uppmärksammas här, på min blogg.

Det är en ganska skakande berättelse om hur det är att vara kvinnlig polis och möta total respektlöshet från ”nytyskar” (!). Nu intervjuas Tania Kambouri i olika medier med anledning av det hon för två år sedan berättade i sin bok och hur situationen på asylinvandringsområdet utvecklats i Tyskland.

Ur inslaget i Die Welt (klicka på bilden för att komma till det) sägs – med förbehåll för eventuell felhörning och därmed eventuell felöversättning. I Tyskland duar man inte varandra i sådana här sammanhang, i intervjun används därför genomgående ”Ni”. Men i översättningen har jag valt att använda det för svenska ögon och öron mer naturliga ”du”.

Reportern: Tania Kambouri, det är två år sedan du skrev ditt vredesbrev där du säger att ”i min vardag som polis är muslimer ofta ett problem”.

Nu har det med flyktingströmmen kommit många fler muslimer hit till Nordrhein-Westfalen, har situationen ändrats, har det blivit värre?

Tania Kambouri: Det är en svår fråga. Vi har sedan några veckor att göra med migranter/flyktingar och naturligtvis har vi insatser när det handlar om stöld, bostadsinbrott och slagsmål men vi får inte dra alla över en kam. Alltså jag känner inte varje flykting som finns i dessa boenden, vi får se upp så att stämningen inte slår om. Men vi måste ändå påtala de problem som flyktingarna för med sig.

Reportern: Hur är det för dig som kvinnlig polis, som kvinna, på asylboendena?

Tania Kambouri: Jag har hittills bara varit på ett asylboende en gång och då var de rätt så trevliga. En annan gång när det blev slagsmål och människor skadades, då respekterades vi inte. Man märkte tydligt, att vi sågs som fiender, jag blev betecknad som ”bitch” på engelska och man gjorde inte som jag sa och jag köade av respektlösheten.

Reportern: Hur skulle du säga att problemet generellt har utvecklats genom umgänget med migranter, inte bara muslimer, under de två senaste åren ?

Tania Kambouri: Det har förvärrats, man märker hur man förstärkt angrips av personerna, av de unga migranterna och det är en utveckling som jag inte vill acceptera.

Ni har grekiska rötter, är det därför lättare för er att säga er mening än för de andra kollegorna?

Tania Kambouri: Hade jag haft tyska rötter hade jag agerat precis så, det är min karaktär, jag frågar ingen när jag vill säga min mening, men jag märker hos vänner och kollegor att man genast blir betecknad som nazist om man yttrar sig negativt om utlänningar.

Reportern: Vad har ni för krav på migranterna i vårt land ?

Tania Kambouri: De ska hålla sig till de regler och normer och värden som vi har, de ska inte fullkomligt assimileras, de ska behålla sin kultur, jag är ju grekiska och älskar min kultur men trots det håller jag mig till reglerna, bara så är fredlig samlevnad möjlig.

Reportern: Räcker det med strängare straff eller måste det finnas strängare regler för invandring?

Tania Kambouri: När det gäller invandringen måste vi agera preventivt. De kommer från hemska krigsområden och blir förföljda och vi hade ju också flytt om vi befunnit oss i ett sådant land. De måste genast få våra värderingar förmedlade, bara så kan det fungera.

Klicka på bilden för att komma till inslaget.

Och här följer översättning av de första knappt tre minuterna av intervjun i inslaget ”Deutschland im Blaulicht – Notruf einer Polizistin” Interview mit der Autorin Tania Kambouri, enligt samma principer som anges för det första inslaget.