”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Läs först: Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera. och En uthängd privatperson: ”Och ingen enda av mina kommentarer handlade ens om invandringen!”

Så kom det ännu ett mejl. Från en person som, liksom så många, oroas av samhällsklimatet, mediernas framfart och det allmänna ”state of the country”. Det blir bara sorgligare och sorgligare. Särskilt sorgligt är det att läsa: ”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Det är dagen efter Lucia och jag har precis talat med vänner i Finland om saker som skapar samhörighet, nämligen språk och gemensamma kulturella markörer.

En av anledningarna att jag skriver till dig i afton är det faktum att situationen i Sverige gör mig bekymrad. Åsiktsfriheten är död, den fria opinionsbildningen är, om inte död så åtminstone hänskjuten till de mer obskyra delarna av Internet.

Jag skriver hellre till dig än än till någon annan opinionsbildare i Sverige. Merit – du gör det som våra medier borde göra, nämligen bidrar till en mångsidig och tolerant debatt. På din blogg kommer alla till tals, oaktat om de är för fri invandring eller hårda begränsningar av densamma. Det är unikt i ett allt mer polariserat svenskt medieklimat, där syftet med journalistiken torde vara att peka ut dem som inte följer den vedertagna (dvs. den av medieeliten godkända) politiska agendan.

Sverige är inte ett rasistiskt land, ej heller är våra nordiska grannar rasistiska länder. Jag är själv vad som kallas ”invandrare” enär min mor har sina rötter i ett utomeuropeiskt land. Jag må behärska svenska och ha gjort min militärtjänstgöring (jag är så gammal nämligen) men oaktat detta så är jag i Sverige inte helt svensk. Jag är ju trots allt ”svartskalle”. Det faktum att jag är statstjänsteman sedan tio år tillbaka, skattebetalare och till yttermera visso fänrik i det numera avskaffade folkförsvaret, det spelar ingen roll. I Sverige är jag endast min hudfärg.

Kontrapunkten till detta är Finland, där jag har haft förmånen att spendera mycken tid. Ett land med en känsla för sin bakgrund och historia och även sin framtid (oaktat det faktum att Sannfinländarna må ha en avog inställning till den svenskspråkiga minoriteten). I Finland är jag svensk, min hudfärg spelar en underordnad roll medan jag, i det land jag kallar mitt fosterland, endast är en ”invandrare” eller än värre: en ”andra generationens invandrare”.

Jag har inte vandrat in! Jag är svensk. Jag är stolt över vår historia, vårt språk och vår kultur. Jag våndas när människor talar om strukturell rasism för sådan finns det väldigt lite av förutom vad avser journalistkåren. Jag har arbetat inom både vårdsektorn och produktionssektorn och om jag setts som något speciellt så har det varit som smålänning, inte invandrare. Jag är invandrare och utlänning/svartskalle endast när det gäller det tolkningsföreträde som media har gjort anspråk på.

Det gör mig ont när den fria opinionsbildningen hotas, när en av landets största kvällstidningar gör sig till domare över vilka åsikter som är ”godkända” och vilka som inte är det.

Det gör mig ont när en konstruktiv diskussion om hur mycket invandring Sverige kan hantera är tabu. Det gör mig ont när människor bedöms utifrån sin hudfärg (allt som oftast för att utgöra en illustration över hur ”rasistiskt” Sverige är).

Det gör mig ont att se hur en av världens främsta demokratier sakta men säkert förbyts till ett tystnadens rike där ingen vågar uttala sina åsikter.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell.”

En migga:

Apropå de hungerstrejkande afghanerna i norra Sverige. Jag tror att det nu bara är en tidsfråga innan vi börjar bevilja alla afghaner PUT. Eller snarare alla som säger sig vara afghaner, vilket även inbegriper en hel del iranier och pakistanier.

När det gäller den första meningen i miggans text,  läs här:
Lång illegal vistelsetid i Sverige och/eller hungerstrejk ger inte uppehållstillstånd – 19 april
Vidare om rapporteringen om hungerstrejkande afghaner i Boden – 20 april

När det gäller den andra meningen i miggans text, läs här:
En migga: ”En feg lösning som inte anstår en rättsstat”. – 1 april

Miggan fortsätter:

Det åligger förstås Sverige och alla andra stater som undertecknat Genèvekonventionen att ge asyl åt personer som behöver internationellt skydd, oavsett varifrån de kommer. Men betyder det att vi exempelvis måste ge asyl till alla personer som känner sig som eritreaner, afghaner, somalier och som kan språket?  Även om de till och med själva säger att de är andra eller tredje generationens invandrare i något utomeuropeiskt eller till och med europeiskt land???

Ja, just så är det! Om jag säger att jag tror att jag är medborgare i Afghanistan, Eritrea eller Somalia fast jag aldrig har varit i mitt hemland och om jag passerar språktestet och säger att jag saknar identitetshandlingar (!) så får jag givetvis PUT. Och snabbt ska det gå också. För att Migrationsverket ska kunna visa resultat så ska ärenden från dessa tre länder – och från Syrien – hanteras på löpande band. Enligt LEAN.

För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell. Alltså inte fråga för mycket och inte höra svar som skulle kunna leda till följdfrågor och fortsatta utredningar. En fråga måste vi ändå alltid ställa- ex officio- om det gäller flickebarn, bebisar, till föräldrar som känner sig som somalier eller eritreaner, oavsett varifrån de kommer. Nämligen om barnet riskerar könsstympning. Även om hela familjen givetvis ändå får PUT så kan barnet få en högre klassning om föräldrarna säger att hon riskerar könsstympning. Säger föräldrarna att hon inte riskerar könsstympning eftersom de är motståndare till denna sedvänja så måste vi låtsas som att vi inte hört svaret.  Om mer än 90 procent av kvinnorna i ett land könsstympas så innebär det en hög risk och ingen individuell bedömning sker. Till saken hör förstås att dessa personer inte alls kommer från länder där 90 procent av flickorna könsstympas men eftersom vi måste låtsas om att de gör det så måste vi också låtsas som att deras döttrar riskerar könsstympning.

Jag tror att vi också snart måste börja ställa nya frågor- ex officio- till personer från vissa länder. I många länder har HBTQ- personer en svår situation och även om dessa personer inte säger sig tillhöra denna samhällsgrupp utan åberopar helt andra asylskäl så måste jag som tjänsteman på verket kanske få dem att komma ut ur den garderob där de inte ens befinner sig. I synnerhet då jag vet att det är svårt för en person som levt i en kultur där HBTQ inte accepteras att berätta om sin läggning…

Men tänk om jag, i min välvilja, i stället kränker människor genom att insinuera att de inte kan motstå att könsstympa sina barn, att de egentligen är homosexuella osv.

Är det rätt mot miggorna att de tvingas att medvetet fatta undermåliga, felaktiga, rättsstridiga beslut på grunder som de vet är falska och bedrägliga? Beslut som dessutom för Sverige är mycket kostsamma och som förändrar det svenska samhället för alltid.

Är det rätt att Sverige på grund av denna slapphänthet blir – eller rättare sagt: redan är – ett land med mängder av människor som inte har rätt att vara här enligt de lagar som stiftats av Sveriges riksdag och regering?

Är det rätt att en oöverskådlig mängd människor dessutom, förutom att de är här utan laglig grund, inte styrkt vilka de är och att vi därmed inte har en aning om deras bakgrunder och/eller den faktiska anledningen till att de är här?

Är det rätt att skattebetalare i Sverige ska försörja, ordna bostäder åt, utbilda och ge sjukvård åt människor som inte har någon laglig grund för att vistas här och som samma skattebetalare inte ens vet vilka de är?

Läser man vad miggorna skrivit och berättat inifrån Migrationsverket sedan 2007 så blir det uppenbart för alla och envar hur illa politiker och regeringar hanterat asylinvandringen (och numera också arbetskraftsinvandringen)!

Det är märkligt att folket inte reser sig mot detta – fast å andra sidan: hur skulle det kunna resa sig när det inte får någon relevant och ingående information av nationella medier? Dock: bland de människor som har följt miggornas berättelser här på bloggen eller som har läst boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt och som jag har talat med, har samtliga varit chockade över vad de läst. Många har börjat förakta medier och politiker för vad de självsvåldigt och maktfullkomligt utsätter landet och folket för.

Inte en enda av dem jag har talat med har varit emot asylinvandring! Samtliga har varit emot att Sverige accepterar en stor bedrägeriinvandring och den osäkerhet och otrygghet den för – och redan fört – med sig i ett litet land som tidigare varit både säkert och tryggt att leva i. Den ”främlingsfientlighet” som medier och många oansvariga och okunniga politiker alltför lättvindigt och ounderbyggt pådyvlar många svenskar, har jag inte mött. Vad jag har mött – och det är tråkigt att behöva säga det, men det är sant – är snarare en sorts ”svenskfientlighet”, dvs en fientlighet mot dem som sitter i maktställningar vare sig de är politiker eller journalister, och som både ljuger och undanhåller fakta som skulle ge folket den allsidiga bild av verkligheten som det har rätt att få. Tack vare att miggorna orkar fortsätta att berätta är det dock allt fler som ser att den offentliga bilden inte är den korrekta.

Att försätta miggorna i de situationer där de numera – och sedan ganska lång tid – befinner sig, är så otillständigt och så förödande att man nästan inte kan ta in det. Utbildade jurister tvingas sitta och hantera lagar och regler på ett sätt som är helt emot allt vad just lagar och regler och – framför allt – rättssäkerhet heter. Politiker och miggornas verksledning har tvingat in dem i Dårskapens Värld där enskilda miggor omöjligt klarar att stå upp, stå emot och slå näven i bordet. Det är en klen, men kanske ändå viss tröst för dem och viktigt för framtida forskare, att deras berättelser finns kvar för att visa eftervärlden att de gjorde vad de kunde för att slå larm.

Finns det någon enda människa i Sverige som tycker att det, som miggorna tvingas göra och som de berättat om i åratal här på bloggen, är rätt? 

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!