En finländare kommenterar: ”För att få förnyat förtroende när det blir val måste politikerna här lyssna på väljarna, inte på en cyklande storsvensk integrationsmissionär.”

Som reaktion på texten Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet! skriver en finländare:

Jag tänkte skriva något syrligt om att ”andra länder ska ta ansvar”, men sedan började jag grunna på hur Ullenhag menar att det ska gå till. Vad händer om andra länder inte lyder Ullenhag? Sverige fortsätter att ta emot asylsökande och Ullenhag blir jättejättearg? Like as we would care… För att få förnyat förtroende när det blir val måste politikerna här lyssna på väljarna, inte på en cyklande storsvensk integrationsmissionär.

Jag grunnar verkligen på hur han resonerar. Är det så att han är så frikopplad från väljarna att han tror att det är politikerna som bestämmer sinsemellan? Att han reser till något EU-möte och berättar för ministrar från alla EU-länder att ”this is how we do it in Sweden” och sedan åker alla ministrar peppade hem var och en till sitt och börjar implentera ”the Swedish way”. För att bli utbytta vid nästa val eftersom de inte haft folket med sig? Eller ska politikerna börja lära folket att tycka rätt? Mene ja tiedä (ung ”Tja, vem vet?”). Men patetiskt är det.

© denna blogg.

Vill Sverige inte att utlandssvenskar ska rösta i val här?

Det kom ett mejl från en bloggläsare var syster är utlandssvensk. Gråt eller skratta, det är valfritt. Läs sedan i slutet hur det går till i ett land 50 minuters flygresa härifrån och jämför. Och avundas ett folk som har ordning på saker och ting i sitt land. Så här skriver alltså bloggläsarens syster i Tyskland om vad som hände när hon upptäckte att hon inte fått sitt röstkort inför EU-valet och försökte få tag i det:

Förloppet var så här. Jag skickade ett mejl till valmyndigheten och fick därifrån svar att jag skulle skicka ett mejl till valmyndigheten, det vill säga till samma adress (!!) som jag ju redan skrivit till, för att få nödvändiga papper för att kunna rösta i EU-valet. Men jag var ju redan på denna hemsida, varför kunde de inte ha skickat dessa papper direkt?

När jag sedan gick in på en annan internetadress fick jag veta att jag skulle vända mig till Skattemyndigheten i Stockholm eftersom jag var utlandssvensk. De hade alla uppgifter som behövdes inför EU-valet, fick jag veta. Där stod även telefonnummer som utlandssvenskar kunde ringa. Dit ringde jag därför i morse och kom genast fram efter att jag beskrivit mitt ärende (för en röststyrd telefonsvarare). Jag hade redan en gång tydligt förklarat vad jag ville, men då ställde man ännu fler frågor, för telefonsvararen kände inte igen vad jag berätta.! Detta trots att jag ju redan hade svarat på allt!

Nu blev jag kopplad till en ”sakkunnig” på Skattemyndigheten. Han i sin tur kopplade mig genast vidare. Där skulle jag vänta på min tur. Det var 54 personer som stod i kö före mig. Jag tänkte, att det här är ju helt vansinnigt – jag ringer ju från utlandet och ska behöva vänta på min tur som nummer 55 i telefonkön!

Det var inget att göra, jag tvingades vänta och när jag äntligen kom fram fick jag besked om att jag skulle ringa valmyndigheten – den myndighet vars hemsida (www.val.se) som jag redan hade varit inne på!!!! Jag fick tag i ett telefonnummer dit. Där förklarade en tjej att jag skulle ringa igen om en timme – för de hade tekniska problem.

Efter en timme ringde jag igen – fortfarande från Tyskland. Då ville man att jag skulle ringa upp igen (!!) bara för att de ville kontrollera mitt telefonnummer. jag förstod inte varför, men numret visade sig vara ”rätt” och godkändes. Därefter fick jag ringa upp ännu en gång och nu var det en ny person som svarade, en kille. Och han kopplade mig återigen vidare…

Efter detta fick jag en äldre herre i telefonen. Jag gav honom alla mina personuppgifter och han hittade mig så småningom i någon databas. Men nu föreslog han att jag skulle uppsöka svenska ambassaden i Tyskland! Jag svarade att den ligger i Berlin och inte i Kassel där jag bor. Ja, då ville han att jag skulle ringa upp ambassaden i Berlin i stället. Men då börjar väl hela den här processen om igen för mig? sa jag. Det kände jag att jag inte ville vara med om, så jag frågade därför om det inte var möjligt att han bara kunde skicka pappren direkt till mig i Kassel? Jo visst, det kunde han väl. Men vid det här laget hade han slarvat bort alla mina personuppgifter och min adress. Så jag fick börja om igen och mycket långsamt bokstavera alla mina uppgifter för honom ännu en gång. Han lovade att han skulle skicka pappren samma dag.

Jaha, vi får väl se om det blir så. De flesta hade nog gett upp efter halva vägen. Att det som svensk ska vara så svårt att få tag i ett röstkort så att man kan delta i ett val i Sverige? De påstod dessutom att jag år 2002 hade anmält att mina personuppgifter skulle tas bort från röstlängden. Det har jag inte gjort. Men jag fick reda  på att man måste göra en anmälan vart tionde år för att inte automatiskt bli raderad från deras register.

Ska det verkligen behöva var så här besvärligt att få ett röstkort när man är svensk medborgare? Sverige är ju i hela fridens namn ett EU-land där inte bara varor och tjänster ska kunna flyta fritt över gränserna utan också EU-medborgare!

Kommentar: Vill Sverige inte att utlandssvenskar ska rösta i val här? Som medborgare i landet som ligger 50 minuters flygresa österut behöver man inte ringa, mejla eller surfa någonstans. Inte sitta i oändliga telefonköer, inte kopplas vidare hit och dit, inte bli oprofessionellt bemött. Röstkortet kommer per brev utan minsta ansträngning. Inte heller har jag någonsin behövt registrera om mig efter tio år, är jag medborgare i Finland så är jag. Det fungerar professionellt, enkelt och tydligt. Och jag kan förhandsrösta på Finlands ambassad i Stockholm, om jag vill. Det känns som om man behandlas med respekt av det land man är medborgare i. Varför klarar Sverige inte detta när Finland gör det?

© Denna blogg. Vid (endast korta) citat ur texten, länka alltid till inlägget.

Om framväxten – och den politiska acceptansen – av nya civilsamhällen i Sverige

Det kom ett mejl från en anställd vid en stor myndighet, tillika före detta migga:

Jag satt på jobbet för ett tag sedan och funderade på om jag skulle försöka gå ner i arbetstid och kanske börja studera lite igen. Jag hittade då den här kursen Tillämpning av sharia i Sverige och EU, 7.5 hp på Lunds universitet.

Läser jag rätt? Menar man vid Lunds universitet att svenska domstolar använder sig av sharia? Parallellsamhälle, någon?

Mannens farhågor och undran är berättigade. Att ett antal parallellsamhällen redan är tämligen väletablerade, tolereras och till och med i vissa fall uppmuntras av personer som har ansvar för lagstiftningen i Sverige, är känt av många. Men det inte är något som svenska medier så väldigt gärna rapporterar och informerar allsidigt och objektivt om. Tyvärr har man inte heller hört den ständigt lika integrationsåtgärds- och etableringsprojektsivrige integrationsministern försäkra svenskarna om att Sverige inte kommer att acceptera något ”muslimskt civilsamhälle”. Det vill säga precis det som den så omtalade Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet, redan talar om som något etablerat. Dessutom agerar också politiker, främst miljöpartister, starkt för att möjliggöra etablering av – i stället för att motarbeta! – ytterligare ett parallellsamhälle, nämligen för dem som vistas här illegalt och till större delen kommer från ”muslimska civilsamhällen” runt om i världen.

Så här presenteras kursen på Lunds universitet som den f.d. miggan, numera anställd vid en annan stor myndighet, fann när han botaniserade bland utbildningar:

Muslimska grupper har ibland föreslagit att sharia ska erkännas i svensk och europeisk lagstiftning. Detta bemöts ofta som krav på att införa hududstraff. Men vad är egentligen sharia och vad menar olika grupper när de talar om dess tillämpning? Vad många inte vet att shari´a redan tillämpas här. Det sker som inofficiell rådgivning i muslimska församlingar men också i svenska domstolar inom ramen för internationell privaträtt. De handlar då om muslimska staters familjelagar, vilka bygger på shari´a. Kursen tar upp den islamiska rättstraditionens utveckling efter islams uppkomst och hur sharias roll förändrats i de moderna muslimska nationalstaterna. Fokus är på sharias tillämpning i Sverige och Europa och hur svenska och europeiska domstolar i praktiken tolkar begrepp ur den islamiska rättstraditionen.

Personer på viktiga poster och med förmåga att tänka längre än näsorna räcker, är visserligen oroade. Men de säger mellan skål och vägg att den oron inte är något de kan tala om offentligt och att de inte öppet kan ta upp de farhågor och den frustration de hyser, eftersom de då riskerar att frysas ut på sina arbetsplatser och i sina nätverk, och kanske rentav mista sina jobb eller uppdrag. De rycker nedstämt på axlarna och säger att det måste hända något riktigt hemskt först – ett terrordåd eller en attack av något slag i till exempel centrala Stockholm med många döda och skadade – innan man eventuellt kan börja diskutera dessa frågor och börja tänka om. En fruktansvärt sorglig inställning, men till viss del förståelig med tanke på det åsiktsklimat som råder och de etiketter som lättvindigt sätts på människor som uttalar sig utanför de gränser som aningslöst blåögda politiker och medierepresentanter ritat upp.

Sverige förbereder sig på många sätt – inte bara genom sharia-kurser – på att tillmötesgå muslimers krav på att leva här mer som i sina hemländer. Det vill säga deras krav på införande av ett mer ”muslimskt civilsamhälle” – eller flera, med tanke på att folk av olika muslimska trosinriktningar inte är sams och bär med sig konflikterna från sina hemländer. Men i svenska medier och bland svenska politiker är det oroväckande tyst om allt detta. Det är också tämligen tyst om hur det faktiskt ser ut i de redan existerande ”muslimska civilsamhällen” som etablerats i många förorter och stadsdelar i svenska städer. Där råder redan islamiska värderingar och regler och efterlevnaden kontrolleras av ”religiös polis”, vilket inte minst Nalin Pekgul, tidigare riksdagsledamot, S, otaliga gånger berättat om, bland annat i Newsmill-texten Vi demokrater måste mobilisera mot islamismen, redan för tre år sedan!

Samtidigt gör Miljöpartiet – som fått med sig Alliansen – sitt bästa för att ytterligare förstärka osäkerheten och otryggheten för svenska folket i deras eget land genom att driva igenom – och till och med låta det skattebetalande folket betala för det! – att personer som bryter mot lagen och vistas här utan tillstånd ska ges ”fri” sjukvård och ”fri” skolgång i Sverige. Personer som vägrar lyda svensk lag och som staten inte ens vet vilka de är och varför de egentligen är här kan nu, med Miljöpartiets (och Alliansens lite motvilligare dito) starka stöd, leva illegalt i ett grått parallellsamhälle som delvis flyter samman med det ”muslimska civilsamhället”. För man ska ju, enligt samma parti, aldrig ”tvångsavvisa” (ett ord som används om dem som enligt domstolsbeslut ska lämna landet) någon. Något ”svenskt civilsamhälle” talar ingen om… Troligen för att det inte finns något sådant; det finns ju, enligt både Sveriges statsminister och ett antal olika aktörer och debattörer, inte någon svensk kultur, knappt något svenskt överhuvudtaget. Så något sådant svenskt civilsamhälle att bevara och värna om, existerar därmed inte.

Så här säger man hos Säkerhetspolisen, Säpo, om vad som är skyddsvärt i vårt samhälle:

Vår demokrati, en fungerande myndighetsutövning, vår suveränitet samt medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter är exempel på vad som är skyddsvärt i Sverige. Både information, platser och människor är vitala delar för att den svenska demokratin ska fungera. Exempelvis vårt försvar, riksdagens ledamöter och byggnader med viktig funktion betraktar Säkerhetspolisen som skyddsvärda intressen.

Var och en får själv fundera på om den anser att vi har en fungerande demokrati; om myndighetsutövningen verkligen fungerar; om riksdagens ledamöter som stiftar lagar tvärtemot andra, redan befintliga lagar, är ”särskilt skyddsvärda” och om Sverige har ett försvar för Säpo att betrakta som skyddsvärt. Hur skyddsvärt Sverige är – eller hur väl Sverige och svenskarna skyddas – kan man också fundera över när man betänker att en chefsanalytiker vid Säpo säger:

Vi har sett att personer reser från Sverige till Afghanistan, Pakistan, Somalia, Irak, Jemen och Syrien för att ansluta sig till våldsfrämjande islamistiska nätverk – vilka också kan betecknas som al-Qaidainspirerade – och utbildas för att delta i olagliga våldshandlingar.

Man kan också fundera en stund över vad man tror att Sverige gör med dessa människor som deltar i olagliga våldshandlingar. Bestraffar dem för deras våldshandlingar, drar in deras uppehållstillstånd och utvisar dem? Tar emot dem när de återvänder till – oftast – bidragsförsörjning här mellan varven? Kallar dem ”utsatta” och försöker integrera dem?

Chefsanalytikern vid Säpo säger vidare om dessa män som ger sig av för att delta i olagliga våldshandlingar och exempelvis begå attentat mot civila:

Vissa genomgår olika utbildningar. Om de återvänder till Sverige med sådan utbildning och erfarenheter av våld bedömer vi att de bär med sig en förhöjd förmåga att utföra attentat i Sverige.

Vi vet att en betydande del av genomförda eller avvärjda attentat i Europa på något sätt involverat resande till våldsfrämjande islamistiska nätverk utanför Europa.

Trots detta accepterar riksdag och regering – och därmed folket, för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar är folkets företrädare – att ett betydande antal människor med falska identiteter, falska nationaliteter, falska asylhistorier – och därmed faktiskt för staten okända motiv till varför de sökt sig till Sverige – varje år beviljas uppehållstillstånd (läs Fyra miggor: ”Ren lögn!”). Eller, om dessa får avslag på sina asylansökningar, ger samma riksdag och regering dem indirekt ”tillstånd” att stanna kvar illegalt och få sjukvård och skolgång. Samt agerar aktivt och kraftfullt för att Polisen inte ens ska eftersöka och utvisa dem.

Är det ett Sverige, splittrat i olika ”civilsamhällen” och med en asylinvandring (men också arbetskaftsinvandring) som spårat ur, som väljarna röstat för i riksdagsvalet? Har väljarna röstat för att riksdag och regering ska stifta lagar som klart går emot redan befintliga lagar? Som till exempel skattefinansierade förmåner som fri sjukvård och fri skola åt människor som vistas illegalt i landet och som, enligt tidigare stiftad lag, ska lämna landet?

Innebär ”fria, demokratiska val” i Sverige numera enbart, att medborgarna, som en allt tommare symbolhandling, i nåder får rösta vart fjärde år, och att de lämnat över rätten till dem som lyckats bli invalda i riksdagen fria händer att leka ”hela havet stormar” under de fyraåriga mandatperioderna mellan valen?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

”Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”, sade Reinfeldt.

Ur en artikel med rubriken Reinfeldt angrep SD i Svenska Dagbladet den 6 november:

– De är början på den nedgång vi redan har i andra länder, därför ska vi isolera dem från inflytande, sade statsministern och hävdade att det var just det han hade gjort när regeringen slöt en överenskommelse kort efter valet med Miljöpartiet om asyl- och migrationspolitiken.

– Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning, sade Reinfeldt.

Är det så Moderaterna bedriver politik? Som om de vore ett företag som ska konkurrera ut ett annat företag? Reinfeldts taktik låter skrämmande. Man kan väl inte regera ett land genom att låta sig styras så mycket av vad ett annat parti säger, tycker och gör att man i protest mot det partiet ingår överenskommelser som man annars inte hade gjort!? Det är ju det han säger att det var för att isolera SD som ”regeringen slöt en överenskommelse kort efter valet med Miljöpartiet om asyl- och migrationspolitiken” och att ”effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”. Hur hade migrationspolitiken sett ut om SD inte hade funnits? Hade Moderaterna då inte träffat någon överenskommelse med Miljöpartiet?

Är Sverige en sandlåda och statsministern ett barn som sitter i den? Vilka är det som hans och de andra ”ansvarigas” obstinata och barnsliga agerande går ut över? Tja, ”valboskapen”, förstås. De där typerna som bara behövs vart fjärde år då man är ute och ler och skrattar förljuget och lovar guld och gröna skogar åt allt och alla: ”Bara vi får sitta kvar vid makten!” Men vad händer vid nästa val om en majoritet av valboskapen inte accepterar att SD indirekt får fortsätta att ge sådana effekter på regeringens politik som de tycks ha gjort här? Enligt statsministern själv.

 © = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv eller återger miggors eller andras berättelser, med deras skriftliga tillstånd.