Om mycket av det som framkommer Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” har miggorna länge berättat

OBS! Lång text. Men inte svårläst…

En del av det som förs fram i Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” (som förresten hellre borde heta ”Ineffektiviteten i asylprövningen”) skrev miggor om redan för flera år sedan.

En migga: ”Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.” (13 september 2011). Kort utdrag ur texten:

Gå in på vilken asylprövningsenhet som helst, peka på någon av de anställda i mängden och ställ några busenkla frågor. Be någon ange bevisgraderna till namnen, och vad de olika bevisgraderna betyder. Be någon definiera begreppet rättskälla. Be någon förklara hierakiordningen mellan en lagakraftvunnen lag och vad en migrationschef säger för det fall dessa båda skulle strida mot varandra. Be någon skilja på bevisbörda och officialprincip. Be någon av de nyanställda förklara innehållet i det beslut som denne precis har skrivit (eller rättare sagt skrivit av). Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.

En migga: ”Din uppräkning av olika typer av invandring stämmer helt.” (12 februari 2013. Kort utdrag ur texten:

Jag tror att jag har skrivit tidigare att den vanligaste reaktionen hos nyanställda handläggare på Migrationsverket är att de undrar var ”flyktingarna” är. De är inte förberedda på att asylsökande uppger skäl som att de är osams med grannen, de gillar inte mammas nya man, de är arbetslösa, bostadslösa, vill inte göra militärtjänsten osv.

Framförallt är de nyanställda inte alls förberedda på att så många gör det och att så många uppenbart ljuger.

En ny migga: ”Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.” (30 juni 2013). Kort utdrag ur texten:

Varje enhet har numera bara en halv styrka ”erfarna” handläggare och beslutsfattare, den andra halvan består av nyanställda från februari 2013. Ledningen har därefter räknat om vårt beting till att motsvara det nya antalet medarbetare, som om de vore fullärda och i full produktion från och med årsskiftet. Var och en kan säkert räkna ut problemen…

En ny migga: ”Vi har slutat att göra juridiskt korrekta prövningar av asylskäl.” (23 september 2013). Kort utdrag ur texten:

Kvalitet var dock något som chefen inte intresserade sig för. Här handlade allt om att  producera, och det snabbt. Vissa kollegor, främst de nyanställda, gick på chefens linje och såg hela tiden mellan fingrarna gällande huruvida den sökande verkligen var över 18 år eller från vilken provins han kom ifrån. Inte nog med det, de nyanställda brukade, för att hamna i god dager hos chefen, även jobba hemifrån, oavlönat på sin fritid.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.” (25 augusti 2015). Kort utdrag ur texten:

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Den intresserade uppmanas att läsa hela Migrationsverkets rapport för att få en bredare bild och insikt än vad nedan korta utdrag ger:

Rapportörerna om kvaliteten och allmänna frågor prioriteras, inte effektiviteten

Offentlighet och sekretess, förvaltningstjänstemannens roll, förhållningssätt och antikorruption i all ära, men det är i ärendehandläggningen som skon klämmer säger man vid enheterna. Man skulle behöva ”låsa in alla nyanställda en månad på internat!” De behöver två till fyra veckors utbildning bara i våra datasystem för att därefter börja lära sig tänkesättet i myndighetsutövning, modell asylprövning. Introduktionen har alltså blivit splittrad och fragmentarisk och detta har i hög grad påverkat effektiviteten.

Rapportörerna om bemötande, rädslor och Facebook

Betoningen av bemötandefrågor syns idag också på hur arbetet faktiskt bedrivs. Det uppges ha fått alltför stor inverkan på hur utredningarna läggs upp. Vissa handläggare bjuder numera ofta på kaffe och lägger inledande tid på att skapa trivsel istället för att genast gå in i utredningsrummet och i utredningssituationen.

Under samma rubrik som ovan, beskrivs också en, som det verkar, helt förlamande rädsla (se hur många gånger ordet upprepas i nedan korta text ur rapporten!) för det mesta i jobbet, något som är ytterst oroväckande för en statlig myndighet med de uppdrag som migrationsverket har:

Man talar vidare om att vårt verksamhetsområde politiserats och att det finns en ny sorts rädsla som går ut över den effektiva utredningen. Handläggarna är rädda för att kallas islamofober, homofober, främlingsfientliga eller för att åtalsanmälas. De är också alltför rädda för att avbryta, då stör man den fria berättelsen och man är rädda för de offentliga biträdena som idag påstås vara tuffa, i vart fall mot nyanställda.

Rädslan har krupit in på verksamheten på ett nytt sätt. Och det har inte blivit bättre av alla sociala medier. Man är rädd för att hängas ut på Facebook. Många har privata konton/hemsidor som är offentliga och det händer att man får ovälkomna inlägg.

Rapportörerna om besluten

Flera påpekar att de unga medarbetarena inte är lika noggranna med detaljer i språket. De kan typsnitt och disposition men bryr sig inte i lika stor utsträckning om stavfel. Det meddelas beslut med flagranta skrivfel i slutkläm, rubriker och på beslutens framsida. Rena beslutsformulerandet tar enligt uppgift ungefär två av veckans arbetsdagar för beslutsfattarna (25-30 % av arbetstiden).

Rapportörerna om internrevisionens bedömning

Finska Migrationsverket och norska Utlendingsdirektoratet har inte någon särskild formell ordning för HBTQ-ärenden, dessa ärenden sköts av ordinarie enheter. Internrevisionen menar att det inte är alldeles självklart att just HBTQ-skäl är så mycket svårare att ta ställning till eller bedöma än de skäl som annars finns i ett asylärende och att det därför finns anledning att överväga en enklare och mindre tidskrävande ordning vid verket. En sådan förenkling sägs kunna göras successivt och i valda delar. Även barnärenden är ibland onödigt komplicerade. Barnkonsekvensanalyser i positiva beslut framstår t.ex. som något onödigt.

Rapportörerna om personal, många nyanställda

Vid flera enheter i Göteborg och i Boden är inga anställda äldre i tjänsten än 1,5 år, några av dem är likväl faddrar. Personalsituationen har tvingat fram nödlösningar och genvägar som tidigare inte funnits på kartan. När det förr dröjde fyra till sju år innan en handläggare avancerade till beslutsfattare, en tid som bedömdes som nödvändig för att få erforderlig trygghet i yrkesrollen, så sker motsvarande idag på sex månader, eftersom man då anses vara erfaren.  Det är klart att en sådan rekordkarriär inte gagnar kvaliteten i verksamheten, säger man uppgivet från chefshåll. Både handläggarkåren – som sägs ha det svåraste arbetet inom asylprövningen – och beslutsfattarkåren – som har det mer ansvars- och prestigefyllda arbetet – tappar härigenom sammantaget i kvalitet och skicklighet.

Rapportörerna om svårigheten med att vara nyanställd

Vissa utkast till beslut ”bollas” upp till fem gånger mellan en ny handläggare och beslutsfattaren. Inom FVP ser man idag också allt fler brister i utredningarna. Skillnaden uppfattas som betydande och man anar handläggarnas osäkerhet. Nyanställda saknar delvis förmågan att ställa relevanta följdfrågor och de kan inte styra utredningen på ett ändamålsenligt sätt. De har ofta inte förmågan att identifiera problemen och missar viktiga omständigheter. Dessutom har de svårt för att sätta gränser för ärendet och vet inte vad som är ”good enough”. De tror också på det ”hundraprocentiga beslutet”, det alltigenom korrekta beslutet där inget lämnas åt slumpen. De processekonomiska kraven är inte riktigt inarbetade överallt.

Ett problem som ofta framhålls är bristande landkunskap. När handläggaren inte har tillräcklig sådan kunskap blir besluten gärna fel. Vanligtvis upptäcks det och det kan repareras med en kompletterande utredning men denna stjäl tid och kostnader.

Rapportörerna om nya generationer, värderingar och utbildningar

De som numera arbetar med ärendena är för det första ofta åttiotalister, de är både jurister och socionomer eller statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudämne.
—————-
De nya gruppernas inträde har medfört förskjutningar i värderingar och arbetssätt.
—————-
Dagens handläggare och ibland beslutfattare är alltså ofta födda på åttiotalet, ja även nittiotalet. Myndigheten har numera de s.k. curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på. Det får väl anses vara den gängse betydelsen av  begreppet. Är det alltså så att detta syns på arbetsplatserna idag? Svaret är ett modifierat ja.
—————-
Ute på enheterna är den nya gruppen kända för att vilja ha snabba förändringar och att karriären ska gå fort, annars tröttnar de. De tycker sig inte få tillräckligt stöd i sitt arbete, utvecklingssamtalen räcker inte till. De känner sig inte sedda och några hävdar att de är slöare. Man ser också allt fler som mår dåligt, det är fler som behöver stödsamtal vid företagshälsovården efter möten med traumatiserade flyktingfamiljer.

Rapportörerna om kan man slippa avvisningsbeslut?

Trots rent ”brutal öppenhet” vid rekryteringen om att handläggarjobbet kommer att innebära att man tvingas avvisa hela familjer under besvärliga förhållanden så finns det handläggare som, den dag situationen uppstår, plötsligt inte längre kan eller vill, empatin går för långt, beslutsångesten blir dem övermäktig. Några få säger sig vägra fatta avvisningsbeslut. Problemen har accentuerats och de kan accentueras ytterligare av att många hittills nästan bara arbetat med positiva beslut.

Om vad rapportörerna fann vid sitt studiebesök på Migrationsverket i Finland berättas bland annat följande:

Vi ska dessutom uppmärksamma de goda exemplen i landet och i vårt grannland Finland som har gjort sig känt för en mycket snabb asylprocess.

Som ett led i granskningen har internrevisionen besökt Finlands asylprövning och noterade där ett markant fokus på effektiviteten. Mål uttrycks som krav, enheter är resultatenheter, service och tillgänglighet är nedtonade, för att inte säga minimerade, och besluten är förenklade och korta, hälften så långa som hos oss.

Svenska avslagsbeslut är dubbelt så långa som de finska. PUT-beslut är 4-5 gånger så långa och reciten likaså.

De fem texterna som publicerats här mellan september 2011 och augusti 2015 borde ha tagits på allvar redan under de fem år som gått. I stället har nedåtspiralen fått fortsätta. Den genomgång av läget som Erik Stenström och Mathilde Skovdal vid Migrationsverkets internrevison presenterat, bekräftar att miggornas rapporter genom åren varit korrekta. De har kunnat läsas här av vem som helst, också av riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar och – inte minst – journalister.

Migrationsverkets ledning, regeringen och riksdagen bör ta till sig vartenda ord som står i rapporten Effektiviteten i asylprövningen och djupt tacka de två rapportörerna som visat hur illa ställt det är med ”effektiviteten” och påvisat de stora problem som sedan många år berättats om av miggor med kunskap och erfarenhet: att nyanställningarna av en mängd yngre personer varit förödande för hela asylsystemet och för Sverige som land lika väl som för enskilda asylsökande.

Här kan texter läsas om främst asylhanteringen (men också en del annat) i Finland. Det är texter sedan slutet av sommaren 2015 (då ett mycket stort antal migranter tog sig in i EU) och framåt.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till det här inlägget.

Finland. Biträdande polischef: ”Vi måste berätta sanningen.” (Om sexuella trakasserier och övergrepp).

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på BBC:s sajt (på engelska).

BBC har gjort ett reportage om hur man i Finland lär migranter att uppföra sig och skriver bland annat:

Migranter som anländer till Finland får undervisning i finländska värderingar och hur man ska bete sig mot kvinnor. Regeringen, som är oroad av det ökande antalet sexuella trakasserier och övergrepp i landet, vill försäkra sig om att personer från mycket konservativa kulturer lär sig vad de har att förvänta sig i sitt nya land.

”Så i Finland”, säger den energiska läraren Johanna, som får även den mest motvilliga eleven att engagera sig, ”kan man inte köpa en fru. En kvinna gifter sig med dig bara om hon vill för här är män och kvinnor jämställda.”

Hennes elever är alla nyligen anlända asylsökande och platsen är en asylmottagning inbäddad i snö i djupet av en finsk skog. Männen tittar på henne mycket intensivt. En del av de unga irakierna talar god engelska och nickar lätt. Andra, särskilt de lite äldre männen, stirrar på varandra med höjda ögonbryn när Johannas ord översätts till arabiska. Den enda kvinnan i lokalen, slöjbeklädd, ler svagt.

”Men man kan gå på disco med en kvinna”, tillägger Johanna glatt. ”Men kom ihåg att även om en kvinna dansar nära dig och är klädd i kort kjol så betyder det inte att hon vill ha sex med dig.”
——————————
På asylmottagningarna i Finland tar man undervisningen i kultur och traditioner på extremt stort allvar. Om män som kommer från mycket annorlunda och konservativa kulturer inte genast görs medvetna om att Finland har sina egna värderingar, seder och bruk som måste respekteras, kommer de aldrig att integreras, varnar Johanna.

BBC rapporterar också om att männen informeras också noga om finsk lagstiftning så att de vet vad som väntar dem om de rör vid kvinnor på ett oanständigt sätt. Vidare berättas om hur männen får veta att finska män deltar i hushållsarbetet och även om de stönar över det så ryggar de inte längre tillbaka när de ser en kvinnlig taxichaufför. Johanna berättar att sedan hon börjat hålla sina kurser i höstas har kvinnliga asylsökande ofta kommit till henne och klagat över att deras män inte behandlar dem på ”det finska sättet”.

Undervisningen backas upp av Inrikesministeriet och Polisen. Hösten 2015 dömdes tre asylsökande för våldtäkt i Finland och under nyårsafton skedde ett antal sexuella trakasserier och överfall liknande dem i Köln och Stockholm. Offren rapporterade att gärningsmännen såg ut att komma från Mellanöstern – något som biträdande polischefen i Helsingfors, Ilkka Koskimäki beslöt att gå ut till allmänheten med:

”Det är svårt att tala om”, medger han, medan vi sitter i en patrullbil som kör längs de isiga gatorna i staden. ”Men vi måste berätta sanningen. Ofta avslöjar vi inte en misstänkts etniska bakgrund, men de här händelserna, där skaror av unga, utländska män omringar en flicka på allmän plats och trakasserar henne har blivit ett fenomen.”

Polisbilen kör upp vid en asylmottagning där Koskimäkis polisteam håller liknande kurser för migranter som Johanna. En grupp migranter som står och röker på de snöiga trappstegen, iklädda flip-flops, rasslar snabbt in, uppenbart skärrade av polisens ankomst. En muskulös irakier i gymkläder närmar sig mig försiktigt och frågar mig i viskande ton varför jag tycker att jag behöver tre polismän som livvakter för att besöka asylmottagningen. ”Please”, bönar han, ”snälla du, tro inte att alla asylsökande är farliga för att det finns ett fåtal kriminella bland oss”.
——————————

Lektionen på asylmottagningen går mot sitt slut och de asylsökande ges i hemläxa att läsa på om Finlands jämställdhetslagar. När vi lämnar lektionsrummet skakar en irakisk man i färgglad bomberjacka min hand.

”Det är jättebra i Finland”, säger han. ”Men när jag gifter mig ska min fru vara hemmafru och laga den mat jag tycker om – och hon ska definitivt inte gå på disco.”

Kommentar: Den slapphet som råder i Sverige råder inte i Finland. Och att Polisen, som i Sverige, skulle börja ”mörka” vilka som begår grova brott för att de är asylsökande eller asylinvandrade, den tanken finns inte. Finland är ett demokratiskt och fritt land och där mörkas inte uppgifter som är av stor vikt för befolkningen att känna till. Det är det skattebetalande folket som betalar för Polisen, för att den ska upprätthålla lag och ordning och beivra och bekämpa brott så folket har ovillkorlig rätt att veta vad som sker i deras land.

Läs också:
Finland. ”Sexualbrott i parker och på gator var okända i Finland innan 32.000 asylsökande anlände till landet i fjol.” – 10 januari 2016

© Översättning Merit Wager.

Inte för Sverige

Naiviteten och okunskapen, antalet felaktiga benämningar och begrepp samt allehanda sammanblandningar av olika ”rätter” (rättigheter) i Sveriges televisions sändning om id-kontroller den 4 januari, var öronbedövande. Allmänhetens skepticism mot medierepresentanter, politiker, riksdagsledamöter är redan stor och den kommer inte att minska.

Farhågor finns att det inte kommer att bli ett gott nytt år i år. Tyvärr.

Inte för Sverige och det svenska samhället med sina närmare 200 ”utanförskapsområden” och mängder av så kallade no go-zoner.

Inte för Sverige, som under en tid redan varit på väg mot den stora förändring som nu är ett faktum och som märks och syns genom stor social oro och rädsla bland allt fler.

Inte för Sverige där mordbränder, hänsynslösa rån, mord, våldtäkter och fruktansvärt beteende mot polis, ambulans och brandkår blivit vardagsmat, något som det verkar som om vi alla bara förväntas acceptera.

Inte för Sverige med allehanda mer eller mindre upprörande krav på att orealistiska religiösa hänsyn (gällande muslimer, kristna är det inte så noga med) ska tas.

Inte för Sverige där  bristen på bostäder, på lärare, på socialsekreterare är monumental.

Inte för Sverige vad gäller sjukvården och tandvården. Kapaciteten räcker långtifrån till för oss alla.

Inte för Sverige, vilket man inser om man förmår vara realistisk och inte sitter med huvudet bland molnen: för att möjligheter att integrera alla de hundratusentals asylinvandrade och deras anhöriga som kommit under bara de senaste tre, fyra åren (och alla dem som kommit tidigare…) är totalt obefintliga.

Och så har vi alla nya kostnaderna som skattebetalarna förväntas stå för samtidigt som pensionärer, handikappade, fattiga, sjuka får det allt sämre.

Det går att sitta i en tv-studio eller att ha en av skattebetalarna finansierad, välbetald riksdagsplats och vara okunnig eller ideologiskt färgad så till den grad att man absolut och totalt vägrar se verkligheten. Men vart ska de som inte har välavlönade jobb och poster ta vägen? Hur ska de klara sig som bor mitt i det elände som just dessa som sitter inne i värmen, nästan i symbios har skapat? Det är absolut ingen tröst att veta att även dessa personer kommer att drabbas av det som sker i det allt mer ohanterbara land de bidragit till att skapa. Det tar bara lite längre tid innan de drabbas, men också de behöver tand- och sjukvård, också de har barn som ska gå i en skola där allt annat än studiero och respekt för varandra råder. Också de – och deras barn – kan råka ut för grova brott som kan vara följden av det samhälle som Sverige blivit, där tonen och beteendet mellan människor blir allt råare.

Ett samhälle utan sammanhållning, utan en gemensam grund som omfattas av alla invånare, ett samhälle utan klara och tydliga normer och värderingar som inte bara existerar på papper utan också i verkligheten och i människors inre, det blir ett splittrat och farligt samhälle.

Där är Sverige nu. När svenskar släpper tanken på ”alla människors lika värde” och går till angrepp på olika sätt mot de invandrade. När asylinvandrare säger rent ut att de inte har en tanke på att 1) jobba här och 2) aldrig kommer att vilja integreras i det svenska samhället och 3) att de föraktar svenskar, då är splittringen ett faktum och läget är allvarligt och farligt.

OBS! Att det finns många asylinvandrade som åtminstone på ytan anpassar sig och som de facto kommer in i samhället, det är också ett faktum. Och det är givetvis bra. Men att integreras, att på riktigt och på djupet känna sig som en del av ett helt nytt land som man gör när man omfattar dess språk, historia och värderingar, det lär ta minst tre generationer. Och i ett land som inte betonar sin unikhet och sitt sätt att leva; där man inte visar stolthet över sitt lands kultur och traditioner och vill förmedla det, i ett sådant land har hitkommande från andra länder och kulturer inte en chans. I ett sådant land råder djungelns lag och det blir de svagare, de snälla och välmenande, de naiva och blåögda som drar de kortaste stråna.

Nej, något riktigt gott nytt år blir det inte. Inte för Sverige.

© denna blogg.

Finland. President Niinistö: ”Någonstans går gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot”.

Klicka på länken för att komma till Yles text och videoklipp (på finska).

President Niinistö: ”Någonstans går gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot”.

President Sauli Niinistö uppskattar i programmet Ykkösaamu (MorgonEttan) den 17 oktober att flyktingströmmen kommer att öka under de närmaste åren. Det är viktigt, anser han, att integrationen av de asylsökande lyckas.

– Nu har diskussionen tagit en bra riktning eftersom vi talar om hur människor ska integreras i Finland.

Presidenten betonar vikten av att finländska värden och värderingar ska respekteras av dem som kommer till landet, när han tillfrågas om de konflikter som uppstått mellan majoritetsbefolkningen och de asylsökande.

– Jag använder det lite slitna och ofta utskällda begreppet ”maassa maan tavalla” (ungefär: ”I landet på landets sätt”). Det betyder att man ska hedra demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter på det sätt vi i Finland lärt oss hedra dessa delar. Utanför det finns ändå mycket utrymme för människor att verka mångkulturellt.

President Niinistö säger att ”någonstans går gränsen för hur många flyktingar Finland kan ta emot. Man måste bland annat ta den stora arbetslösheten i Finland i beaktande.

© Översättning Merit Wager.

Finland. Missnöjda asylsökande vill ha matpengar.

Klicka på bilden för att komma till ett videoklipp med en asylsökande på knackig engelska.

Tidningen Iltalehti berättar under rubriken Missnöjda asylsökande: ”Vi vill bara ha matpengar” att asylsökande i Uleåborg är rasande över hur de behandlas. Nu hungerstrejkar de eftersom de säger sig inte stå ut med den dåliga behandlingen. De vill också ha pengar så att de kan köpa mat i butiken.

I videoklippet säger  ung  man, som verkar ha utsett sig till talesperson för gruppen och kan lite engelska, bland annat:

Vi vill inte äta för att maten är så dålig och konstig, inte ens djur äter sådan mat. Vi vill ha våra (?) pengar så att vi kan handla i affären, vi vill inte äta av den här dåliga maten. Vi har varit här i 13 dagar, vi vill inte äta här, vi vill bara ha pengar.

Vi dricker vatten från toaletten. Djur dricker inte vatten från toaletten. Vi sover på golvet och ingen bryr sig om oss. Ingen medicin, inga pengar. De förödmjukar oss. Vi är alla sjuka, vi får ingen medicin. De bryr sig inte, de ger oss ingenting. Inga kläder, inget bad, inga skor, ingenting! Vi är som djur här, ingen bryr sig om oss.

På reporterns fråga vad männen vill säga till folket svarar talespersonen:

Att de ska komma och hjälpa oss! Förläggningen heter Hiukkavaara. Vi vill att någon ska komma och hjälpa oss och se problemen här. Det är allt. Vår förläggning heter Hiukkavaara.

Kommentar: Märkligt beteende, och det efter knappt två veckor som – de facto – hjälp- och skyddsbehövande i ett främmande land långt ifrån deras hemland. De här männen som sökt sig till Finland framstår som bortskämda, vana vid att ställa krav. Säkerligen inte alla, men en inte så liten grupp, främst män, ställer sig själva och därmed tyvärr – även om det inte borde vara så – andra asylsökande i dålig dager.

De har kommit till Finland, ett land där människor är vana att arbeta hårt och inte räkna med att få något gratis. Nu tas de emot i detta land, där folket är helt taget på sängen av den stora och strida strömmen män (uppemot 90 procent lär vara män!) från Irak, Somalia och en del andra länder och de gör det bästa av den svåra situationen som ingen varit förberedd på. Att då de, som kommer för att be om en fristad i Finland, det första de gör, klagar och demonstrerar bådar inte gott för framtiden. Inte alls.

Samtidigt kan man absolut också till viss del förstå dem. De har troligen lockats till Finland under falska förespeglingar om ett rikt land i norr som snabbt kommer att ge dem uppehållstillstånd, bostad och jobb. När verkligheten visar sig vara en helt anannannorlunda, blir besvikelsen givetvis stor. Och finländarna är inte alls vana vid människor i så stora skaror från länder i Mellanöstern. Att det kan bli rejäla kulturkrockar och även missförstånd mellan de asylsökande och landets egen befolkning är egentligen inget konstigt alls.

Om Migri bjuder in mig att diskutera hur man kan gå till väga för att underlätta kontakterna mellan de asylsökande och finländarna kommer jag att tacka ja. Med snart 20 års erfarenhet av alla möjliga och omöjliga aspekter på asylområdet vet jag att jag skulle kunna bidra med en hel del nyttiga råd och upplysningar. Viktigt är att man inte alls sneglar mot Sverige utan skapar egna rutiner, ett eget sätt att ta emot dessa människor på sätt som passar den finländska mentaliteten och de finländska värderingarna.

© Översättning Merit Wager.

Finland. Asylsökande: ”Det här skulle jag inte ens ge åt min hund, det är inte ätbart.”

Klicka på bilden för att komma till artikeln i Hufvudstadsbladet.

Det är märkligt. Inte trodde man att människor som – som det alltid heter i Sverige – ”flyr för sina liv undan krig och förföljelse” skulle ha mage att, det första de gör i ett land där de söker ”skydd”, klaga på vad det landets folk ger dem att äta! Inte tror jag att karelarna som evakuerades till Finland för drygt 70 år sedan skulle ha kommit på tanken att klaga när de gavs mat och husrum. Men bland dessa människor låter det så här:

Det här skulle jag inte ens ge åt min hund, det är inte ätbart.

Sagt av en av demonstranterna som petade med ett finger i korngrynsrisotton. För många finländare är det nästan hädelse att göra så med mat…

I Uleåborg marscherade ett sextiotal flyktingar ut i protest när maten inte smakade, läs texten Finland. Asylsökande demonstrerar mot den mat de serveras.

Nog är det som sagt lite märkligt att man som asylsökande och som i varje fall påstått skyddsbehövande, knappt hunnit komma till ett land och ange att man vill stanna där för att man behöver just skydd, innan man börjar klaga och demonstrera! Hur kan dessa människor tro och hoppas bli välkomnande av ett folk som det finska, som vet vad krig är, vad svält är och som är uppfostrade att arbeta hårt och inte klaga i onödan, när de beter sig så här?

Kulturskillnaderna är helt enkelt för stora och det är nog precis som Cyrus Jebraeil, iranier som kom som kvotflykting till Finland för 11 år sedan, säger i en artikel på Yles sajt med rubriken Kiintiöpakolaisena Suomeen tullut väittää: Turvapaikanhakijoiden jopa mahdotonta sopeutua tänne (Kvotflykting i Finland påstår: Det är omöjligt för asylsökande att anpassa sig här):

Många ser den här krisen som pågår just nu. Men det här är bara toppen på isberget. Det är när man vill börja integrera dem som det blir svårt. Finland har haft problem med invandrare redan tidigare, nu bara fördjupas de och det skrämmer.

Cyrus Jebraeil, som är kristen, är övertygad om att hans kristna tro har varit en stark faktor när det gällt hans anpassning till det finska samhället. Han säger:

Att integreras här kräver något som förenar en med Finland och den finländska kulturen. Alla som kommer hit har inte det. Världarna – deras och finländarnas – är mycket långt ifrån varandra. Det kommer att vara fruktansvärt svårt för dem. Många land de asylsökande säger att de har kommit hit på grund av rykten. Deras förväntningar och krav är inte vad de borde vara. De kommer att bli besvikna.

Enligt Jebraeil är den största faktorn att värderingarna är annorlunda.

–För finländarna är förlåtelse en grundvärdering, men i många andra kulturer förstår man inte det alls. Ärlighet och hederlighet, transparens och flit är finländska värderingar. De är kristna värderingar. En liten del av folket går i kyrkan, men värderingarna i samhället har sin grund i Bibeln.

Jebraeil tycker att Finland borde förhandla och hjälpa till att lösa kriserna på plats i stället för att ta emot asylsökande.

Till slut. Maten som bjuds de nyanlända asylsökande är exakt densamma som skolbarn och stadens anställda i Uleåborg äter till lunch. Men de gillade inte korngrynsrisottton, trots att, som sägs i artikeln:

En snabb googling av traditionell irakisk mat ger dock vid handen att vete, korn, ris och dadlar hör till baslivsmedlen. Tillagningen sker givetvis enligt andra recept i Irak än i Finland.

Det framhålls också i texten att:

Alla invånarna i förläggningen var inte lika kräsna. Av de trehundra boende var det bara en femtedel som såg så allvarligt på saken att de gick ut i protest.

Protesten gällde också inkvarteringsförhållandena som inte uppfyllde de nyanländas krav. En del av demonstranterna uppgav att de inte tänker återvända till förläggningen, men alla gjorde det ändå. Största delen av de asylsökande i Hiukkavaara är unga män.

Kommentar: Som sagt, finländarna kommer knappast att acceptera den här typen av bortskämt och krävande beteende. Det är ju ändå de som betalar. Men man ska heller inte dra alla över en kam, bland dem som verkligen behöver skydd och som verkligen kommer från krig och förföljelse är gissningsvis toleransen och kanske också tacksamheten större. Det är de högljudda unga männen som hörs och syns. De har kanske kommit till Finland på grundval av felaktiga rykten, i tron att landet är någon sorts paradis, och blir bittert besvikna.

© denna blogg.

.