Med åldersbedömning av ”ensamkommande minderåriga asylsökande” hade massor av problem kunnat undvikas

Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten.

Zulmay Afzali* skriver på ledarsidan i Svenska Dagbladet bland annat:

Det som sker nu är att vi lägger enorm kraft, tid och stora resurser på de ensamkommande unga asylsökande. Det blir stora summor för att bekosta deras boende, skolgång, busskort, integrationsinsatser och all den personal som behövs fram tills att beslut om uppehållstillstånd har fattats.

För dem som får stanna är insatserna sannolikt en viktig investering, men det är svårt att inte betrakta det som ett visst mått av slöseri – lika mycket med deras tid och förhoppningar som för Sverige – när de, efter ett år i landet, får avslag på sina asylansökningar. Jag och mina lärarkollegor har jobbat med dem i ett och ett halvt år för att integrera dem – i onödan. En del av de unga reagerar, helt begripligt, med stor bitterhet, och sannolikheten att de avviker från avvisning är påtaglig.

Ja, det är verkligen ett slöseri med tid, pengar, mänskliga resurser och det är också att i någon mening inge falska förhoppningar åt dem som sökt sig hit, ofta i hopp om ett bättre liv, när så oerhört mycket satsas på dem och asylprocessen tar så lång tid. Åldersbedömningar borde, som jag har upprepat till leda i ett decennium, göras direkt i samband med att en person söker asyl och anger att han är under 18 år om det råder allra minsta tvivel om att så inte är fallet. På det sättet skulle gissningsvis minst 60 % (troligen fler) av de ”ensamkommande barnen” visa sig vara över 18 år. Då skulle man kanske kunna hantera ansökningar från resterande, faktiskt minderåriga, snabbare och även återsända dem till deras familjer snabbare om de inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl. För – som jag också påpekat till leda och som alltför många inte tycks veta om – man har inte rätt att få uppehållstillstånd (eller ska inte få, även Migrationsverket har slarvat, vilket har varit förödande) i Sverige för att man är ”barn”.

Att vara minderårig när man kommer hit är inte på något sätt ett ”asylskäl”. Exakt samma kriterier gäller för personer under som över 18 år: man ska visa att man har asyl- eller skyddsskäl så som det anges i utlänningslagen. Till och med Migrationsverket självt verkar emellanåt glömma bort det. Det är också viktigt att de unga som söker sig till Sverige blir informerade om detta eftersom de fått höra att ”i Sverige får alla som är under 18 år stanna”. Det är förmodligen den största anledningen till att nästan hälften av alla som söker asyl i EU och säger sig vara under 18 år, kommer till Sverige. Nästan hälften kommer alltså till lilla Sverige, ett enda av 30 Schengenländer!

Åldersbedömningar av minderåriga asylsökande, om det finns minsta misstanke om att de är äldre, måste införas. Det borde ha gjorts under alla år. Sverige skiljer sig från alla andra länder genom att låta människor ända upp över 35 år gamla oemotsagda påstå att de är 17 år med allt vad det innefattar av skyhöga kostnader för boende och aktiviteter (som också nämns i Zulmay Afzalis text) som skattebetalarna får stå för och den uppenbara olämplighet det är att ha dem på boenden för unga och i skolor med tonåringar.

Läs också om den enorma okunnighet som finns bland människor – i detta fall 300 lärare – som menar väl, men där det blir helt fel på grund av att man inte tar reda på hur det förhåller sig i verkligheten:

Att vara minderårig – eller att lärare tycker det är jobbigt – är inte skäl för asyl eller uppehållstillstånd

Kort utdrag ur texten:

Kan det vara så illa att lärarna inte förstår skillnaden mellan ”invandring” och ”asylinvandring”? Att de inte vet att man inte kan asylinvandra för att man söker ett bättre liv, för att det är fattigt och oroligt i ens hemland, för att klaner bråkar om mark, för att det finns risk att man kallas in för militärtjänst eller blir bortgift  etc? Det finns ingen sådan försörjnings- och utbildningsinvandring till något land i hela världen, inte ens till en Humanitär Stormakt som Sverige.

* Zulmay Afzali ha skrivit två mycket läsvärda böcker som getts ut på Mummelförlaget. De kan laddas ner som e-böcker för 40 kr/bok. Klicka på bilderna för mer information.

 

Om att inte bortförklara terrorismen

Klicka på text- och bildrutan för att komma till artikeln.

 

Man kan bara hoppas att Margot Wallström och andra mytbildare och utopister, som påstår ”att en av terrorismens grundorsaker står att finna i den utbredda världsfattigdomen”, läser Daniel Schatzs utmärkta,  faktabaserade och tydliga artikel i Svenska Dagbladet idag. Bland annat:

Terroristernas bakgrund finns inte sällan i en välutbildad medelklass – däribland i världens utvecklade länder – där antalet jihadister ökar till följd av en rad faktorer som diskuteras av terrorismforskaren Magnus Ranstorp i artikeln ”The root causes of violent extremism” (4/1).

al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, växte upp i en inflytelserik familj av miljardärer i det oljerika Saudiarabien. Hans historia är historien om en resa från ett liv i lyx till ett liv av krig.

Jag uppmanar också dem som ännu inte gjort det att läsa Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår (kan laddas ner som ebok för 40 kronor) där han bland annat  skriver:

Det är sant att situationen i invandrartäta förorter till många europeiska städer är dramatisk och att det är svårt för barn till extrema muslimer att delta i vanligt samhällsliv i Europa. Den populära tron som jämställer fundamentalism med fattigdom är förenklad och motsägs av fakta. En översikt över Europafödda muslimska extremister som har varit involverade i terrorism visar i själva verket att många av dem kommer från ekonomiskt stabila och intakta familjer som är inne i det västerländska samhället.

Omar Sheikh, brittiskfödd son till en förmögen pakistansk handelsman, som gick på en av Englands mest prestigefyllda privata skolor, ledde en pakistansk terrorgrupp och fängslades för sin del i halshuggningen av Wall Street Journal-journalisten Daniel Pearl, visar att orsakerna till radikalisering ligger djupt hos många individer.

Zulmay Afzali skrev för övrigt de två mest delade ledartiklarna i Svenska Dagbladet 2014: Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism och Nej, svenskarna är inte rasister!

 

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

Zulmay Afzali i Aktuell Säkerhet: ”Jag lever med mina kollegors död och här ger ni skydd till terrorister”.

Mummelförlagets författare Zulmay Afzali har intervjuats i tidningen Aktuell Säkerhet nr 2, 2015.

Läs hela artikeln på Mummelförlagets sida.

Be my guest # 110 Zulmay Afzali

Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar som lärare och studiehandledare.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin. Hans senaste artikel har rubriken Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare och publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida den 15 mars 2015.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Nyår i Afghanistan

Nowruz är vårt nyår i Afghanistan och infaller idag, den 20 mars 2015.

Jag har så många fina minnen från firandet av Nowruz! När jag var liten brukade min mamma köpa nya, fina kläder och skor åt mig en vecka före den stora dagen. Hon städade hela huset och dekorerade rummen med blommor och inför nyårsaftonen brukade min mamma och min mormor laga en massa olika goda maträtter och efterrätter.

På morgonen klädde hon mig i mina nya kläder och skor, sedan köpte hon blommor – rosor – och vi tog en taxi upp på Nadir Khan Hill i Kabul, till begravningsplatsen där min far ligger begravd. Vi gick till hans grav och min mamma lade ner sina rosor. Hon tittade på mig och frågade om jag ville säga något till min far. Jag visste inte vad jag skulle säga, men hon dikterade och jag upprepade hennes ord:

Far, jag ska vara en god son åt min mor. Jag ska vara hjälpsam mot mina morföräldrar och andra släktingar och vänner och mot mina landsmän. Jag ska alltid vara ärlig och hederlig, far. Jag önskar att du var här med oss och firade Nowruz! Men det är du inte. Jag ska ta hand om mamma och göra henne stolt över sin son.

Sedan brukade min mamma krama mig och kyssa mig på pannan och efter åkte vi hem igen i taxin som väntat på oss. Och så firade vi det nya året med mycket god mat, tillsammans med mina morföräldrar.

Senare, när jag var vuxen och arbetade i regeringskansliet i Kabul, brukade min mor ringa mig dagen före Nowruz och insistera på att jag – hur upptagen jag än var, hur mycket jobb jag än hade – kom och firade det nya året med henne. På nyårsaftonen brukade jag köpa varsin vacker bukett blommor till henne och till mina morföräldrar innan jag åkte hem till dem. Men först åkte jag alltid upp på Nadir Khan Hill och gick ensam till min fars grav. Jag var van vid att prata med honom, jag gjorde det varje gång jag var där.

Jag vet inte om jag har blivit en riktigt god son. Jag vet inte hur mycket gott jag har kunnat göra för mitt land. Det enda jag önskar just nu är att du levde, pappa. Jag önskar så starkt att du var här med mig, att jag kunde se dig och prata med dig. Att jag kunde krama dig och få en varm kram tillbaka. Jag vet inte hur det känns att ha en far som älskar och uppskattar mig. Jag älskar dig, pappa!

Det är fyra år sedan jag firade Nowruz med min familj i Kabul. Fyra år har gått utan att jag har sett min mor, utan att jag kunnat besöka min fars grav. Fyra år har passerat utan att jag har fått fira Nowruz med mina nära och kära. Jag drömmer om dem, jag drömmer om att fira dagen med dem. I mina böner ber jag för dem och jag ber också om att en dag kunna fira med dem igen, även om jag vet att det är omöjligt.

Mina elever i skolan där jag arbetar som modersmålslärare frågade mig, när de planerade för firandet av Nowruz på skolan, vem jag ska fira med. Jag tänkte tillbaka på lyckliga tider och på hur vi brukade fira dagen och på min mamma som jag inte träffat på så länge och kände att tårar steg upp i mina ögon. Jag vände mig bort och svarade inte på frågan.

Jag vill önska alla som firar Nowruz idag, både dem som gör det med sina familjer och dem som är ensamma och långt borta från sina familjer ett riktigt Gott Nytt År. Jag hoppas att det nya året ska bli ett välsignat år av kärlek och vänskap för er alla. För egen del tänker jag trots allt fortsätta att hoppas att jag en dag kunna fira med min familj.

Happy Nowruz!

Här är Zulmay Afzalis två tidigare gästtexter på den här bloggen:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 december 213
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 december 2014

© denna blogg och Zulmay Afzali.

Zulmay Afzali talade på säkerhetsseminarium

Liksom förra året vid samma tid var Mummelförlagets författare Zulmay Afzali även i år inbjuden att tala vid Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations årsseminarium.

Läs om seminariet och se och hör Zulmay Afzalis tal här:

Zulmay Afzali talade på Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations seminarium

Det är inte svårt för terrorister och andra med onda avsikter att ta sig in i Sverige

Apropå att en 28-årig syrier åtalas för folkrättsbrott (läs bland annat Gripen 28-årig syrier åtalas för folkrättsbrott). I artikeln i Expressen säger Magnus Norell, forskare med inriktning på Mellanöstern och terrorism, detsamma som miggorna och jag har sagt i många år:

Detta fall belyser det faktum att Sverige inte har resurser för att kontrollera alla som kommer hit. Utan tipset hade han väl förmodligen klarat sig. Det är ingen kritik mot polisen, utan visar bara att systemet inte klarar att korrekt hantera antalet som kommer hit.

Miggorna har varnat

Det går knappt att räkna hur många gånger miggorna här på min blogg har varnat för Migrationsverkets chefers orimliga beslut (läs rättsligt ställningstagande RCI 14:2013 och RCI 12:2013) om att Sverige, som enda land i världen mer och mindre automatiskt, ska ge permanenta uppehållstillstånd (PUT) åt alla som säger sig vara syrier och/eller från Syrien, utan att det görs gedigna utredningar så som man gör i andra länder.

Miggorna har vittnat om och varnat för hur totalt rättslöst och farligt det har blivit sedan de fått order om att snabbt processa alla som säger sig vara syrier och/eller säger sig komma från Syrien – oavsett att en stor del varken är syrier eller, om de är syrier, inte kommer från Syrien utan redan har PUT och till och med i en del fall medborgarskap i andra EU-länder.

Ända sedan Migrationsverkets ledning självsvåldigt sitt så kallade ”rättsliga ställningstagande” (dessa RCI:er, som de kallas, som på något märkligt sätt kommit att stå över) tog det för Sverige förödande beslutet att ge alla syrier PUT mer eller mindre automatiskt, har miggorna skrivit och varnat för hur rättsosäkert och farligt det är. Jag har publicerat deras ord och även kommenterat dem och vet att det har lästs av folk både inom medierna, av riksdagsledamöter och i regeringen. Utan att det föranlett minsta krusning på någon som helst yta, överhuvudtaget.

I ett inlägg den 3 september 2013 (Sverige beviljar nu, som enda land i EU, permanenta uppehållstillstånd åt syrier) berättade jag hur Migrationsverket, i ett anfall av klarsynthet meddelade  – vilket det inte brukar eftersom det sällan talas om att brottslingar söker asyl i Sverige – att:

I det nya rättsliga ställningstagandet pekar Migrationsverket på risken att enskilda asylsökande från Syrien kan ha gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna under konflikten. Om det under prövningen i Sverige kommer fram sådana uppgifter, kan det innebära att den asylsökande mister sin rätt att klassas som flykting eller alternativt skyddsbehövande.

Men asylprocesserna har ändå forcerats och har, enligt vittnesmål från miggor som arbetar med asylansökningar, i det kunnat sägas närmaste summariska eftersom i princip alla syrier (och då fick det slinka med en och annan icke-syrier också) ska ges PUT.

Jag har träffat en del så kallade ”ansvariga” politiker; ensam och några gånger tillsammans med Zulmay Afzali, som i egenskap av flykting och lärare för ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga asylsökande (den äldste elev han hittills haft som sagt sig vara 17 år, var 32…) har stor kunskap på området och ser och hör vad som pågår. Ingen enda av dessa politiker som jag/vi har träffat har orkat bry sig. Ingen har blivit särskilt upprörd, än mindre har någon visat vilja att stoppa asylbedrägerierna som pågår i stor skala och skadar Sverige. De har bjudit på kaffe och lyssnat utan att höra.

Ansvarslösa myndighetschefer och politiker i Sverige har skapat – och fortsätter att låta det ske – enorma problem för oss alla som bor här, satt oss alla i stor fara eftersom Sverige ses som det lättaste landet att ta sig till och stanna i för terrorister och andra med onda avsikter. Och dessa myndighetschefer, i sam(o)verkan med regering och riksdag, har för alltid förändrat landet. Utan att fråga om folket verkligen ville att Sverige skulle utvecklas i en helt annorlunda riktning än till exempel de nordiska grannländerna

Det kan också nämnas att i de nordiska länderna finns en oro för just det svenska sättet att så lättvindigt och ansvarslöst hantera asylinvandringen. Både i Danmark och i Norge har man diskuterat passkrav för svenska medborgare och att införa bestämmelser om att man inte får flytta till dessa länder om man inte har bostad och arbete och kan försörja sig. Också vissa inskränkningar i möjligheten att ta del av olika sociala rättigheter diskuteras. I Finland pågår helt säkert likadana diskussioner, där är man överhuvudtaget noga med vilka dom vistas i landet och några hipp som happ-utredningar görs inte.

Och så har svenska politiker mage att tycka att andra länder, inte minst Norge, Danmark och Finland, ska följa i Sveriges spår! Det är ju helt barockt! Hade i stället Sverige, troligen det apartaste landet i världen på asylinvandringsområdet, följt övriga nordiska länders linje (dvs följt sin egen utlänningslag och haft ett rättssäkert asylsystem) så hade det inte funnits fler än 186 utanförskapsområden här, inte 55 ”no go”-zoner och inte en sådan katastrofal asylinvandringsituation, med hundratusentals utomeuropéer, varav många inte har något som helst behov av ”skydd”, som kommer hit varje år och ska försörjas och ”integreras” vare sig de har faktiska asylskäl eller inte. Vilket svenska politiker i sin enfald tycks tro både är rätt och ska gå, på något mirakulöst sätt.

Här är en liten läslista:

En migga: ”Men under senare tid har det tyvärr visat sig att en icke försumbar del av dem som vi trott vara asylsökande på flykt från krigets Syrien istället är syrier som bott i andra länder i mer än tio år och som inte sällan till och med är medborgare i dessa länder. – 3 maj 2013

En migga: ”Syrier anges som till 89 procent passlösa.” – 3 oktober 2013

En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!” – 5 mats 2014

En migga: ”Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!” – 19 oktober 2014

Varför tas den bedrägliga asylinvandringen till Sverige inte upp offentligt annat än av miggorna på denna blogg? – 21 december 2014

© denna blogg.

Nej, Sverige har inte ett asylsystem att vara stolt över

Moderaterna har den 10 januari fått en ny partiledare: Anna Kinberg Batra. En heltidspolitiker sedan många år, kompetent och kunnig. Men ingen kan behärska alla områden och på åtminstone ett av dem finns det utrymme för förbättring och större lyhördhet.

Den 12 januari intervjuades hon i SVT-programmet Gomorron Sverige (klippet kan ses t.o.m. 11 januari 2016). Där talades bland annat om en Sifo-undersökning som visar att Alliansen tappar väljare till Sverigedemokraterna (ca 05.36 in i klippet).

Enligt Dagens Samhälles Poll of polls, baserad på nästan 8.500 intervjuer, ser det den 11 januari ut så här:

Skickligt manövrerade Anna Kinberg Batra förbi dessa fakta, men det hjälper inte. Alla som tar del av den här och andra mätningar som alla pekar åt samma håll, kan själva både se, tänka och förstå vartåt det lutar och hur och varför väljarnas preferenser förändras.

Oskickligare är det när hon i slutet av intervjun (ca 07:09 in i klippet) säger:

Vi har ett asylsystem som vi ska vara stolta över.

Nej, bästa Anna Kinberg Batra, det har vi inte! Vi har inte ett asylsystem som vi kan vara stolta över, långt därifrån! Det finns tusentals bevis för motsatsen, nämligen att vi har ett asylsystem som ingen kan vara stolt över. Det här felaktiga, icke med verkligheten överensstämmande påståendet kan komma att skicka ytterligare några procent av M-väljarna till det parti som ökat mest i opinionsundersökningen i tabellen ovan – med 16 procent! – sedan valet 2014, nämligen till Sverigedemokraterna.

(Klicka på omslagen)

Det finns många kloka och kunniga personer utanför deras egen krets som Moderaterna borde lyssna på. Miggor, till exempel. De miggor som skrivit om det urusla asylsystemet i mer än sju år och vilkas berättelser finns samlade i två böcker som lätt kan laddas ner i alla paddor och andra surfplattor för ynka 40 kronor/e-bok. Moderaternas ledning (gärna alla andra också) borde faktiskt läsa deras berättelser! Det rekommenderas också i en recension av den första boken i Dagens Juridik.

(Klicka på omslagen)

Moderaternas ledning med flera borde också lyssna på Zulmay Afzali, före detta regeringstjänsteman från Afghanistan, nu flykting i Sverige (som går till jobbet varje dag), och läsa hans böcker (50 kronor/e-bok) där det finns en hel del skarp kritik mot just det svenska asylsystemet.

Andra med – som det heter – ”invandrarbakgrund” har också en hel del att berätta. Och sfi-lärare och HVB-hemspersonal. Kunniga personer som ser och hör och vet det alltför många moderata politiker inte tycks känna till.

Kunskaper finns dessutom hos många av Moderaternas egna politiker ute i landet. Tyvärr vågar de inte alla säga sådant som går emot vad Fredrik Reinfeldt predikat och som verkar vara vad som ska fortsätta att gälla även när han lämnat det inte längre så stora fartyget m/s Moderaterna. En del av partiets egna tar ändå mod till sig och framför kritik och försöker upplysa om den verklighet de ser och måste hantera. Det de berättar bör tas på största allvar inom partiets ledning.

I nästa val blir Moderaterna tredje största parti om de inte inser att det inte räcker med att öppna sina hjärtan utan att man också måste öppna sina ögon och sina öron.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

Zulmay Afzali har skrivit de två mest delade artiklarna på Svenska Dagbladets ledarsida genom tiderna

Mummelförlagets författare, Zulmay Afzali (tyvärr är länkarna i presentationen inte klickbara) har skrivit de två mest delade ledarartiklarna i Svenska Dagbladet genom tiderna. Kanske rentav de mest delade ledarartiklarna i svensk tidningshistoria?

Läs om artiklarna och läs själva artiklarna här.

Beställ hans böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris här.

Snart är det bara den humanitära stormakten som inte har vaknat

Fem dagar efter att den publicerades är Mummelförlagets författare Zulmay Afzalis OP ED-artikel Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism på Svenska Dagbladets ledarsida fortfarande (idag kl 09.05) både den mest lästa och den mest delade.

Kanske börjar någon lyssna mer på dem/oss som berättar från verkligheten, nu när det blir allt värre och farligare i västländer, inte minst efter vad som skedde i Ottawa i går. Tyvärr dock mer troligt inte.

Läs gärna artikeln om ni inte har läst den, och betänk samtidigt att det bakom texten finns en massa kunskap och vetskap som inte får plats på max 3500 tecken inkl blanksteg i en ledarartikel.

Zulmay Afzalis böcker En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris kan beställas här.

 

Mummelförlagets författare Zulmay Afzali skriver i Svenska Dagbladet

Zulmay Afzali, författare till böckerna En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris, skriver på Svenska Dagbladets ledarsida den 18/19 oktober bland annat:

Jag vände mig mot min afghanske vän bredvid mig och viskade: ”Det är nästan bara du och jag som är yngre här. Det verkar som om de yngre har slutat gå till moskén, den känns så tom”. Min vän tittade på mig och sa: ”Men vet du inte?” ”Vet vad?” undrade jag. ”De flesta har åkt till Syrien och Irak för jihad. De har anslutit sig till IS.”

Läs hela hans OP ED-artikel med rubriken Under rubriken Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism.

Intervju med Zulmay Afzali, flykting och författare, i Deutsche Welle

Här kan man höra en intervju med Mummelförlagets författare Zulmay Afzali i Deutsche Welle av Lars Bevanger, den 26 september. Intervjun är på engelska.

Intervjun introduceras med orden:

I Sverige, som länge varit känt för sin ”öppna dörrar”-invandringspolitik, står medborgarna inför en ny politisk verklighet. I riksdagsvaket för två veckor sedan, fick ett starkt högerinriktat, anti-invandringsparti 13 procent av rösterna och blev landets tredje största politiska kraft.

© denna blogg.

Ur Hederlighetens pris: ”I Peshawar i kväll ska vi träffa lite folk som bokar människosmugglare, vi får höra vad de har att säga.”

Politiker och journalister – och andra som deltar i debatten och samtalen kring den ojämförligt mycket stora asylinvandringen till Sverige – har under många år följt vad miggorna (och jag) skrivit om detta område här på bloggen men valt att inte låtsas om de ofta hårresande historier som berättats. Historier som skulle få ansvarskännande politiker och dito journalister i nästan vilket land som helst att genast reagera. Dock alltså inte i Sverige.

Men både de ovannämnda kategorierna, liksom den svenska allmänheten borde väl åtminstone vara intresserade av att ta del av vad en flykting (alltså en person med flyktingstatus) har att berätta? Eller? Hur ska man kunna styra ett land och ska man kunna rapportera allsidigt och sanningsenligt om verkligheten i detsamma om man ställer sig med huvudena i sanden och bara vill höra talas om – och själv tala och skriva om – det som man en gång har bestämt ska vara ”verkligheten”?

Samtliga var alltså pakistanier, men när de väl kom till sina destinationer i Europa skulle de alla ljuga och säga att de var från Afghanistan. För att ”bevisa” det skulle de tala den pashto som talas i Pakistan (men inte i Afghanistan) och det skulle räcka mer än väl som ”bevis”.

Läs här fler utdrag ur Zulmay Afzalis andra bok Hederlighetens pris, som beskriver hans flykt från Afghanistan till Sverige, som förresten inte alls var hans mål från början.

Zulmay Afzalis första bok heter En flykting korsar ditt spår och handlar om hans liv och uppväxt i Afghanistan och Pakistan och hans arbete för president Hamid Karzai i den afghanska regeringen. Här kan man läsa utdrag ur den.

Om Zulmay Afzalis nya bok Hederlighetens pris

Den 17 maj presenterade Mummelförlaget och Zulmay Afzali, hans andra bok, Hederlighetens pris, som handlar om hur hans flykt från Afghanistan till Sverige gick till.

Läs mer om boksläppet på Mummelförlagets sida och köp boken (och hans tidigare bok En flykting korsar ditt spår) här.

Här skriver tidningen Folkbladet den 17 maj om boken i en intervjuartikel med rubriken Flykt beskrivs i ny bok.

 

Studietripp ut i en av Sveriges verkligheter med en av regeringens stabschefer

Ett intressant och välbehövligt nedslag i verkligheten. Att läsa utredningar och rapporter är en sak, att vara ute och se och höra och uppleva saker själv är en annan. Mest givande – även om hela besöket var intressant – var samtalen med Zulmay Afzali, att lyssna på hans kloka ord och åsikter och förslag på migrations- och integrationsområdet! Och också att se honom behärska sin klass i modersmålet!

(Martin Kits, stabschef hos socialminister Göran Hägglund)

Tisdagen den 6 maj gavs äntligen tillfälle för en sedan länge planerad studietripp till Nyströmska skolan där det hålls introduktionskurser och bedrivs sfi-undervisning för asylsökande av många olika nationaliteter samt undervisning i modersmål för unga afghaner. Studiebesöket gjordes tillsammans med socialminister Göran Hägglunds stabschef, Martin Kits, som trots mycket bråda dagar inför kommande EU-val, partiledardebatt med mera, avsatt dagen för det här besöket i verkligheten, en av många verkligheter i Sverige.

Vi var på plats klockan 08.30 för att delta i en lektion i modersmålet (dari), som hölls av Zulmay Afzali för unga afghaner som – samtliga utom en – sade sig vara 17 eller 17,5 år gamla. Den enda som inte angav den åldern var en ung man som sade sig vara 19 år. Vi presenterades för klassen, som just den här dagen bestod av tio elever varav två, om jag förstod saken rätt, hade fått avslag på sina ansökningar om asyl. Varje elev presenterade också sig själv.

Zulmay Afzali höll sin lektion med stor auktoritet utan att för en enda sekund bli auktoritär. Han höll en diktamen, och att se dessa unga män (barn var de inte) målmedvetet och under total tystnad, skriva vad deras lärare läste upp för dem, var för mig nästan som att befinna mig i en lektionssal i Finland. Zulmay Afzali, läraren var engagerad, läste tydligt, upprepade meningarna så att alla hann med och gick oavbrutet runt i salen och tittade på vad eleverna skrev och hjälpte till där det behövdes. Det märktes att hans elever gillade honom, att de inte på något sätt var rädda för honom utan vågade fråga när de inte förstod, och att de hyste stor respekt för sin lärare. Det var en väldigt fin upplevelse att vara med om den lektionen!

Sista hälften av lektionstiden ägnades åt frågor från eleverna till Martin Kits och till mig. De kom att handla mest om varför en ung man inte fått sin asylansökan beviljad trots (!!!) att han ansökt tre gånger. Alltså varför Migrationsverket avslagit ansökan tre gånger och han nu måste anlita advokat och med hjälp av en sådan och en god man försöka övertyga Migrationsverket om att det måste bevilja permanent uppehållstillstånd, PUT, trots att samma verk två gånger och migrationsdomstolen en gång slagit fast att det inte föreligger asylskäl. Slående var, att det verkade som om unga män som söker asyl som ”ensamkommande barn”, på fullt allvar tror att det i princip räcker med att säga att man kommer från Afghanistan, är 17 år och att fadern (och/eller andra släktingar också) är död, för att man ska beviljas PUT i Sverige! De förstår inte att ett avslag på ansökan hos Migrationsverket och i migrationsdomstol faktiskt betyder just ett avslag och att man inte har befunnits ha skäl att få stanna i Sverige. Den gode mannen och den advokat eller jurist som anlitas i ett det här eller ett liknande fall späder på missförståndet och ger de unga männen ett falskt hopp genom att ta sig an deras ”fall” och skriva nya inlagor, om och om igen. Men de tjänar ju pengar på det, så…

Vi fick också titta in i två klasser där det 1) bedrevs sfi-undervisning för asylsökande som redan kunde en hel del och 2) där analfabeter och ytterst lågutbildade lärde sig mycket basala ord och meningar med hjälp av bilder. Slående var lärarnas engagemang och tålamod, det var beundransvärt.

Lunch åts i skolans matsal och där anslöt sig, förutom huvudläraren i sfi, Katrin Fogelby (som skrivit boken Mitt fönster mot världen – en sfi-lärare berättar) och skolan vice rektor Magnus Ekenblom. Samtalet handlade om skolan och dess elever och de utmaningar det innebär att aldrig riktigt veta hur många asylinvandrade eller asylsökande elever man ska/måste ta emot och inte veta hur man ska bereda plats åt alla och ha lärare till alla. Antalet fluktuerar starkt och att pussla ihop en god och meningsfull undervisning åt alla är ingen lätt sak.

Dagen avslutades med ett samtal mellan Martin Kits och Zulmay Afzali, där den senare gav sin syn på de svenska migrations- och integrationssystemen. Det var ord och inga visor. Samtalet var inte offentligt, därför återges det inte här. Man kan dock säga att många i Sverige skulle kunna få sig en och annan tankeställare genom att vara öppna och ta in nya tankar och synpunkter, särskilt från någon som sett flera sidor av både det ena och det andra (asylproceduren och integrationsförsöken).

© denna blogg. Får inte återges i sin helhet Vid korta citat, var god ange källan!

Skäms, Försvarsmakten!

Alliansen vill ge Försvarsmakten fem miljarder skattekronor för att den ska… ja, jag vet faktiskt inte vad den ska göra, vad pengarna ska vara till.  Kanske bör en del, några tiotals miljoner av skattekronorna, gå till basundervisning av hur Sveriges utlänningslag ser ut? För det tycks folk på den här ”makten” inte ha en aning om. För Försvarsmakten har nämligen uppmanat afghanska tolkar att på egen hand ta sig till grannlandet Pakistan för att söka asyl på en svensk ambassad, enligt Sveriges Radio den 22 april. Sveriges Radio:

Trots att tolkarna inte har någon chans att få asyl på detta sätt har försvaret uppmanat dem att försöka. Göran Mårtensson, generallöjtnant på försvarsmakten, konstaterar att det inte ska gå till på det viset.

– Det är inte i överensstämmelse med de instruktioner vi ger. Då är det något som har blivit fel i den hanteringen.

Ja, och så var det bara att borsta av sig och gå vidare. Inget ansvar utkrävs för okunnighet på hög nivå. Och dessa människor ska hantera fem miljarder skattekronor till… Gud hjälpe oss!

För övrigt kan det i sammanhanget vara intressant och upplysande att läsa vad Zulmay Afzali, tidigare regeringstjänsteman i Kabul, Afghanistan, skrev i en artikel på Newsmill (nu nedlagd nyhetssajt) den 8 april 2013 under rubriken Inte självklart att just tolkarna bör ha asyl. Bland annat:

När jag, som själv tidigare varit anställd som säkerhetsanalytiker i regeringskansliet i Kabul, ser på situationen i Afghanistan idag, så köper jag helt enkelt inte tanken på att alla som arbetat som tolkar åt svenska eller Nato‐ledda styrkor skulle befinna sig i fara för attacker utförda av talibaner! Endast de tolkar som arbetar med förhörsteam, och om information från förhören vidarebefordras till talibanerna, är måltavlor för talibanerna som kommer att vilja döda dem. Talibanerna väntar dock inte på att svenska eller andra trupper ska dra sig tillbaka…

Som jag ser det, är risken lika stor för alla afghaner när talibanerna kommer tillbaka, som för ett antal tolkar. Internationella styrkor har kämpat mot talibanerna i tio år  men trots det utgör talibanerna fortfarande ett allvarligt hot mot det afghanska folket. Resultatet av det långa kriget mot talibanerna är alltså noll och intet. Nu ska de internationella styrkorna dras tillbaka och man lämnar Afghanistan i händerna på de våldsamma och psykiskt instabila mördarna, talibanerna.

Och:

Lokala tolkar, som bland annat svenskarna använt sig av, löper enligt min åsikt och såvitt jag känner till, inte större risker än vilken medborgare i Afghanistan som helst. Till exempel butiksinnehavare som säljer sina varor och produkter till internationella styrkor och diplomater stationerade i Kabul eller till soldater i Mazar-­i-­Sharif, restaurangägare som säljer kebab till utländska soldater och journalister oavsett var de befinner sig i landet – de löper alla risker för att de betjänat fienden. Ska svenska Migrationsverket bevilja asyl åt halva Afghanistan?

Zulmay Afzalis andra bok, Hederlighetens pris, utkommer snart på på svenska på Mummelförlaget (i översättning av mig och på mitt förlag, liksom den första boken). I den berättar han om hur väloljat människosmugglingsmaskineriet fungerar för afghaner och pakistanier och andra som vill flytta till Europa – de flesta helt utan asylskäl – och kan betala. Vilket många kan, som bland annat blivit rika på biståndspengar och narkotikahantering.

I väntan på den kan man läsa hans första bok En flykting korsar ditt spår (finns att beställa här som pappersbok och e-bok).

OBS! Alla eventuella kontakter med författaren sker via Mummelförlaget.

© denna blogg! Vid citat, länka alltid till ursprungstexten.

”Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.”

Idag skriver Zulmay Afzali i Folkbladet om hur märkligt han finner det att man ens diskuterar vem som ska representera muslimska väljare i Sverige. Bland annat skriver han:

Jag har försökt läsa mig till, men även frågat personer som känner till svensk lagstiftning om det finns någon paragraf i konstitutionen som stadgar att muslimer som kommit hit och blivit svenska medborgare, eller muslimer som är födda här och är svenska medborgare, inte får rösta i val eller kandidera till politiska poster. Jag har funnit att det inte finns några sådana exkluderande paragrafer.

Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.

Om – däremot – Sverige har för avsikt att ändra sina lagar och bli en religiös, kristen stat, då måste man också tänka på att muslimer och andra religiösa minoriteter bör ges rätt till representation i viktiga politiska sammanhang, i proportion till sin storlek. Alltså på samma sätt som islamiska stater ger religiösa minoriteter representation i sina politiska församlingar.

Som troende muslim finner jag det lätt frustrerande att man ens kommer på tanken att diskutera vem som ska representera Sveriges muslimska väljare. Det är lika främmande och ovidkommande som att diskutera vem som representerar Sveriges judiska väljare. Att ständigt tala om muslimer som lever här som någon sorts homogen massa, skadar samhället eftersom det delar befolkningen i olika grupper. Det är också förnedrande för mig som muslim, som vill bidra enligt mina egna, individuella förutsättningar och inte låta mig representeras av någon eller några andra muslimer.

Läs hela artikeln med rubriken Unkna frågor om muslimer på Folkbladets online-sajt.

Zulmay Afzalis första bok – En flykting korsar ditt spår –
har getts ut i pappersformat och som e-bok av Mummelförlaget
och kan beställas här.

Hans andra bok  – Hederlighetens pris – kommer i slutet av februari.

Muslimska väljare – liksom alla andra väljare – representeras av dem som folket i landet valt

Inför den alerta och opinionsstarka tankesmedjan Timbros kommande evenemang Vem representerar Sveriges muslimska väljare? kan man rent spontant undra varför man i Sverige tror att just muslimer skulle vilja ha, eller behöva, speciella företrädare. Hur Timbro tänker i frågan ska dess panel bestående av

•  Ivar Arpi, rapportförfattare och skribent
•  Tommy Möller, professor i statsvetenskap Stockholms universitet
•  Kent Persson, partisekreterare Moderaterna
•  Bosse Ringholm, f.d. finansminister

ge svar på.

Sverige är ett land med ett antal politiska partier som ska representera hela befolkningen i landet, däribland såväl judar som kristna, muslimer, buddhister, sikher och ateister. En demokrati med drygt nio miljoner invånare som – enligt konstitutionen, lagstiftningen och traditionen – har en så kallad värdegrund.

Muslimska asylinvandrare (vilket den absoluta majoriteten muslimer i Sverige är) som sökt och fått skydd här, ska bli, sägs det alltid, en integrerad del av det svenska samhället. Många av dem vill det också, även om det tyvärr inte gäller alla, vilket man bör vara ärlig och konstatera. Huvudinriktningen bör vara att de, som av olika skäl invandrat till Sverige, ska bli en del av – och därmed också representeras av – det svenska samhället. Allt annat är vansinne och kommer att skapa ännu mer oro, splittring och segregation än vad som redan är fallet.

Zulmay Afzali, själv muslim, har i sin artikel Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig på Newsmill den 22 april 2013 fört fram att just det, att han själv vill vilja vem han ska representeras av, precis som svenskarna. Jag ser ingen med hans bakgrund i den panel av – säkert på alla andra sätt – förtjänstfulla personer, som Timbro satt samman. Överhuvudtaget är varken han eller ett stort antal andra muslimer intresserade av att klumpas ihop till en enhet. Ska man inte lyssna på dem? Vet svenskar alltid bäst? I en kommande text här på bloggen utvecklar Afzali själv sin syn på frågan.

Till slut: Nog kan det tyckas en aning konstigt att det finns svenskar som faktiskt ännu efter decennier av stor muslimsk invandring tror, att det finns något som heter ”muslimska väljare”? Det är ju lika konstigt som att tro att det finns ”kvinnliga väljare”! Dessutom faktiskt nedvärderande mot muslimer som alla dras över en kam trots att skillnaderna mellan dem är precis lika stor som mellan svenskar (kristna, judar, ateister etc).

Min uppfattning – efter nära två decenniers erfarenhet av asylinvandrare, bland annat som asylombud i 14 år – är, att det, som personer med faktiska flykting- eller skyddsskäl vill är att få leva i fred och trygghet i landet Sverige, i den demokrati som skapats och byggts av svenskar genom decennier. Och representeras av folket i det land de fått en fristad i.

Kommentar: I programförklaringen sägs att rapportförfattaren:
”kritiserar det identitetspolitiska tänkande som är vanligt förekommande och argumenterar för att representation i en demokrati bör handla om politiska åsikter och målsättningar, inte om grupper och erfarenheter”
och att:
”En central slutsats av rapporten är att partierna bör vara återhållsamma med att ge legitimitet åt religiösa organisationer som säger sig representera större grupper än de har mandat för”
Varför behöver så självklara saker ens tas upp till diskussion? Och varför sätter man en rubrik som får varenda människa som läser den att tänka i helt andra banor än dem Timbro egentligen menar/vill att man ska tänka i?

© Denna blogg.

Översättning och redigering av nya böcker

Klicka på bilden för mer info!

Klicka på bilden för mer info!

Anledningen till att aktiviteten här på bloggen varit lite låg under några dagar är inte att det inte finns något att skriva om, för det gör det!

Anledningen är i stället att tiden går åt till att översätta och redigera Zulmay Afzalis nya bok, Hederlighetens pris (efterföljaren till En flykting korsar ditt spår), som förhoppningsvis ska kunna komma ut strax efter mitten av februari. Samtidigt sammanställs också nästa migg-bok (efterföljaren till Inte svart eller vitt utan svart och vitt), som också är tänkt att komma ut under den senare hälften av februari.

Miggor! Fortsätt att skriva och berätta! Så blir det ytterligare en bok, en tredje, som dokumenterar era upplevelser, erfarenheter och det ni ser, hör och upplever som handläggare och tjänstemän på den svajande myndigheten Migrationsverket! Den första har lästs av många, den andra (som alltså kommer i februari) kommer att läsas av ännu fler och en tredje bok kommer också att få en stor läsekrets.

Så era berättelser behövs! De behövs för att dokumentera det synnerligen röriga och världsunika sätt som inget annat land för död och pina vill ta efter. Det ni miggor berättar och som dokumenteras på bloggen och sedan i böcker, är till stor del sådant som
•  sittande regering
•  journalister som inte vill se mer än en sida av asylhanteringen
•  frivilligorganisationer som är upptagna med att vara ”goda” så till den grad att deras insatser riskerar att bli kontraproduktiva
•  kommunpolitiker som sliter med hur de ska klara den enorma tillströmningen av människor från främmande kulturer
•  allmänheten
inte vill ta till sig trots att mängder av fakta finns att ta del av, och som man i vilket annat land som helst i världen hade valt att hantera.

Här kan ovannämnda – och fyra andra intressanta och läsvärda – böcker köpas!

© Denna blogg.

Ordbrand = ord i brand

Alla – i alla fall väldigt många – borde läsa Nima Dervishs utmärkta bok som kom ut på Mummelförlaget för en månad sedan!

Ofta – senast i dessa dagar – blir man påmind om hans vassa penna (eller hjärna, egentligen) och hans klara ögon och hans förmåga att formulera och beskriva också komplicerade resonemang på ett sätt som blir (lätt)begripligt.

Nima Dervish skriver den 16 november, på sin blogg, under rubriken Röda dagar, med anledning av att Vänsterpartiet recyclar ett gammalt S-förslag (som inte ledde någonvart) om att införa muslimska högtidsdagar i den svenska kalendern. Det skriver han också om i sin samhällskritiska bok som spänner över många år men där många texter är precis lika aktuella idag som de var för ett, två eller tre år sedan.

Och samma dag, den 16 november, skriver Nima Dervish på sin blogg också en annan text – Oskakad och störd – om en fråga (läs själva!) som också, precis som frågan om röda dagar, varit aktuell tidigare och som han också tar upp i sin bok.

Samtidigt vill jag uppmana till läsning av Nimas bloggtext Ordbrand – om valet av förlag. Det gläder mig att Nima valde Mummelförlaget som förläggare av boken och särskilt glad blir förläggaren (!) av orden:

En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna.

samt, förstås, av omdömet:

Som om det inte vore nog är hon en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

Mummelförlaget proudly presents också två andra förnämliga författare, Zulmay Afzali och hans En flykting korsar ditt spår, samt Aniram Niletram vars Annorstädes också borde läsas av alla! Också boken med berättelser inifrån Migrationsverket, där miggor berättar, Inte svart eller vitt utan svart och vitt är väl värd att läsa för den som vill ha en allsidigare bild av asylhanteringen i Sverige än vad svenska medier ger.

Inom en mycket snar framtid kommer ytterligare  två nya böcker (mer om dem senare) ut på Mummelförlaget: