Lästips

Intressant läsning: Tiina i Erbil, norra Irak. Del 1 och Tiina i Erbil, norra Irak. Del 2 samt Från Sverige till Irak.

Helt olika syn på samma saker

Migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Kalle Larsson (V) debatterade om asylpolitiken, eller rättare sagt: Tobias Billström besvarade Kalle Larssons interpellation 2008/09:563 om politiskt ansvar i återvändandearbetet i asylprocessen. Det är fascinerande hur två personer som båda varit inblandade i asylpolitiken i många år och båda deltagit i lagstiftningsarbetet, kan ha så olika syn på nästan allt! Några exempel, klipp ur interpellationsdebatten:

Som svar på Kalle Larssons frågor kan jag först upplysa om att ett återvändande till hemlandet som utgångspunkt ska genomföras självmant. Det är den enskildes skyldighet att medverka till detta. Om personen i fråga inte följer beslutet om avvisning eller utvisning kan ärendet överlämnas till polisen.

Jag vill understryka det självklara i att polisen ska verkställa avvisningsbeslut i enlighet med gällande bestämmelser. När polisen bedömer att tvångsmedel måste användas ska detta ske i samstämmighet med de principer om behov och proportionalitet som uttrycks i polislagen.

Det här ska bli det år då man sänder tillbaka människor, gärna så många som möjligt. De politiska konsekvenserna av detta är de vi diskuterar här i kammaren. Men konsekvenserna i verkligheten för vanliga människor som drabbas av den här politiken, som innebär att man buntar ihop en massa människor samtidigt och skickar i väg dem i grupp, förtjänar också att diskuteras.

Det är inga brottslingar vi talar om. Det här är människor som har försökt utnyttja sin konventionsstadgade rätt att söka asyl och sedan nekats. Men det är inte något annat brott de har gjort sig skyldiga till.

Varför är det så väsentligt att så många människor som möjligt ska kastas ut så snabbt som möjligt om priset för detta uppenbarligen ser ut att vara att människor behandlas på ett kränkande och förnedrande sätt?

Är det rimligt att människor som har fått avslag på sina asylansökningar efter rättssäker prövning i vårt system här i Sverige återvänder till sina hemländer? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna ha en väl fungerande migrationspolitik i Sverige.

Om alternativet skulle vara att ja och nej betydde samma sak, att det egentligen inte skulle spela någon roll vilket som var svaret på frågorna ”Har du skyddsskäl som är tillräckliga för att få stanna i Sverige? Är det kravet uppfyllt eller inte”, att olika svar på de frågorna skulle få samma konsekvens, då skulle vi egentligen inte behöva ha någon asylprocess över huvud taget. Varför sitter vi då och prövar människorna?

Finns det över huvud taget någon person som Kalle Larsson tycker bör avvisas från Sverige? Finns det det? Varje gång vi har den här typen av diskussioner om återvändandeprocesserna försöker Kalle Larsson alltid inta positionen att Vänsterpartiet egentligen inte alls tycker att det är bra att människor återvänder, att man är kritisk mot själva grunden i processen. Visst, man hittar saker att hänga upp det på, som frågan om tvångsmedel. Det är rätt intressant, med tanke på att vi talar om tvångsavvisningar i det här sammanhanget.

Hela den inriktning på migrationspolitiken som både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga moderatledda regeringen driver är i grunden felaktig. Man bygger högre murar, gör det svårare för människor att ta sig till Sverige och EU och kränker människors rätt att söka och få skydd undan förföljelse.

En massa människor som får nej på sin asylansökan egentligen har både konventionsstadgade och andra skäl att i stället få ja på sin ansökan. Med detta sagt har inte Vänsterpartiet någon gång förespråkat att alla som vill ska få komma till Sverige och stannar här. Visst finns det också om Vänsterpartiet skulle styra den värld som vi i dag lever i människor som skulle få ett avvisningsbeslut. Det är ingen nyhet.

Det är ett faktum att flera än en, flera än två, faktiskt en massa människor, har vittnat om att de känner sig kränkta av de former för avvisning som är ett resultat av Tobias Billströms signalpolitik och extra budgetmedel.

Det finns tydligen människor som enligt Kalle Larsson inte ska få asyl i Sverige. Det var intressant. Jag tror att det är första gången som jag under mina år här i kammaren hör att Kalle Larsson säger det öppet och rakt. Det finns tydligen människor som inte i dag faller inom ramen för skyddsgrundande skäl.

Vad är egentligen skillnaden mellan att avvisa en person åt gången och att avvisa hundra personer åt gången? Enligt Kalle Larsson är det tydligen en väldigt stor och dramatisk skillnad i det här sammanhanget. För mig framstår det som en semantisk diskussion.

Det är helt okej att använda tvångsmedel när man har med stora mängder människor att göra för att till exempel säkerställa flygsäkerheten ombord på ett plan.  Det är okej att använda handfängsel. Det anser både jag och regeringen, och jag tror att också varje människa som tänker i termer av flygsäkerhet inser det. När man har att göra med människor som tvångsavvisas, som inte lämnar Sverige frivilligt, måste man se till att säkerheten ombord på planet fungerar för alla människors bästa. Det handlar om dem som befinner sig på planet och dem som befinner sig på marken.

Regeringen har beslutat om ett återvändandeår. Det blir tuffare insatser mot människor varav många, låt mig upprepa det, enligt vår uppfattning har asylskäl nog att få stanna i Sverige. De ska nu kastas ut ur landet i stället. Tobias Billström är den som har det politiska ansvaret för detta.

Det är inte är en och inte en handfull utan en massa människor som avvisas samtidigt. Skulle det då på något vis vara sämre att avvisa många i stället för en? Ja, det är mycket som tyder på det. Människors uppgivenhet och ilska över situationens tillstånd stärks av varandras känsla av att må dåligt. Det kan vara ett skäl. Ett annat är att det finns en uppenbar risk – jag var nära att säga en bekräftad risk, men jag väntar med det uttrycket – att människor känner sig kränkta. De känner att de utsätts för förnedrande behandling.

Hela protokollet finns här.

En fråga till. Och ett troligt svar. Och en kommentar.

Från en migga apropå inlägget Svar om ensamkommande unga från Migrationsverkets rättsenhet.

Du skulle ha formulerat din fråga så här:

Har det hänt någon gång under de senaste tre åren att en asylenhet inlett utredning om återkallelse, i fall där ett ensamkommande barn tämligen snabbt efter PUT hittar sina föräldrar?

En välgrundad gissning är nämligen att svaret är

Nej, några sådana fall kan vi inte hitta.

Från en annan migga apropå samma inlägg:

Min kommentar till rättsenhetens svar är att det enda vettiga vore att börja bevilja TUT (tillfälligt uppehållstillstånd)  i stället för PUT (permanent uppehållstillstånd) när det gäller ensamkommande barn med oklar identitet och bakgrund. Alltså om vi som jobbar på Migrationsverket inte får rimlig tid att utreda. Ingen av oss vill syssla med återkallande av PUT, egentligen.  Och så vitt jag förstår sker detta sällan.

Svar om ensamkommande unga från Migrationsverkets rättsenhet

Som svar på frågorna som ställdes och det som skrev i inlägget “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset” (30 juni 2009, har nedanstående svar kommit från Migrationsverkets rättsenhet:

Först är det viktigt att påpeka att lagen inte säger att uppehållstillstånd ska återkallas om det är medvetet oriktiga uppgifter som ligger till grund för besluten. Däremot får Migrationsverket återkalla tillståndet. Det är verket som har bevisbördan för att det finns grund för att återkalla och det räcker inte med en misstanke eller indikation på att oriktiga uppgifter lämnats. Om föräldrar, som påståtts vara döda eller försvunna, ansöker om tillstånd kort efter det att ett ensamkommande barn fått tillstånd, så kan detta givetvis vara en indikation på att oriktiga uppgifter lämnats och vara tillräckligt för att öppna ett ärenden om återkallelse och utvisning.

För att kunna visa att det verkligen handlat om medvetet oriktiga uppgifter måste dock ärendet utredas och det är inte givet att verket kan få fram tillräckliga bevis. Om barnet fått stanna i Sverige på skyddsgrunder och inte enbart på synnerligen ömmande skäl så måste även visas att dessa uppgifter varit medvetet oriktiga. Om inte så har föräldern en ovillkorlig rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 * första stycket 4 utlänningslagen.

Det sagda innebär att tillstånden inte alltid återkallas även om det finns indikationer på oriktiga uppgifter. Det är mycket svårt att lämna statistik kring de här frågorna men vår uppfattning är att andelen öppnade återkallelseärenden är högre ju äldre barnen i fråga är. Är det minderåriga barn, som inte fått stanna på skyddsgrund är det vanligare att återkallelse inte tas upp samtidigt som föräldrarna inte beviljas uppehållstillstånd. I dessa fall kan ansökan avslås med motiveringen att återförening kan ske i hemlandet eller annat land där föräldrarna vistas. Sedan är det upp till barnet och familjen att avgöra om barnet ska bo kvar i Sverige, åtskilt från resten av familjen, eller återvända till hemlandet.

Sedan ska det även sägas att det finns fall där skyddsgrund eller synnerligen ömmande skäl leder till att föräldrarna ändå får tillstånd. Man får inte heller utesluta att det finns fall där barnet ifråga verkligen inte vetat var föräldrarna funnits, trots att de dyker upp efter en kortare tid. Vi ska inte heller glömma att det finns barn vars föräldrar eller familj aldrig dyker upp.

Kommentarer, första stycket: Det är väl ändå meningen att uppehållstillstånd som fåtts på felaktiga grunder ska återkallas, även om lagen säger “får”! Om föräldrar, som påståtts vara döda eller försvunna, ansöker om tillstånd kort efter det att ett ensamkommande barn fått tillstånd, så är det knappast någon indikation på att oriktiga uppgifter lämnats utan snarare konkret bevis på att oriktiga, osanna, lögnaktiga uppgifter angetts om de unga asylsökande påstått att föräldrarna är försvunna eller döda och Migrationsverket har trott på det och inte kunnat återsända de unga som i sig inte har egna asylskäl! Självklart ska då ett återkallandeärende öppnas, det är inte meningen att man ska kunna få uppehållstillstånd åt hela familjer på falska grunder och utan asyl- eller andra skäl!

Kommentarer, andra stycket: Ja, det är väl klart att ärenden där uppehållstillstånd – kanske mycket snabbt – getts på oriktiga grunder ska utredas. Lika snabbt! Det kan finnas enstaka unga som har haft egna asyl- eller skyddsskäl även om det enligt flera av varandra oberoende miggor är ytterst ovanligt. Men då har de knappast behövt ljuga om att alla släktingar är döda och försvunna… De unga som trots allt har egna skyddsgrundande skäl enligt utlänningslagen ska givetvis ges uppehållstillstånd. Och är de bevisligen under 18 år så har de också oftast rätt att återförenas här med sina föräldrar. Men, som sagt, att minderåriga skulle ha egna asyl- eller andra skäl för att få stanna lär inte vara så vanligt.

Kommentarer, tredje stycket: Varför återkallas inte tillstånd alltid när de getts på lögnaktiga grunder? Det talas ju ständigt om hur viktigt det är att utlänningslagen följs; var står det att det är okej att strunta i att uppehållstillstånd beviljats på grunder som enligt samma lag inte grundar rätt till uppehållstillstånd? Att låta yngre ensamkommande barn behålla sina uppehållstillstånd samtidigt som föräldrarna inte beviljas uppehållstillstånd är fullständigt obegripligt. Har man ingenting lärt t.ex. av de finska krigsbarnen som skeppades till främmande land (Sverige) och som fortfarande, efter mer än 60 år, bär på stora trauman över att ha skickats iväg av sina föräldrar och inte fått växa upp med sina egna familjer i sitt eget land? Varför i hela fridens dar tror man i Sverige att barn som skickats hit över halva jordklotet skulle få det bättre här i en främmande kultur och med främmande människor än hemma hos sina föräldrar? Är det svenskt storhetsvansinne som gör att man tror att det alltid, alltid, alltid är “barnets bästa” att få vistas i “paradiset” Sverige? Har man på Migrationsverket haft samtal med de finska krigsbarnen? Kanske läge att höra dem…

Kommentarer, fjärde stycket: Givetvis kan det finnas något enstaka fall där barnet eller ungdomen ifråga verkligen inte vetat var föräldrarna funnits, trots att de dyker upp efter en kortare tid. Men någon – oftast föräldrar, ibland andra släktingar – har ju bevisligen betalat för barnets resa till Sverige. Att tro att mycket unga människor i de länder som de flesta asylsökande kommer ifrån, själva har pengar och kontakter så att de kan ordna en flykt hit är lika med att tro på tomten. Om någon enda ungdom har tagit sig hit utan hjälp av föräldrar eller andra släktingar och ingen släkting alls dyker upp, då kanske det finns en paragraf i utlänningslagen – som särskilt ömmande skäl – som kan tillämpas så att den unge inte sänds tillbaka.

© Vid citat ur min text, var vänlig länka hit
så att hela texten kan läsas och inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Apropå “Bara upptaget hos Migrationsverket”

Sveriges Television, Tvärsnytt, rapporterar om hur omöjligt det är att komma fram och få svar per telefon (men också mejl) hos Migrationsverket. Läs text och se inslag här.

Men följande stadgas i  förvaltningslagen om myndigheternas serviceskyldighet, OBS serviceskyldighet:

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Lag (2003:246).

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Myndigheterna skall också se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt.

Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

5 § Myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

Myndigheterna skall också se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt.

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Lag (2003:246).

Media kan också vara behjälpliga med att, i sina reportage, ange att mycket av den information som människor söker finns lättillgänglig på Migrationsverkets hemsida. På flera olika språk. Allt måste man inte ringa eller mejla om, mycket kan man lätt ta reda på själv och inte belasta myndigheten med i onödan.

I övrigt: Migrationsverket är en statlig myndighet som lyder under förvaltningslagen och kan inte skylla ifrån sig utan ska följa lagen. Frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt och verket ska ta emot enskilda samt hjälpa dem tillrätta. Myndigheten ska också se till att enskilda kan nå den med hjälp av fax och e-post, och inte bara det utan också: “att svar kan lämnas på samma sätt”.

© Vid citat, var vänlig länka hit
så att hela texten kan läsas,
inte bara lösryckta ord eller meningar.

Migrationsverket ska nu betala!

Läs först inlägget nedan, där Birgitta Elfström berättar om Migrationverkets ovilja att betala för hennes experttjänster. Dagen efter hennes inlägg kom följande besked från verket:

Utbetalning är bokad till julilönekörning  sedan en tid tillbaka. Pengarna är alltså ditt konto tillhanda 24/7.

Fyra månader efter att Birgitta Elfström skickade sin räkning och tre månader efter sista betalningsdag (normalt 30 dagar) och en hel del fram-och-tillbakande ska hon alltså nu få betalt av Migrationsverket. Bättre sent än aldrig…

Språklig kommentar: Pengar kan inte vara ett konto tillhanda…

Be my guest # 81: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Ett ny sätt för Migrationsverket att spara pengar – låt folk jobba gratis!

Den 25 mars kl. 13-16 var jag inbjuden av asylenheten på Sagåsen i Kållered för att föreläsa om “Statslösa palestiniers rättsliga ställning”. Det var många asyl-handläggare och beslutsfattare som kom till föreläsningen. Det verkade som alla var mycket nöjda med att höra om statslösa personer i Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och Västbanken och Gulfstaterna, om UNRWA, UNHCR och UNCCP-mandaten, om olika ID-handlingar m.m.

Jag skickade en räkning och begärde ersättning för 3 tim. á 2.760 kronor samt reseersättning med 234 kronor. Enhetschefen Leif Andersson återkom på mail med information om att jag endast kunde få betalt för resekostnaderna  eftersom inget beslut om arvode togs då jag bjöds in. Naturligtvis accepterade jag inte detta. Chefen återkom då på mail med information om att han skulle lämna över det hela till rättsenheten. Jag har ännu inte fått betalt.

För snart två år sedan var jag inbjuden till asylenheten i Gävle för att tala om statslöshet. Då betalade Migrationsverket mig 3.000 i föreläsararvode. Häromdagen berättade en migga att hans chef tyckte att han skulle begära ersättning med 2.500 kronor i timmen för en föreläsning utanför verket.

Det kanske finns en ny policy som säger att vissa av Migrationsverkets föreläsare inte skall ha betalt. Jag är tydligen en av dem. Jag har lagt ner enorma resurser på att, under mycket lång tid, skaffa mig gedigna kunskaper om statslösa personers rättsliga ställning, bland annat genom otaliga resor i Mellanöstern, genom att delta i internationella seminarier och debatter m.m. När jag själv arbetade på verket var det en självklarhet att föreläsare fick betalt. Men tiderna förändras…

Här är min räkning. Min kompetens och mina unika kunskaper torde utan vidare och absolut vara värda lika mycket som Migrationsverket betalar till sina konsulter från McKinsey & Co, varför det är exakt samma timarvode jag fakturerat.

Läs fler gästbloggningar här.

Barn som medel för att få uppehållstillstånd

Så här kan det också vara, som en migga skriver:

Om sjukdomsinvandring etc

En förälder med en svår sjukdom kommer till Sverige helt utan asylskäl med sitt barn. Den andra föräldern är kvar i hemlandet och väntar. Barnet börjar må dåligt här eftersom den ena föräldern ryckt det från dess trygga sammanhang och tagit det till ett nytt land, nytt språk och nytt sammanhang.

Barnet måste tas om hand av helt främmande svenska fosterfamiljer medan den asylsökande föräldern vistas på sjukhus. Allehanda välmenande människor skriver intyg om hur dåligt barnet mår och att barnet och föräldern genast måste få uppehållstillstånd, annars följer Sverige inte barnkonventionen.

Men ingenstans i barnkonventionen står det att alla barn alltid mår bäst i Sverige och att alla barn genast ska beviljas uppehållstillstånd här när föräldrar ansöker om det, enbart just för att de är barn! Tvärtom. Det står i barnkonventionen att det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn.

Att föräldrarna använder sina barn på detta sätt – och även på andra sätt – i asylprocessen är något som man har svårt att ta till sig och acceptera oavsett hur länge man jobbat på Migrationsverket. I synnerhet om man själv är förälder. Det är så synd om dessa barn som inte förstår varför de befinner sig i Sverige och som saknar sina anhöriga och sina kompisar i hemlandet. Det är synd om barn som har blivit tillsagda att lära sig en berättelse utantill, en läxa som de kan rabbla upp vid en muntlig utredning på Migrationsverket. Detta är pinsamt både för barnet och för utredaren och barnets berättelse kan i de allra flesta fall inte läggas till grund för något beslut eftersom den är så dålig.

Det är så fel att föräldrar helt utan asylskäl använder sina barn som ett medel för att försöka få uppehållstillstånd i Sverige.

Kommentar: Så här kan det också vara. Svart och vitt, inte svart eller vitt. Att bara berätta en sida av saken på ett visst område är inte rätt, men det finns många som av någon anledning anser att det är just det man ska göra. På asylområdet. Inte annars. Jag håller inte med och kommer att fortsätta att skriva om den här stora och viktiga frågan från alla olika håll. För åsikts- och yttrandefrihet finns inte om man väljer att censurera verkligheten.

© Vid citat ur min text, var vänlig länka hit
så att hela texten kan läsas och inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Två uigurer, Kaiser Abdurusul och Adil Hakimjan

Under 14 år har jag varit ombud för otaliga asylsökande. I endast två (!) fall var det absolut självklart att mina klienter skulle beviljas asyl och flyktingstatus.

Dessutom har jag varit starkt involverad i ett annat fall där det enda rätta också var att den asylsökande fick flyktingstatus. Det var Adil Hakimjan, uiguren som suttit oskyldig i Guantánamo i fyra år (läs mer i “Boken” om Adil Hakimjan som sträcker sig till januari 2009, ytterligare texter på bloggen samt diverse artiklar, radio- och tv-program etc på sidan Uigurerna från Guantánamo).

Alla dessa tre har, helt i enlighet med utlänningslagen och internationella konventioner, beviljats asyl – mina två klienter i första instans, Adil Hakimjan i migrationsdomstolen.

Av mina två klienter som i första instans beviljades flyktingstatus, är den ene en jemenit med en mycket speciell bakgrund som regeringstjänsteman och en ohygglig historia som kan ge vem som helst  svåra mardrömmar. Den andre är Kaiser Abdurusul, konstnär, generalsekreterare i den uiguriska PEN-klubben och uigur från Kina. Han fick, tack vare en migga som gjorde sitt jobb och inte föste ifrån sig ett beslut till nästa instans som så många gör, asyl i förstan instans och slapp den långa och tärande väntan på att hans ärende skulle tas upp i nästa instans. Jag tror att det var  år 2004.

Även om jag nu inte minns exakt när det var ,så minns jag glädjen och tacksamheten hos Kaiser när han förstod att han beviljats asyl av Migrationsverket. Lättnaden över att han skulle slippa ovissheten och att han kunde börja sitt liv på riktigt i Sverige. Jag var också oerhört glad och mycket lättad över att den beslutsfattande miggan tog ansvar och fattade rätt beslut och inte – som så många gör – avslog och lät nästa instans ta över. Vi firade det hela tillsammans med den nu framlidne, hyllade  musikern och artisten Kurash Sultan.

Kaiser Abdurusul är en av dem som jag varit ombud för och stöd åt, och sedermera blivit vän med, som jag aldrig glömmer. En man med en inre eld för sitt folk, för rättvisa och för rätten att leva med sin kultur. Här kan man se en del av hans konst, han sa ofta till mig att han vill bygga broar mellan muslimer och kristna, mellan folk överhuvudtaget. Och en av de målningar som man kan se på  nätuställningen, en jättelik oljemålning, gav han till mig, och den hänger nu på en hedersplats i mitt vardagsrum.

Jag talade med Kaiser i telefon idag (7 juli) och han hyser givetvis stor oro för uigurerna i Kina. Han var bara i Sverige på ett kort besök innan han återvänder till London där han tillbringar en hel del tid numera, och han var mycket upptagen. Vi kom överens om att höras – och förhoppningsvis ses – lite längre fram. Jag hade hoppats få höra honom uttala sig i inslaget om uigurerna i Studio Ett i Sveriges Radio, men tyvärr blev det inte så.

Måtte uigurerna kunna överleva i Kina och någon gång få åtnjuta frihet och rätt att leva med sin egen kultur!

P.S. I Expressen kallas Kaiser för “svensk”. Men han är ju uigur! Varför tar sig  svenskar rätten att kalla alla oss som kommer från andra länder för “svenskar” så snart vi bosatt oss här eller fått uppehållstillstånd? Kan svenskarna inte börja respektera människor på samma sätt som de själva vill bli respekterade? Inte blir en svenk genast “ugandier” om han flyttar till Uganda eller “thailändare” om han flyttar till Thailand!!! Visa Kaiser respekt och kalla honom uigur! Och nämn att han är svensk medborgare om ni absolut vill. Eller säg helt enkelt bara: “…som numera bor i Sverige”!

En fjärde migga om Migrationsverkets hantering av ensamkommande ungdomar

Här finns de senaste texterna i ämnet: “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset” (30.6 2009), Vidare om Migrationsverkets barnhantering (3.7 2009), “Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt Migrationsverkets barnhantering” (4.7 2009) och “Den här tonårspojken var brittisk och kom från en förort till London” och Media är för dåliga på att rapportera allsidigt och korrekt (5.7 2009). Läs dessa texter först!

Nu skriver ytterligare en migga om den här frågan som det verkar som om jag är tämligen ensam om att uppmärksamma här på min blogg:

Angående Migrationsverkets barnhantering

Ärenden som handlar om “ensamkommande barn” bör vara avgjorda inom tre månader, enligt målet som någon bestämt. Motsvarande mål för vuxna har varit sex månader, det s.k. sexmånadersmålet.  De “ensamkommande barnen” saknar i regel i ID-handlingar och det är ofta mycket svårt att avgöra vilka de är, om de ens är minderåriga och varifrån de kommer. Deras egna berättelser ger sällan några svar.

En person som bedöms möjligen kunna vara under 18 år betraktas som “barn” och vi på verket ställer då inte samma krav på dem att lämna detaljerade berättelser eller ens tala sanning som på vuxna asylsökande. I och med att de bedömts vara barn har de även rätt till en god man, ett offentligt biträde och ett barnanpassat boende. Att tillgodose allt detta tar tid och när asylhandläggaren får ärendet har det “ensamkommande barnet” redan hunnit vistas i Sverige som asylsökande i 1-2 månader. Beslutet måste alltså komma under de påföljande två månaderna.

Det blir svårt att få hjälp av hemlandets ambassad (som Birgitta Elfström föreslagit) om vi inte ens vet vilket land som är hemlandet. Ambassaderna samarbetar dessutom inte så gärna när det gäller asylsökande personer, vuxna eller barn, vars identiteter är helt okända. Möjligheterna att avgöra ett ärende gällande unga under 18 år inom tre månader är inte stora. Därför ges dessa “ensamkommande barn” inte sällan slentrianmässigt PUT (permanent uppehållstillstånd) trots att de saknar skyddsskäl och trots att vi inte vet vilka de är.  Man anser det oacceptabelt att en ensam minderårig ska behöva leva som asylsökande en längre tid. För mig är det dock mycket svårt att tro att dessa barn eller ungdomar inte har anhöriga här i Sverige. Inte sällan finns det bröder, farbröder, mostrar etc. Ungdomarna avviker från Migrationsverkets boende och kommer sedan tillbaka med skiftande förklaringar. De får “nya vänner, via Internet” som är från hemlandet men bosatta långt borta från boendet, i en annan stad. Självklart är det släkten de besöker. Någon gång har det gått så långt att det “ensamkommande barnet”  har lagt fram sina ID-handlingar som visar att han eller hon är vuxen, bara för att slippa boendet och kunna flytta till släkten.

I en del andra länder inom EU beviljar man TUT (tidsbegränsade tillstånd) i motsvarande fall. Det finns, även hos oss, lagligt utrymme att bevilja TUT när den sökandes identitet är okänd. grunden ska ju vara att man vet vilka man beviljar uppehållstillstånd och varför, och då ska man ge TUT medan man fortsätter göra allt för att ta reda på vilka personerna är som söker asyl här.

Även om lagens avsikt är att barn ska förenas med sina föräldrar och inte tvärtom så är det mer regel än undantag att ett antal tidigare  “försvunna” anhöriga ansöker om uppehållstillstånd på anknytning så fort det ensamkommande barnet fått sitt PUT. Ibland lyckas de, ibland inte.  Detta missbruk av “ankarbarn” skulle kanske minska om enbart TUT beviljades i fall då skyddsskäl saknas (i de flesta fall) och identitet, eller familjebakgrund  är oklar.

Det är, som sagt, också min uppfattning att asylskäl för det mesta saknas och att anhöriga finns, såväl i hemlandet som  Sverige. De anhöriga i Sverige är inte tillräckligt närstående för att tillstånd enligt lag ska kunna beviljas på anknytning. Kravet (om det nu finns ett sådant krav från regeringen?!?) på tre månaders handläggning är orimligt. Det finns ingen möjlighet att hinna utreda identitet och göra ambassadfrågor inom de 1-2 månader som återstår efter formaliteterna. Ett “barn” som är 16-18 år måste väl ändå kunna avkrävas en sammanhängande, sanningsenlig berättelse  och måste kunna visa upp någon handling som visar vem han är och varifrån han kommer etc. Daltandet hos oss har gått alldeles för långt och det är inte heller förenligt med lagen.

Och om personen faktiskt är 16-18 år (det finns ofta anledning att misstänka att de är äldre) så mår han eller hon säkert ganska dåligt av den teater som han eller hon tvingas att spela i ett främmande land, i rollen som ankarbarn.

Återigen (mina reflektioner): Ingen tycks bry sig om det som nu fyra, av varandra helt oberoende, miggor berättar. Det är svårt att förstå att de beskrivna turerna kring vad som närmast måste ses som “ankarbarn” kan få pågå. Om Migrationsverket inte klarar sitt uppdrag så måste regeringen vidta åtgärder, så här kan det väl ändå inte fortsätta? Eller så måste regering och riksdag ändra utlänningslagen så att en anpassas till hur Migrationsverket redan agerar.

Egentligen: Om det räcker att komma till Sverige, säga att man är under 18 år och att alla släktingar är döda eller försvunna, att man inte har – och ofta aldrig ens har haft – några id-handlingar och om knappt vet vad man heter och var man kommer ifrån (eller ha hopljugna historier som man serverar) för att få PUT, då behövs det väl inte ens någon asylprocess för dem som påstår sig vara under 18 år? Men läs då också detta, så att man är medveten om att påståendena om att man är “ett barn” inte alltid stämmer: Om 17-åringar som är 35… (21 juli 2008).

Tillägg: Inte blir det bättre med totalmesiga boendeansvariga i de olika kommunerna, som tiger om att unga har ljugit om både ålder och identitet – för att de inte har “riktlinjer”!!!! Herre Gud, vad är det för människor som inte kan tänka själva? Vad är det för “riktlinjer” de vill ha och av vem? Det är givetvis deras skyldighet att se till att inte felaktiga uppehållstillstånd beviljas, och till personer man inte vet vilka de är. Inte behövs det några ytterligare “riktlinjer” för det!

© Vid citat, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Tiina om finskkurden Subhi Akreyi, finsk bastu och Kontio timmerhus i Erbil

Tiina Kantola (läs först här) berättar mer från Erbil, norra Irak:

Finsk bastu och Kontio timmerhus i Erbil

Finskkurden Subhi Akreyi som bott i Lahti i Finland i åratal, har i samarbete med Kontiotuote Oy byggt ett Kontio visningshus i den attraktiva regionen norr om Erbil. Det ska bli ett helt villaområde med finska timmervillor längs vägen mot Salahaddin, där gräddan av Kurdistan bor. Och naturligtvis har varje villa en äkta finsk sauna. Känns HARVIA bekant i sammanhanget?

Jag träffade Subhi, som talar härlig finska, och Antti Lamminpää från Kontiotuote Oy i Valkeala på en regional mässa här i Kurdistan i slutet av april. Bland alla lokala, turkiska och iranska utställare var det inte svårt att hitta de finska flaggorna.

Subhi är nog lika mycket finne som kurd. Han pratar som en finne när finnen är som mest pratsam, och timmerhusets dörrar står ständigt på vid gavel precis som i kurdiska hem i allmänhet.

Det förvånar mig inte att han har drivit restaurang i Lahti och levt för sitt jobb och sina barn. Sonen driver restaurangen vidare i Lahti, medan Subhi säljer bastur i Kurdistan och bilar mellan Lahti och Erbil. Senast åkte han till Finland när en av sönerna skulle in i lumpen där. Oftast har han med sig detaljer till bygget här nere, när han bilar den långa vägen tillbaka. Jag är nästan benägen att säga att sisu kanske inte bara är en finsk egenskap…

© Vid citat, ange källan och länka hit.

Från Sverige till Irak

I Sveriges Radio P1 den 1 juli kunde man höra reportern Cecilia Uddén intervjua Niclas Trouvé, Sveriges ambassadör på den nyöppnade (samma dag, 1 juli) svenska ambassaden i Bagdad och en intervju med en återvänd irakier som satsat alla sina pengar på affärer i sitt hemland.

Om man tar del av vad t.ex. Tiina Kantola, marknadschef på Ster Group i Erbil, berättar om andra länders aktiviteter i Irak, i varje fall i norra delen av landet, så ligger Sverige som vanligt långt efter. Läs min kolumn i Svenska Dagbladet Hon hittade jobb i Irak.

Ett tjugotal andra länder har sedan ett bra tag både konsulat och handelskontor i norra Irak, den stabilaste och säkraste delen av landet där affärerna blomstrar och utvecklingen går i rasande fart. Men Sverige finns inte där och har inte ens några planer på att öppna ett konsulat. Trots att Sverige är ett av de länder som tagit emot flest irakiska asylsökande under decennier, varav många återvänt och återvänder till sitt hemland. Eventuellt – inte ens det är bestämt än – kommer man att utse en honorärkonsul, troligen en irakisk kurd med svensk anknytning, men det är ju ingenting jämfört med ett riktigt konsulat eller ett handelskontor! Regeringens definition av vad en honorärkonsul är:

Det finns cirka 400 svenska honorärkonsulat. Deras uppgift är att hjälpa ambassaderna och karriärkonsulaten i olika ärenden. Ett honorärkonsulat leds av en honorärkonsul. Att vara honorärkonsul är ett oavlönat hedersuppdrag. En honorärkonsul kan vara svensk eller utländsk medborgare. Många svenska honorärkonsulat finns exempelvis i de nordiska länderna, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA.

Ett oavlönat hedersuppdrag – Inte mycket till representation i en expanderande, livlig del av världen…

Innan internetkontakten mellan norra Irak och Svertige bröts söndag kväll den 5 juli, hann Tiina Kantola helt kort berätta om ett ungt, svenskkurdiskt par som är involverade i både MCA Airlines (som flyger direkt till och från Sverige flera gånger i veckan) och i Hemtex-butiken SWEDEN HOME. Läs och se bilder på Eculink:s sajt. Efter det kom ett sms:

Vi har haft världens sandstormar i tre dagar på grund av torka. Tigris och Eufrat torkar ihop när de använder vattnet i Turkiet och Syrien. Varjen elnätet eller internet klarar det. Flyget går inte heller och astmasjuka dör när de inte får medicin. Vi får försöka hålla ut.

Läs också Tiina i Erbil, norra Irak. Del 1 och Tiina i Erbil, norra Irak. Del 2! Fortsättning följer..

Barmhärtighetsverket har tagit semester

Ur en artikel i Husis (Hufvudstadsbladet) den 4 juli:

“Hej, här är Heikki. Vi är på semester fram till början av augusti. Välsignad sommar till er alla.”

Det här automatiska meddelandet spelas upp för den som försöker ringa till den kända välgörenhetsföreningen Veikko och Lahja Hurstis Barmhärtighetsverk.

“Jag vet inte varför Heikki Hursti har semester men jag kan bra förstå att han behöver lite ledigt”, säger Hannu Hätönen  verksamhetsledare för Hyvä arki (God vardag).

Men då det är stängt hos Hursti får Hyvä arki dela ut även Hurstis andel av maten. Upp till 300 personer per dag får sin mat från Hyvä arki.

Då skaran av människor är brokig slinker det tyvärr med en och annan som försöker utnyttja systemet. Det värsta är enligt Hätönen de som försöker dra ekonomisk nytta av gratismaten.

“En del har ställt sig i kön redan fem timmar innan utdelningen börjar för att få tag på de bästa bitarna”.

Men laxen och filéerna har ingalunda hamnat på personernas matbord utan Hätönen säger att maten sålts vidare på torget. Det här har fått organisationen att skrida till åtgärder.

“Den här veckan började vi utdelningen från slutet av kön vilket väckte ilska”.

En annan problemgrupp är alkoholister som köper alkohol för sitt utkomststöd och skaffar sig gratis mat från brödköerna. Men Hätönen påminner om att de absolut flesta ändå är äldre människor med små pensioner och arbetslösa som behöver stöd tills de lyckas skaffa jobb.

Läs hela artikeln här.

Media är för dåliga på att rapportera allsidigt och korrekt

Det är i 99 fall av 100 svenska myndigheter, främst Migrationsverket, och media som kritiken i mina inlägg och artiklar om “asyleriet” (samlingsord för allt som har med asyl.invandring att göra) riktar sig mot. Sällan, alltså, mot dem, som söker asyl!

Kritiken riktar sig mot att besluten ganska ofta blir felaktiga åt båda hållen: många som inte alls har några skäl enligt lagen får PUT (permanent uppehållstillstånd) medan andra, färre men ändå, som borde få det, får avslag på sina ansökningar.

Att människor helt utan asylskäl söker sig ett bättre liv i andra delar av världen än i sina fattiga och oroliga hemländer är naturligt – vem skulle inte göra det? Men att Sverige accepterar – eller inte genomskådar – bedrägerier och lurendrejerier är inte rätt. Det är inte heller rätt att media alltför sällan rapporterar om den stora gråzonen och att okritiska journalister inte tar reda på allt (bl.a. läser alla handlingar i ett ärende, bara en sådan enkel och självklar sak!) innan de skriver inkorrekta, ofta dramatiska och tragiska, men nästan lika ofta faktiskt felaktiga eller i varje fall ofullständiga berättelser om asylsökande som absolut måste få stanna. Det är inget mindre än ett svek mot allmänheten som tror att den får allsidig information.

Asylområdet är komplicerat och handlar om människors liv och framtid. Och givetvis kan en myndighet som Migrationsverket inte alltid göra rätt, det kommer alltid att finnas visst utrymme för lite olika tolkningar bland lagar och paragrafer. Det säger sig därför också självt att det alltid kommer att finnas en viss felmarginal, men den borde förstås vara så liten som någonsin möjligt. Migrationsverkets anställda som agerar som berättats i en del inlägg om bland annat hanteringen av ensamkommande unga asylsökande (i vissa fall barn), måste få bättre utbildning och avkrävas konkret ansvar för sina beslut. Och det är som sagt inte rätt att man i media belyser asylinvandringen och frågor kring den så ensidigt som man gör idag, av någon sorts rädsla för att inte vara “politiskt korrekt” eller någon annan diffus anledning.

På inget annat samhällsområde accepteras så mycken ensidighet och okunnighet i rapporteringen, eller så vitt skilda tolkningar av lagar och regler som på asylområdet! Det skulle bli ett ramaskri om det skedde t.ex. när det gäller åldringsvård. Eller när det gäller skolan. Eller försvaret. Att media skulle rapportera ensidigt och utan att ha tagit del av handlingar etc samt undanhöll allmänheten mängder av viktig information på dessa områden skulle anses vara en stor skandal. Varför är det inte så på asylområdet?

© Vid citat, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

“Den här tonårspojken var brittisk och kom från en förort till London”

Läs först “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset” (30.6 2009), Vidare om Migrationsverkets barnhantering (3.7 2009) och “Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över Migrationsverkets barnhantering” (4.7 2009). Nu delar en av miggorna som skrivit en av de två första texterna med sig följande:

När man öppnar Pandoras ask…

När Migrationsverkets GD kommer in på “ensamkommande barn” lägger han verkligen fingrarna på bordet och ber om en smäll. För vem ska ta ansvaret för hans eget fögderi om inte han själv?

På en av landets förvaltningsprocessenheter stoppades för ett drygt år sedan verkställigheten av utvisningen av en tonårspojke. När den prövande enheten frågade varför svarade processenheten att: “Men det är ju ett barn!”. När den prövande enheten på nytt frågade vad som hade hänt svarade processenheten att barnets mor (som hade missbruksproblem) hade avlidit i tidig ålder. Därefter gick det inte att prata med processenheten längre, för allt studsade mot samma vägg: “Det är ju ett barn!”. De stoppade allt och la det på is. Till sist hände det att barnet, som var en tonårspojke som hängde med kriminella ungdomsgäng i en förort i Sverige, försvann. “Ärendet” avskrevs.

Kom pojken från slummen i Rio de Janeiro? Var han kommen från ett läger någonstans i Centralafrika? Hade han haft ett vidrigt liv som barnarbetare någonstans i Sydostasien? Svaret på alla frågor är ett entydigt nej. Det här “ensamkommande barnet”, en tonårspojke, var brittisk och kom från en förort till London i EU-landet Storbritannien. Brittiska ambassaden och brittiska sociala myndigheter, som var underrättade och som dessutom väntade på att han skulle komma hem, var bara ett telefonsamtal bort. Men det hela studsade mot en processenhet på Migrationsverket, där mantrat var: “Men det är ju ett barn”.

Den här pojken ville bara bo här! Och det är klart att man får bo var man vill inom EU – om man kan försörja sig och så vidare. Men den här pojken blev snabbt ett fall för det sociala, som bad Migrationsverkets tillståndsenhet att ordna ett hem honom – trots att det på intet sätt var en fråga för verket. Och allt gick bra via domstol och så, men när det kom till förvaltningsprocessenheten blev det ett verkställighetshindersärende (!!!!).

Det fanns all anledning att starkt klandra att Migrationsverkets förvaltningsprocessenhets ifrågasättande av brittiska myndigheters kompetens att ta hand om sina egna barn.

Mina reflektioner: Har man inte Migrationsverket fått det hela om bakfoten när man tror att verket ska hantera en tonårspojke från ett EU-land som har tagit sig till Sverige som om han vore asylsökande? Tror någon att UK Border Agency (motsvarigheten till Migrationsverket) bryr sig om en svensk tonåring som tar sig till London och “bara vill bo där”? En svensk tonåring – involverad i ett kriminellt gäng i en London-förort skulle genast, via svenska ambassaden, överlämnas till sociala myndigheter i Sverige. I åratal och otaliga gånger har jag skrivit och talat om att Migrationsverket har havererat. Jag säger det en gång till, trots att det är som att skrika för döva öron och som att spotta i havet. Men det är väl så här illa svenska skattebetalare och väljare vill ha det.

© Vid citat, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Lovvärt initiativ för att öka ungas språkintresse

Initiativet som det berättas om i den här notisen i DN Kultur den 4 juli 2009 är lovvärt. Slappheten i skolorna vad gäller såväl skriftliga som muntliga kunskaper i modersmålet svenska har varit – och är – monumental. Likaså är kunskaperna i svenska språket ofta otillräckliga hos de lärare, som i sin tur ska lära ut språket till nya generationer.

När de lärare som nu är 55+ försvinner så försvinner också mycken gedigen kunskap i grammatik, rättstavning och korrekt språkhantering, bland annat vad gäller syftning men också om hur man använder skiljetecken och när man ska särskriva respektive skriva ihop ord etc, etc, etc.

Så sent som den 1 juli 2009 blev svenska officiellt språk i Sverige och nu är det också hög tid  att svenskarna får lära sig sitt modersmål ordentligt, med alla dess nyanser och möjligheter att uttrycka sig. Och då ska förstås lärarna behärska språket så bra som någonsin möjligt, vilket i princip kräver att svenska är deras modersmål och att de har en gedigen utbildning och en stark språklig grund att stå på.

Läs också Svenska äntligen officiellt språk i Sverige!

“Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över Migrationsverkets barnhantering”

Läs först “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset” och Vidare om Migrationsverkets barnhantering.

Så här skriver Birgitta Elfström, som bland annat har arbetat på Migrationsverket i 18 år, om verkets barnhantering.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över Migrationsverkets barnhantering. Redan under min första tid på verket i början av 90-talet kom det ensamma barn och unga till Sverige och sökte asyl. De flesta fick avslag eftersom de inte hade skyddsskäl, men de fick permanent uppehållstillstånd då ingen förälder eller nära släkting kunde ta emot dem i hemlandet.

Under flera år framhöll jag att Migrationsverket måste upprätta kontakter med barnens hemländer så att de kan återförenas med sina föräldrar eller på annat sätt bli mottagna i sina hemländer. Men jag hörde aldrig under mina många år på verket att det gjordes någon insats så att barnen återkom hem… Det viktiga var då – och är förmodligen även nu – att snabbt bli av med ärendet. Ett snabbt sätt är att ge PUT-permanent uppehållstillstånd.

Under en tid var jag utsänd som migrationsattaché i Syrien, Libanon och Jordanien. Jag minns så väl ett ärende där en svensk ung medborgare övertrasserat tiden i ett av dessa länder. Det landets immigrationsmyndighet ringde svenska ambassaden och bad att svensk personal genast skulle se till att personen omedelbart återvände till Sverige. Jag är helt säker på att inget av dessa länder i Mellanöstern skulle acceptera att ge PUT åt svenska barn som är ute på drift, och säkert inget annat land heller.

Nu måste MIG skärpa sig och i stället ta hjälp av svenska UD som får se till att barnen återbördas till sina hemländer. Det kan göras genom att barnen överlämnas till sina hemländers ambassader som får sörja för återföreningen med föräldrar eller andra ansvariga. Det kan inte åligga Migrationsverket att starta ett samarbete med andra länders advokater för att spåra föräldrar! Det är helt onödigt med detta “nya verktyg” som Terje Torvik på Migrationsverket talade om i Sveriges Radios Ekot den 3 juli.

Nu får det var slut på tramset med ensamkommande ungdomar som saknar skyddsskäl!

För undvikande av medvetna eller omedvetna missförstånd: i de fall där barn och unga har skyddsskäl gentemot sitt hemland (vilket är ovanligt) och dessutom faktiskt inte har en enda släkting i livet (vilket är ovanligt), då ska de enligt utlänningslagen beviljas uppehållstillstånd. Och, givetvis: också om de har släktingar i livet och har skyddsskäl, ska de beviljas uppehållstillstånd.

© Vid citat, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Thanh firar ett år med PUT!

“Merit, du kommer väl ihåg att den 3 juli är det ett år sedan du ringde och gav mig den fantastiska  nyheten? Att jag hade fått uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar! Kan vi fira det tillsammans på Munken?”

Det sa Thanh när han ringde mig häromdagen. Och självklart minns jag den dagen, den glömmer jag aldrig! Det var då jag fick beskedet som jag kunde vidarebefordra till Thanh efter sju sorger och åtta bedrövelser ( beslutet i pappersform fick handen 16 juli 2008). Turerna, svårigheterna, problemen, krånglet, lidandet, väntan, inlåsningen på förvaret i åtta månader, anmälan hos Polisen två gånger i veckan under lång tid, flyttningarna till Söderhamn, Vingåker, Värmdö – allt kommer jag ihåg och mycket finns beskrivet här på bloggen under kategorin Vietnamesen i vänsterspalten.

Jag minns alla goda människor som hjälpte Thanh på olika sätt: Fredrick Federley, Tove Lifvendahl, Anna Dahlbom, Håkan Sandvik, Karin Hübinette, Lars-Gunnar Lundh, Martin Kits, en migga på förvaret och – efter en lite trög start – socialmänniskorna i Värmdö kommun som verkligen betydde mycket för att Thanh skulle kunna överleva -  och många, många andra. Och jag minns också de icke goda människorna: några riktigt elaka poliser i Stockholm, ett antal lika elaka miggor i Söderhamn, den migga som avslog Thanhs ansökan när den borde ha beviljats efter att han haft tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader m.fl. miggor som gjorde hans liv mycket svårt. Och jag minns besöken på Vietnams ambassad och hur det var lite som att tala till en vägg med ambassadsekreterarna…

Och jag minns anmälan till JK när MIG gick över gränsen, och att JK i sitt beslut tillrättavisade både MIG och Polisen. Thanh var helt chockad över att han, som “bara” var en asylsökande, kunde få upprättelse av landets justitiekansler. Om det och om allt annat kan man som sagt läsa om under kategorirubriken Vietnamesen.

Så idag, den 3 juli 2009, firar Thanh och jag ettårsjubileum och det gör vi på det som blev vårt stamställe eftersom vi träffades där minst en gång i månaden under mer än ett år: Munkens konditori. Då var det alltid jag som bjöd honom på kaffe och smörgås, nu har han jobb och tjänar egna pengar (och betalar skatt, vilket han är stolt över att kunna göra), så nu kan han bjuda mig.

Här är vad Thanh – bland mycket annat – sa idag:

done

Vidare om Migrationsverkets barnhantering

Läs först “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset.” (30 juni 2009). Med anledning av det inlägget har nu en annan migga skrivit följande:

MIG:s barnhantering är ett sorgligt och mycket känsligt kapitel. Det stämmer att det väldigt ofta dyker upp “försvunna” anhöriga efter att barnet (som inte ens alltid är ett barn) fått PUT, och ansöker om uppehållstillstånd på anknytning. Det står dock tydligt i prop. 1996/97:25 att huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma till Sverige bör vara att vidta alla åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt skall kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. Utgångspunkten är således att det är barnet som skall återförenas med sina föräldrar, inte tvärtom.

I 1 kap. 10 § UtlL står att: “I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Av de uttalanden i propositionen som ovan hänvisats till framgår, att det normalt inte kan anses oförenligt med barnets bästa att återförenas med sin familj i hemlandet eller det land där familjen annars är bosatt.

Det finns alltså ingen ovillkorlig rätt för föräldrar att förenas med sina barn  i Sverige bara för att barnen eller de unga tagit sig hit. Det finns heller ingen rätt för ensamkommande barn att få uppehållstillstånd om de inte har asyl- eller skyddsskäl. Om nu handläggarna på MIG tog och följde detta, då skulle fenomenet “ankarbarn” snart upphöra. Men tyvärr finns det handläggare som tolkar utlänningslagen och propositionen på sitt eget vis och beviljar tillstånd på anknytning. Andra barn och unga, som inte heller har asylskäl och därför inte får uppehållstillstånd, kan jag tänka mig får starka skuldkänslor eftersom de inte kunnat göra det de blev hitsända för: att hämta föräldrar, syskon och släkt till Sverige. Deras anhöriga, oftast föräldrar, spelar ett cyniskt spel med sina barn.

Det kan inte fortsätta som nu, att olika handläggare på verket tolkar lagen olika, det håller inte. Antingen följer vi alla lagens mening, vilken är att barn som inte är skyddsklassade i första hand ska återförenas med föräldrarna i hemlandet. Eller så låter vi alla familjemedlemmar komma hit oavsett om det har stöd i lagen eller inte. Det kan inte få vara som nu: ett lotteri eller att en del miggor tycker synd om barnen och anser att alla som vill ska få bo i Sverige.

Här måste faktiskt vår GD för ett ögonblick släppa blicken från sitt skötebarn Asyl och titta på den fula styvsystern Tillstånd. Tillstånd är ju en ganska patetisk verksamhet, som ger väldigt få poäng i det sociala engagemangsspelet, vilket helst spelas upp inför media.

Återigen, för tusende gången: det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt!

Det är, enligt flera miggor jag talat med, inte särskilt vanligt att ensamkommande unga faktiskt har egna asyl- eller skyddsskäl. De som inte har det ska förstås inte stanna i Sverige; det är inte skäl för uppehållstilstånd bara att ha lyckats ta sig hit och påstå att man inte har några släktingar i livet. De unga, förhållandevis få, som har asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen, ska beviljas uppehållstillstånd så som lagen anger.

Svenska äntligen officiellt språk i Sverige!

Från den 1 juli 2009 är äntligen svenska officiellt språk i Sverige. Det märkliga faktum att svenska språket inte haft officiell status (vilket nationella språk har i andra länder), har nu, sent, mycket sent omsider rättats till och svenskan är officiellt språk i Sverige vid sidan av romani chib, meänkieli, samiska, jiddish och finska, de fem minoritetsspråken som hittills haft “högre status” än svenskan. Grattis, Sverige, bättre sent än aldrig!

Nu kan man bara hoppas att undervisningen i svenska i skolor blir betydligt bättre och att krav på korrekt språkanvändning införs också bland journalister som är viktiga spridare av språket till folket. För som det nu är så är det bedrövligt. Bara en enda förmiddags mediekonsumtion inkluderande radio, tv och två morgontidningar innehåller mängder av grammatiska och uttalsmässiga fel. Det får mig att undra varför svenska journalister (och andra) inte bryr sig mer om att värna om sitt eget språk och varför de talar, skriver och betonar fel så ofta att det inte längre kan ses som “undantagsvisa misstag i arbetet”? Här är två av många underligheter i förmiddagens medieskörd:

I Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga den 2 juli har man lyckats stava både det utländska namnet på en anställd och det finska företaget Rautaruukkis namn rätt men misslyckats med svenska Oskarström…

I Svenska Dagbladet förekom den här spretiga bildtexten, där det talas om att “Margot Wallström anländer” (presens) till Sverige som “tog” över (imperfekt). Antingen “anlände” hon och Sverige “tog” över, eller också “anländer” hon och Sverige “tar” över. Samma tempus i hela meningen, inte nutid och dåtid i samma mening!

Och i Aftonbladet 27 juni kunde man läsa:

Johan af Donner såg pressad ut när han, klädd i ljusblå pikettröja och beige byxor, i går gick in i häktessalen.

“Pikettröja”? Var det någon sorts poliströja han  hade på sig? Journalister med svenska som modersmål vet inte skillnaden på “pikétröja” och “piketbil” utan talar om just “pikettröja” och, inte sällan: “pikébil”. Ska det vara så svårt att hålla reda på vad som är vad?

När misstag och felaktigheter liknande dem jag ovan tagit upp förekommer dagligen och stundligen blir språket utarmat och många – inte minst invandrare! – blir konfysa och vet inte vad som gäller. Nu är svenska Sveriges officiella språk vilket innebär att det ska användas korrekt i det offentliga Sverige, dit även media får räknas. Det i sin tur kräver en ordentlig uppryckning hos alla som talar och skriver offentligt, liksom att lärare i sfi (svenska för invandrare) är personer med svenska som modersmål och inte som nu ofta är fallet: personer med andra modersmål som lär ut en helt felaktig svenska såväl uttalsmässigt, skriftligt som grammatiskt.

Tips till medier som är “bärare av språket”: anställ – eller ta in som konsulter – språkvårdare / korrekturläsare / språkcoacher. Håll kurser i svenska (!) då och då för skrivande och talande reportrar. Gå igenom, slumpmässigt, texter och tal då och då och diskutera språkliga fel och misstag så att det finns en chans för dem som begår dessa att lära sig vad som är språkligt rätt. Kräv mycket goda kunskaper i svenska vid anställning som journalist! Sveriges numera officiella språk bör inte tillåtas chansera ytterligare och det är bra om man t.ex. vet skillnaden på att “ses” och att “synas”, på “var” och “vart”, på “han” och honom”, på “de” och “dem”… Och att det heter “egentligen” och inte något annat.

Några tips på bra språklänkar:
SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)
Språkrådet
Om svensk grammatik på Wikipedia