”Göran Hägglund i partiledardebatten” eller ”Svenska medier måste vara bland världens mest fårskockiga.”

Jag är – som jag skrivit och sagt ett antal gånger – partiopolitisk, dvs partipolitiskt obunden och ointresserad. Eller snarare apolitisk, dvs jag tänker inte i politiska termer och förhåller mig utifrån mina egna tankar, åsikter och min egen kunskap eller okunskap till budskap och uttalanden från samtliga partier.

Idag, 12 juni, var det vårterminens sista partiledardebatt i Sveriges Riksdag. I den debatten sa Göran Hägglund, KD:s partiledare, många kloka saker. Han sa sådant som många människor ute i samhället – ”verklighetens folk” – säger och han sa det på ett tydligt och rakt sätt. an måste vara ganska mycket ogin för att inte inse/erkänna det, oavsett vilket parti man vanligtvis röstar på, eller sympatiserar med.

Här är några viktiga och tänkvärda citat ur Göran Hägglunds tal:

Vi kan tydligt se hur det där med skyldigheter och plikt har försvunnit. Istället har en krav- och offermentalitet kommit att ta allt större plats.
———-
Det som har hänt i Husby reflekterar något allmängiltigt i fråga om etik och moral. Min uppfattning är att det vilar ett slags moraliskt töcken över Sverige. Ett antal teman har trängt sig på i artiklar och uttalanden som om de vore självklarheter. Vi har gång på gång fått veta – i klartext eller underförstått – att ungdomarna i Husby är uppgivna och att deras reaktioner är ett naturligt uttryck för det. Detta är ett nonsensresongemang.
———-
Vi lever i en utvecklad demokrati. Vi har yttrandefrihet, tryckfrihet, vi har demonstrationsfrihet. Husby är inget undantag från detta. Ändå har vi sedan bränderna startade gång på gång fått höra att det våld som utövats och den förstörelse som skett är ett slags uppgivenhetens naturliga pysventil.

Med varierade grader av poesi påstås att Husbys fattigdom och armod är så pass stort att stenkastning mot brandmän och poliser blir det enda kvarvarande uttrycksmedlet. Självklart har man pekat på arbetslöshet, som om det skulle rättfärdiga brinnande bilar och flygande stenar.
———-
Man kan inte, som så många har gjort ända sedan den första bilen i Husby började brinna, säga att ”jo, man har ett eget ansvar men…” – och sedan leta upp de förklaringar och ursäkter som passar den egna ideologin.

Låt mig få säga det: Här finns inga men. Det egna ansvaret har man från början till slut.
———-
Vi ser på många områden resultatet av en successiv värderingsförändring, inte bara i Husby utan på bredare front. Det personliga ansvaret upplöses i ett kollektivt krav på andra. Skuldbördan av detta vilar tungt över ansvarslösa revolutionsromantiker och cyniska röstfiskare på redaktioner och partikanslier runt om i Sverige. Och de som drabbas, de som får ta smällen är de boende som sliter för att få vardagen att gå ihop.

Dom som arbetar, fostrar sina barn och gör sitt bästa. Butiksägarna och ägarna till de brända bilarna. De vars vardag skakar i grunden beroende på våldsverkare och ambulerande ligister. Andra som drabbas är de som bokstavligen riskerar sina liv. Det är brandmän. Det är sjukvårdare. Det är poliser.

Det enda som jag har lite svårt för är gliringarna mot andra partiledare som alla, varenda svensk partiledare, ägnar sig åt i mindre eller större utsträckning. Utan ett enda klagomål på något annat parti hade det här nästan kunnat vara ett tal att spika upp på väggen. Hoppas att Göran Hägglund – och helst alla andra partiledare också – någon gång kan hålla ett tal utan att en enda gång nämna ”de andra”!

Göran Hägglund säger i slutet av sitt anförande – helt korrekt – att allt inte är mörkt och att vi ser goda exempel. Ett bra, realistiskt, tydligt och rakt tal alltså.

Tyvärr väljer bland annat Expressen att vinkla Göran Hägglunds raka anförande på sedvanligt svenskt mediemanér, dvs genom att dra fram ”flört med SD-väljare”-kortet och släppa fram en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som säger:

Det är helt klart en agendaförflyttning vi ser. Man för fram andra frågor än de man brukar. Partier vill väldigt sällan erkänna att de tagit ett beslut att förändra sig. Det man gör är att porträttera en ny politik, eller åtminstone en agendaförflyttning, som att det är något man tyckt hela tiden. De gör det här för att profilera sig, och ge skäl att rösta på dem.

Inte särskilt smart sagt, för att vara en professor, if you ask me…