För undvikande av missförstånd och för att ingen annan ska ta sig rätten att tala om varför jag slutar skriva om asyl- och migrationsfrågor eller lägga ord i min mun, läs inlägget Sista texten från en migga, sista texten på asylområdet. Många i ansvarig ställning kan andas ut….
Till detta vill jag lägga att det inte finns någon enskild händelse som fått mig att sluta skriva. Jag har bara – efter åratal av seriöst skrivande och informerande – fått nog av att inga ansvariga politiker låtsas om vare sig det jag skriver om eller – viktigare! – det miggorna skriver om! Det de under många år skrivit på sin fritid om vad de sett, hört och upplevt på sina jobb som handläggare och beslutsfattare. Jag har också fått nog av att gammelmedierna krampaktigt under många år låtsats som om miggornas ofta ganska hårresande historier inte berättats, trots att de mycket väl känner till dem. Dock: ”vanligt folk” har läst och förstått och reagerat. Det är förstås värt mycket eftersom demokrati ju innebär att det är folkets röst som ska höras och folkets vilja som ska uppfyllas. Och folket kan kräva att dess representanter får ordning på asylhanteringen och invandringen överhuvudtaget. Då blir det politikerna uppgift att se till att det blir som de, som avlönar dem, vill.
Jag fick lite grann av en ”uppenbarelse”. Om jag kunde teckna skulle jag teckna den bild jag såg för mitt inre. Miggorna och jag stod i en öken och det enda vi såg omkring oss var sand, sand, sand. Och så en massa strutsstjärtar. Huvudena var begravda i sanden, stjärtarna var uppe i luften.Miggorna och jag kan inte längre traska omkring i sand och prata med strutsstjärtar!
Alltså: ingen enskild händelse, inga enskilda nya förslag, inga uttalanden från något håll har varit avgörande i mitt beslut. Men ingen kan traska omkring och försöka prata med med strutsstjärtar hur länge som helst.
OBS! © Denna blogg! Vid citat ska länkning till ursprungstexten alltid göras.
Filed under: Allmänt, Asyl&Migration, Samhälle |
Merit Wager 