• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2010
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Migrationsboken – så funkar det!

Jag har skrivit ett läromedel för högstadiet i grundskolan, en bok om migration, på uppdrag av Svenskt Näringsliv, läs här!

Boken Migration – så funkar det kan nu också laddas ner i pdf-format.

En migga: ”Så, nu fick ni gratis ett scoop till att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning.”

En migga funderar och berättar med anledning av den här artikeln i Dagens Nyheter den 16 april, Mer än bara barnFlyktingbarnen: Låt den rätte komma in (http://www.dn.se/ledare/signerat/mer-an-bara-barn):

Så, nu får ni gratis ett scoop väl värt att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning.

En dag kommer artikelförfattaren att få äta upp sina ord, som hon skrev i landets största morgontidning – fast hon kan förstås alltid försvara sig med att hon är grovt vilseledd.

Jag ensam – och jag arbetar inte ens med det här vanligtvis, utan måste hoppa in p.g.a. att de ordinarie handläggarna har tidsbrist – har i år haft 16 anhörigas ansökningar på mitt bord. Anhöriga till ”barn” som sades vara ensamma ända till dess att de fick PUT (permanent uppehållstillstånd). Om den här takten står sig kommer jag ensam (!!!) att ha kommit upp i hälften av det som Hanne Kjöller tror är sanningen.

Förra året hade jag ensam 45 (!!!!) ansökningar som handlade om samma sak. Vartenda dossiernummer är pietetsfullt sparat i en lista. Och just nu ligger hundratals sådana här ansökningar och väntar på att vår kära expertenhet här på Migrationsverket ska krysta fram ett vägledande beslut om identitetslösa.

Varje tillståndsenhet i landet – med undantag för några få som är helt specialiserade på annat – har i dagsläget en eller två ”barnhandläggare” vardera. Det finns 20 sådana tillståndsenheter. Om vi skulle tro den officiella statistiken har varje sådan handläggare bara ett fåtal ärenden per år. I verkligheten hinner de knappt med jobbet.

Så hur i herrans namn hänger då det här ihop?

Enkelt: De flesta anhöriga till barn registreras med generella ansökningsskäl som inte säger något om vem som är vad, eller hur gamla de är. ”BH” är den absolut vanligaste koden som används i de här fallen. Den koden säger ungefär att det är ”annan anhörig på hushållsgemenskap”. Om Migrationsverket skulle få order om att presentera de riktiga siffrorna istället för den här rätt löjeväckande statistiska lögnen så skulle det behövas en manuell räkning.

Så, nu fick ni gratis ett scoop väl värt att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning. Och om Migrationsverket gör så här med statistiken av ointresse, av misstag, eller för att verket inte vill visa de riktiga siffrorna det får den undersökande journalisten spekulera om.

© VDenna blogg.

Tiina Kantola skriver åter tänkvärt från Erbil, norra Irak

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om Sazan, Bejan och Josef.

En ung internationell familj med minst två länder att välja på

Sazan och Bejan och deras lille son Josef har varit på semester i Kurdistan, i norra Irak. Jag har umgåtts med dem här hemma i Erbil, efter att vi träffades hemma i Stockholm i julas.

Sazan är tandläkare och Bejan ingenjör inom Material Science and Engineering. Josef är fem månader och skrattar så högt som jag aldrig någonsin sett eller hört en så liten bebis göra! De bor just nu i Sverige. Sazan har vuxit upp i Sverige och pluggat till tandläkare, Bejan har utbildat sig i England på University of London; Queen Mary College, och jobbat där tills han träffade Sazan och flyttade till Sverige.

De är ett ungt, välutbildat, internationellt par med rötter i Kurdistan. De kan välja att leva och jobba var som helst i världen. De talar fem språk: engelska, arabiska, turkiska, svenska och kurdiska.

Men Bejan, som är högutbildad ingenjör från England har svårt att få jobb i Sverige och han behöver erfarenhet som motsvarar hans utbildning. Så nu gör de, som alla andra smarta unga välutbildade, språkkunniga människor borde göra: de söker sig till Kurdistan. De vet att Irak är en av världens snabbast växande ekonomier inom fem år. De vet av egen erfarenhet att irakiska Kurdistan är lugnt och tryggt, och de har internationella skolor att välja på för lille Josefs skolgång i Kurdistan.

Sazan är väldigt tydlig med att hon vill ha en egen bostad för sin familj. Hon är en modern självständig ung yrkeskvinna och mamma. Hon kan inte tänka sig att underordna sig den gamla traditionen där familjen bestämmer över kvinnans val.  Men hon respekterar och hyllar det goda som tryggheten av en familj innebär. Hon väljer det bästa av båda kulturer, den som råder här och den som hon vuxit upp med i väst.

Kurdistan är bara ett av deras många möjliga val att bygga sin och Josefs framtid i. Men det kan vara ett bra val, precis som för vilken annan ung, internationell familj som helst. De är företagsamma, moderna, kritiska människor som vet sitt värde.

Sverige kanske är ett tryggt val för dem, men inte särskilt utvecklande…