• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En riksdagsledamot är inte en anställd i ett företag

Finn Bengtsson MI debattartikeln med rubriken Jag är inte bunden av decemberöverenskommelsen i Dagens Industri den 16 januari, skriver riksdagsledamoten Finn Bengtsson, moderat, bland annat:

För mig personligen är DÖ ett problem då jag inte deltagit i någon förankringsprocess innan den blev en realitet, trots att dess innehåll i högsta grad berör det mandat som väljarna gav mig i valet 2014. Att överenskommelsen inte bara bakbinder och förminskar mitt mandat till dess det löper ut, utan på samma sätt gäller dem som ännu inte är valda 2018 och begränsar deras mandat till nästa val igen 2022 gör det hela än värre.

Just det! Ingen riksdagsledamot i Sveriges riksdag ska acceptera att några få personer inom deras partiledningar dikterar hur de ska förhålla sig och hur de ska rösta och till och med lägger vad som i praktiken blir munkavle på dem! Även om man i Sverige inte har äkta och fria personval – väljarna får ju inte rösta på vem de vill utan enbart på kandidater som satts upp på listor av partiledningarna – så är varje riksdagsledamot suverän och har sin absoluta rätt och frihet att agera som han/hon anser vara rätt. I huvudsak följer en riksdagsledamot sitt artis linje, det är ju för att han/hon sympatiserar med den som han/hon blivit medlem i just det partiet, men ingen människa kan i allt hålla med någon annan och friheten/rätten att ibland rösta annorlunda är självklar. Att pådyvla ”folkvalda” ett kollektivt beteende är mycket främmande för vad vi hittills har ansett vara demokratiskt och det är av stor vikt att flera riksdagsledamöter  än Finn Bengtsson (M), opponerar sig och även vägrar delta i farsen. Han skriver vidare i sin artikel att:

Enligt DÖ får inte heller utskotten eller enskilda riksdagsledamöter bland de sex partierna lägga fram förslag till regeringen som påverkar den budget som har antagits genom att alliansens ledamöter tvingats lägga ned sina röster för sitt eget förslag.

Vidare får man enligt DÖ inte ens reservera sig till förmån för sitt eget förslag. Detta är i sig hutlöst, men riskerar framför allt att Sverige under minst drygt tre år framåt och kanske i nästan åtta år till, valt en socialistiskt inspirerad ekonomisk utveckling framför en borgerlig.

Har man inte haft det minsta att säga till om, utan dessa DÖ-påhitt genomdrivits av en liten klick människor på ett uppseendeväckande odemokratiskt sätt, så är man självklart inte bunden att följa en sådan överenskommelse! Finn Bengtsson igen:

Decemberöverenskommelsen mellan allianspartiernas och regeringens företrädare i december slöts mellan ett mycket begränsat antal personer…

Politiska partier i Sverige har med åren börjat bete sig allt mer som kommersiella företag med VD, kommunikationsdirektör, fjäskande och ”lojala” tjänstemän etc. Men ett politiskt parti är absolut inte ett företag och det är på tiden att alla partier börjar inse det och återgå till att vara just politiska partier på demokratisk grund, inte toppstyrda kommersiella företag där man kan agera för egen vinning och för att själv, till varje pris, få sitta kvar vid ett dignande riksdagsbord med de goda, av andra finansierade grytor.

Hoppas att Finn Bengtsson fortsätter att stå på sig. Även om han inte är ”äkta personvald” så är han ändå vald att företräda väljarna, inte partiledningen!

© denna blogg.

I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

ModeraternaJag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Knapptryckarkompaniet omslagMen den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

All offentlig makt utgår från folket

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.