I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

Jag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Men den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.