I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

Jag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Men den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

 

DI: ”Obehagligt att stämpla Danielsson”

I går skrev jag (Centerpartiet har inte tänkt igenom sina förslag ordentligt) om de ogenomtänkta, svagt underbyggda och synnerligen otydligt beskrivna förslag kring invandringen till Sverige, som Centerpartiet uttryckt under sin stämma.

Idag skriver PM Nilsson på tidningen Dagens Industris ledarsida om att det är (rubrik):  Obehagligt att stämpla Danielsson.

Ja, självständigt tänkande och någotsånär orädda riksdagsledamöter finns knappt i den svenska riksdagen! Den som vill veta mera om hur det går till (inte bara inom Moderaterna, vittnesmål om låga tak och partipiskor finns från samtliga partier) kan läsa Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, men också se och höra med egna ögon och öron genom uttalanden, artiklar och framträdanden i riksdagens talarstol (riksdagsdebatter sänds på nätet) och i andra sammanhang. Självständigt och fritt tänkande riksdagsledamöter borde vara regel, inte undantag!

Jag håller helt med i det som står att läsa i DI om Staffan Danielsson, som hans egna partikamrater (enligt honom själv) varit väldigt hårda emot och tämligen oförstående inför hans absoluta rätt att ha egna åsikter och att också föra fram dem! Detta samtidigt som de säger att ”hos oss är det högt i tak”! Han har ju inte ens gått emot sitt parti, vilket givetvis också är tillåtet, man kan ju inte alltid och i alla frågor tycka exakt lika som de tongivande och mest högljudda. Staffan Danielsson har ju ”bara” – och det är oerhört viktigt! – breddat diskussionen, något som alla centerpartister borde välkomna! Slutkläm i artikeln:

”Men detta* får alltså riksdagsledamot Danielsson inte polemisera emot. Det är en odemokratisk inställning som Centern borde göra sig av med.”

* Vad Danielsson, bland mycket annat, inte får polemisera emot, är förslaget (eller tanken, oklart vilket) att folk ska kunna söka asyl på svenska ambassader i världen, ett i praktiken – om man hade tänkt till mer än näslångt – totalt omöjligt och rentav dumt förslag.

Vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige. Enligt grundlagen. Men i praktiken har vi det inte om åsiktspoliser och ”drevare” (jag tänker här också på hur man behandlar Sveriges nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson) lyckas tysta dem som använder sig av just denna sin lagliga rätt till att både tänka/tycka och yttra sig fritt.

Vänligen notera:
Jag kommer inte att ge mig in i några debatter och diskussioner med folk som vill tjafsa och käbbla och jag kommer inte att sänka mig till den låga debattnivå som alltför ofta (men absolut inte alltid!) råder på nätet. Jag kommer överhuvudtaget inte att ”debattera”, jag är en privatperson som – liksom alla andra i detta land – har lagstadgad rätt att uttrycka mina åsikter fritt och den rätten använder jag mig av.

Jag har inte nämnt några namn (utom Staffan Danielssons, eftersom han verkar vara den som man minst av allt vill lyssna på i partiet). Jag är inte ute efter att peka ut enskilda människor, jag känner inte till Centerpartiets beslutsgångar och vilka som bestämmer och vilka som står utanför eller om alla ställningstaganden och förslag diskuteras och bestäms av alla medlemmar.

Hoppas att ledamöterna i Sveriges riksdag över lag börjar ta lite mer personligt ansvar – det gäller alltså alla partier – och tänka lite mer självständigt så att det kommer in lite fler nya infallsvinklar, synsätt och åsikter och blir lite mer liv i politiken!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

”Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna.”

När hon slutade som riksdagsledamot för Moderaterna, skrev Anne-Marie Pålsson den upplysande och för många oinsatta säkert skakande boken Knapptryckarkompaniet: rapport från Sveriges riksdag.

Lyssna på vad Anne-Marie Pålsson berättar i den här intervjun! Och alldeles särskilt på vad hon säger med anledning av vad som står i grundlagen om att ”all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”,  cirka 14:00 in i inslaget, bland annat (för övrigt exakt vad jag själv så ofta har sagt):

Vi har en form för den svenska demokratin som är ganska speciell och som avviker på många, många punkter från den demokratiform som man har i andra länder. Den avviker särskilt i så måtto att alla befogenheter i Sverige är samlade i riksdagen. Och då skulle man ju kunna tro att riksdagen också är väldigt mäktig – och det är ju riksdagen också. Men det betyder inte att riksdagsledamöterna är mäktiga!

Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.
—-
Vi har ett politiskt system där demokratin försvagats i många avseenden. Vi har ingen maktdelning, ingen som kan balansera den extrema makten som hamnat i händerna på partiledarna och främst den partiledare som sitter i Rosenbad. Vi har heller egentligen inga möjligheter för väljarna att komma in i det politiska systemet och påverka. Vi har inga möjligheter till folkomröstningar i frågor som väljarna tycker är väldigt viktiga. Väljarna kan normalt sett inte heller välja vilka som ska företräda dem i riksdagen! En riksdagsledamot är inte ansvarig inför väljarna, man kan inte stryka bort någon ledamot som misskött sig på något sätt.

Anne-Marie Pålsson beskriver ett tillfälle när den moderata riksdagsgruppen försökte hävda sin mening i samband med beslutet om FRA-lagen och citerar statsminister Fredrik Reinfeldt

Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.

Lyssna på Anne-Marie Pålsson, hon säger det som de flesta tänkande människor vet och inser. Ändå får den djupt ”odemokratiska demokratin” fortsätta att existera. I Sverige. Varför?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!