Reaktion/kommentar till texten om ”allamänskorslikaväärde” nr 1

Den 7 november publicerades inlägget Om ”allamänskorslikavääärde”. Utom vissas. Två personer har välformulerat reagerat och kommenterat det. Detta är reaktion/kommentar nr 1, skriven av Tia Itkonen, en finlandssvenska som bor i Sverige sedan många år. Hon har varit ämneslärare i språk och psykologi; de senaste 20 åren i Tensta och Rinkeby. Därtill bildterapeut och konstnär. Det senare numera på heltid. Har boplats även på Åland. Så här skriver hon:

Om formuleringen ”allas lika värde”.

Skrapar man bara lite på denna formulering, så märker man genast hur ohållbar den är. Ta till exempel Stalin och Mandela – hur lika är de i värde? Stalin hade säkert värde för sin dotter, och en hel del andra. Mandela för hela mänskligheten. Så hur ”lika i värde” är dessa två? Mina barn har definitivt mera värde för mig än några andra barn: det är dem jag i fara skulle rädda i första hand. Även Camus valde sin mamma framför alla andra.

Vad man i Sverige gör är att man blandar ihop ”värde” med ”människovärde”, det som alla har. Därtill har vi alla ett egenvärde genom att vi är Någon, till skillnad från att vi skulle vara någon annan. Genom detta är vi inte utbytbara. Skulle däremot alla ha lika värde så skulle vi alla vara utbytbara (här bortser jag från värde i ekonomiska termer) och därmed fullständigt värdelösa. Vilket vi ju inte är då vi har ett egenvärde. Och därtill har vi ett människovärde med det därmed följande påbudet att bemötas med värdighet och respekt. Om jag får vara lite pedagogisk här så kan jag berätta att jag för mina elever i Rinkeby alltid brukade påpeka att det var deras handlingar jag kritiserade, om det nu var det jag gjorde, inte dem som personer. Och alla förstod de vad jag menade.

Floskeln ”alla människors lika värde” har enligt min mening korrumperat det intellektuella samtalet i Sverige på ett förskräckligt och förlamande sätt. Och så blir det ju med alla grumliga begrepp, särskilt om de får spridning i det offentliga. Sådana passar alldeles utmärkt till att ha som tillhyggen när man vill täppa till munnen på folk. Särskilt i ett land som Sverige som jag upplever har en mycket märklig kultur vad gäller förhållandet till kritiskt tänkande överhuvudtaget. Här ska man helst alltid tycka lika.

I texten Om ”allamänniskorslikavääärde”. Utom vissas. används ordet ”kuva”. Och visst är detta ett kuvat folk. Börjar man snart inte klättra uppåt väggarna i alla sina tvångströjor?

Vad gäller Sverigedemokraterna, ett svenskt parti enligt alla parlamentariska och demokratiska principer, så är jag storligen häpen över behandlingen av detta parti. Jag var en av de första att bilda en Amnestygrupp i Finland, satt i dess styrelse och var även vice ordförande. Detta gjorde jag bland annat för att jag ända in i ryggmärgen alltid hävdat rätten till åsiktsfrihet. Åsikter kan och ska diskuteras – det är det jag gör nu – men tyvärr är den svenska konflikträdslan alltför stark, så istället för att diskutera, så kastar man invektiv på varandra. I mitt hemland har den som använder invektiv, förlorat diskussionen. Och eftersom man inte vågar eller klarar av att ta diskussionen med Sverigedemokraterna, har de utsatts till syndabocken i samhället. Starka konflikter har en tendens att skapa syndabockar, de spelar en viktig roll som dämpare och avledare av oförlösta spänningar. (René Girard skriver ingående om fenomenet i Syndabocken – en antologi, 2007.) Den svenska offentliga behandlingen av Sverigedemokraterna har inte min respekt. Den är feg.

Och i rättvisans namn, när man hänvisar till eventuell nazistisk bakgrund angående Sverigedemokraterna, bör man då också minnas att det var Socialdemokraterna som skapade de rasbiologiska instituten i Sverige. För att bland annat undersöka och kartlägga de underlägsna raserna samerna och lappfinnarna. Liksom också att Vänsterpartiet varit hänförda kommunister, hur mycket förtryck och förföljelse och mord i miljoner kommunisterna än höll på med i denna totalitära ideologis namn.

Till sist: Alla är vi lika inför lagen (landets). Men vi är definitivt inte lika i kvalitet. Däremot har vi alla ett människovärde. Och bör därmed bemötas med värdighet (dignity).

P.S. Ibland blir jag nästan gråtfärdig över den fula mobbning som pågår av alla dem som så passionerat jobbar för en sak som de tror på, även om man själv i ett och annat kan tycka helt annorlunda. Man samtalar inte i sak, man tar inte diskussionen, man bara mobbar. Att utestänga är den värsta sorten av mobbning. För en svensk är det uppenbarligen helt okej att mobba, när alla andra också gör det. Lite svårt att hitta självständigt tänkande människor i detta land. Än svårare att hitta logiskt tänkande. För tänk er nu att alla skulle ha lika värde, då skulle ju varje sverigedemokrat också ha det.

Här i landet orkar man inte tänka ens i två led!

© denna blogg och Tia Itkonen.

Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln i Expressen.

Ur texten:

Det är välkänt att en del ensamkommande flyktingar ljuger om sin ålder för att öka chansen till asyl. Forskare har också länge påtalat att arbetskraftsinvandring har blivit ett sätt att köpa sig en inträdesbiljett till Sverige.

”Ensamkommande flyktingar”? Ingen är ”flykting” innan den har fått sin sak prövad. Man är asylsökande tills man får besked om ifall man klassas som ”flykting” eller beviljas uppehållstillstånd eller – vilket ofta glöms bort – får avslag på sin ansökan om skydd i Sverige. Och massor av asylsökande är ”ensamkommande”. Här menas förstås ”ensamkommande minderåriga som söker asyl”. Men då ska man skriva det och inte slarva med begreppen.

Jag läste texten ovan och den fick mig att tänka på hur medier rapporterat och rapporterar om det svåra området asyl & migration. Och på att det har tagit så lång tid innan man på lite mer allvar tagit upp frågan om asylbedrägerier när det gäller dem som söker asyl som minderåriga utan att vara det, men också asylbedrägerier generellt som det finns hundratals exempel på här på bloggen och i mina tre böcker Inte svart eller vitt utan svart och vitt (40 kronor per styck i e-boksformat).

 

 

 

 

 

 

Ja, att många som säger sig vara minderåriga ljuger om sin ålder har bland annat berättats om på den här sajten av miggor, av HVB-personal, av personer som ställt upp som familjehem (se två exempel nedan), av modersmålslärare i främst afghanska språk, av gode män. Och under några år på utmärkta Ledarsidorna.se och av en hel del andra som föraktfullt av de journalister som nu tassar över till ”andra sidan”  har kallats ”alternativa medier” och allt möjligt annat. Faktaresistensen (jag hörde ordet nyligen och det beskriver ju ganska väl vad rätt många lidit och lider av) har varit svår och allvarlig hos de allra flesta ”gammelmedier”. Det är mycket, mycket allvarligt och det har skadat Sverige.

Nu har allt mer av det som de ”alternativa medierna” rapporterat om i åratal, äntligen och i större utsträckning börjat tas upp i de medier som hela tiden borde ha rapporterat korrekt och nyanserat. Det har främst skett efter att den stora migrantströmmen nådde Sverige i slutet av sommaren 2015. Tidningar som Expressen (ledarsidan) och Svenska Dagbladet (ledarsidan) och en del inte så politiskt korrekta landsortstidningar har även tidigare försökt nyansera bilden, men kanske inte riktigt med den kraft som de borde. Och hösten 2015 samt nu igen i juni har Sveriges Radio gjort allvarliga och, känns det som, ärligt menade försök att nyansera och rätta till bilderna som medierna spridit om ”ensamkommande flyktingbarn” som de facto ofta varken är ”flyktingar” eller ”barn” och som inte ens alltid är ”ensamkommande”.

Det hade varit bra om svenska journalister inte så ofta tänkt i politiska termer och sett det som sin viktigaste uppgift att ”inte gynna Sverigedemokraterna” utan i stället tänkt att ”vi är skyldiga allmänheten att ge dem allsidig och faktabaserad information”. Det hade bidragit till att svenskarna – ”vanligt folk” och de med politiska ansvarspositioner – hade kunnat vara betydligt bättre informerade och därmed också bättre rustade att ta itu med verkligheten. Vilket hade varit positivt för både svenskarna, vars land Sverige ju fortfarande rent folkrättsligt faktiskt är, och även för dem som kommit hit som kunde ha fått ett rakare och tydligare bemötande.

I rubriken kunde det lika gärna ha stått ”Naiva medier har bäddat för asylkollapsen”. Det är dåligt att skylla allt på politiker när medierna själva under alla år dolt sanningar och fakta och svartmålat dem som sagt som det är, dvs framfört just fakta. Nu vill många journalister inte låtsas om sina egna tillkortakommanden och beter sig som teflonbeklädda politiker när de vänder sina kappor och tvingas komma ut ur de hörn de målat in sig i genom sin vinklade och inkorrekta rapportering på asyl & migrationsområdet under decennier .

Som sagt: att skylla på naiva politiker (som bär stor skuld, inte tu tal om saken) är slapp och slentrianmässig ”journalistik”. För det handlar långt ifrån enbart, eller ens till största delen, om politikerna, det handlar om den svenska mentaliteten, värdegrundstjafset, kränkthetskulturen, åsiktskorridorerna och den allt sämre skolutbildningen som producerar ett folk med allt grundare kunskaper och en allt lägre kunskaps- och kompetensnivå; människor som nu är ute i arbetslivet på alla möjliga poster.

Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån. Som får folk, vuxna människor i skolor, socialsekreterare, på allehanda boenden, läkare och tandläkare, inom polisen och politiken – överallt i samhället – att spela med och – likt i sagan om kejsarens nya kläder – inte se det uppenbara: att det finns många vuxna män om ljuger om sin ålder, bland våra barn och unga. Man ser, man vet men man håller tyst. Och så är det på område efter område: konflikträdslan segrar och

•  Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män – 17 september 2012. Ur texten:

De kommer dock inte direkt från Afghanistan, utan från Iran, alla vid olika tillfällen.

Samtliga har berättat i princip samma historia om varför de kom till Sverige: en väpnad attack genomfördes mot deras by eller hem i Afghanistan, familjen skingrades och ingen vet vart de andra tog vägen. En snäll kompis eller avlägsen släkting till den döda fadern eller familjen hjälpte dem, tog dem till Iran och betalade resan till Sverige. Historien om vilken resa de har gjort, vad som hände på resan lyder alltid:

att de plötsligt befann sig i Sverige, att fadern är död, att de inte har någon kontakt med varken mamma, syskon eller andra släktingar, att de inte vet när de är födda men att mamma någon gång råkade säga till dem att de var 14 år, att de aldrig har gått i skolan och att de kommer från en viss del av Afghanistan där väpnad konflikt råder.

•  En person som driver familjehem: ”Ofta är de ”14 år” när de kommer men, den verkliga åldern ligger i de allra flesta fall runt 19-25 år.” – 4 oktober 2013. Ur texten:

Vi har alla sett 20-åriga unga muslimska män, med allt vad det innebär, som påstår sig vara ”14 år”, placeras i skolans årskurs 7 med 13-åriga småflickor. När vi lyfter frågan i vår organisation eller med deras gode män/särskilt förordnade vårdnadshavare, så möts vi av total tystnad. Ingen vill, ingen vågar eller kan prata om detta faktum och att det absolut inte är en bra ordning. Själva är vi bundna av sekretess.

De mycket stora åldersskillnaderna skapar problem och konflikter i skolan, i boendet och på många andra sätt. Vi ska arbeta med yngre tonåringar, vår verksamhet och kompetens är anpassade efter detta. Men i stället möter vi för det mesta vuxna män! Det är ett stort problem. Men hur ska vi lösa det, när vi inte får diskutera det med varandra?

OBS! Enskilda journalister – och alla de som håller god min i elakt spel men också de som försökt och även lyckats göra sig hörda – behöver inte gå i polemik med mig om det jag skriver ovan. Det räcker gott med att de rannsakar sig själva och bättrar sig, eller att de helt enkelt själva anser att de inte faller inom den kategorin texten handlar om.

Till slut ett positivt och mycket gott exempel på hur man kan rannsaka sig själv och berätta om det rakt och utan undanflykter:

Klicka på textrutan för att läsa hela texten.

Ur texten:

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.

© denna blogg.