Migrationsverkets generaldirektör: ”Det jag efterlyser är det bredare perspektivet som förklarar myndighetens roll och som sätter in de enskilda ärendena i ett större sammanhang.”

Under rubriken ”Felaktig bild av Migrationsverket” skriver Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket i Dagens Nyheter den 16 oktober bland annat följande:

Vi ser till exempel att journalister inte alltid har kunskap om hur processen fungerar eller tid att kolla fakta.

Kommentar: Det stämmer och det har jag sagt i så många år att jag knappt ens själv vet hur länge jag har ”tjatat” om det här på min blogg. Journalister bär en mycket stor skuld till folkets snedvridna bild av vad Migrationsverkets uppgift är och vad utlänningslagen stadgar. Journalister har fått folk att tro och tycka att känslor ska kunna styra beslut på ett sätt som inte är möjligt på något annat rättsområde.

Anders Danielsson skriver vidare:

Allmänhetens bild av Migrationsverket som hårdhänt och rest­riktivt stämmer inte med verkligheten. Migrationsverket är en väl fungerande myndighet med medarbetare som visar stort engagemang för människor och deras rättigheter.

Kommentar: På grund av att journalisterna i sin rapportering från asylområdet så gott som alltid fokuserar på vad de kan göra en spektakulär historia av, nämligen utvisning av människor som i två instanser, varav en domstol, inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl enligt svensk lag, är allmänhetens syn på Migrationsverket (och migrationsdomstolarna) snedvriden. Miggor har i många år här på bloggen rapporterat om omfattande asylbedrägerier vilket media i princip aldrig uppmärksammar, aldrig tar upp. Dock har folk i allt högre grad själva börjat ta reda på hur det ligger till. Tack vare bland annat sociala medier och att man själv kan läsa sig till en hel del på Migrationsverkets hemsida (statistik, bland annat, även om den inte helt lätt att ta sig igenom…) märker folk att medierna inte berättar allsidigt utan ensidigt. De belyser inte både de svarta och de vita sidorna av asylområdet (ladda gärna ner e-boken med miggornas berättelser här).

Anders Danielsson tar också, vilket egentligen inte är särskilt relevant, upp att:

Hittills i år har Sverige till exempel tagit emot tretton gånger fler än Finland och åtta gånger fler än Danmark. Just nu är vi det land i Europa som tar störst ansvar för människor som flyr från Syrien. Vi ger också skydd åt långt fler ensamkommande barn än något annat land i Europa.

Kommentar: Det är som sagt inte särskilt relevant eftersom varje land gör sin bedömning – men det kan förstås ändå vara intressant för människor att veta – att jämföra Sveriges gigantiska asylmottagande med Finlands och Danmarks. Om man ändå jämför, som Danielsson gör, så borde han åtminstone reflektera över, att Sverige kanske borde ta efter dessa länder i stället för tvärtom. Eller också inte. Varje land och dess medborgare avgör ju vad som är bäst för just det landet och hur deras utlänningslag ska efterlevas. Viktigare för Sverige än att jämföra sig med andra länder borde för länge sedan ha varit att ta itu med det utbredda asylfusket för att säkerställa (som i Danmark och Finland) att endast de som verkligen har asyl- eller skyddsskäl ges uppehållstillstånd i landet. Finland och Danmark kommer knappast någonsin att vilja gå i Sveriges fotspår, medborgarna skulle inte acceptera det och det verkar inte heller finnas någon politisk vilja att ta efter det kaos som råder på asyl- och integrationsområdet i Sverige.

När man i Finland och Norge började att ingående kontrollera åldern på ensamkommande, påstått minderåriga asylsökande, sjönk antalet personer under 18 år i Finland med 65 procent och i Norge ungefär lika mycket. I Sverige har också mängder av fall uppdagats där den påstått minderårige som sökt asyl här varit betydligt äldre. Att ta in en massa vuxna män som ofta både saknar asylskäl och dessutom inte är minderåriga som de påstår, är en skandal. Och kostar också enorma summor för skattebetalarna. Det finns en hel del att läsa om detta här på bloggen. Använd sökord som ”ensamkommande” och ”minderåriga” för att snabbt hitta inläggen.

När det gäller vuxna som vill komma till Sverige för att få ett bättre liv, sjukvård, skolgång för barn, försörjning (nu talar jag alltså om asylbedragare, inte om dem som faktiskt har skäl att söka skydd) så är uppfinningsrikedomen och även fräckheten stor. På bloggen finns hundratals berättelser från miggor om vad människor kan hitta på när det gäller att presentera falska historier och falska identiteter för att få de eftertraktade PUT:en! Också dessa historier kan hittas via sökfunktionen, med lite olika sökord. Man kan också välja kategorin Asyl&Migration och då få fram alla texter som hänför sig till den rubriken och slippa andra texter.

Ett stort problem är att Sverige accepterar asylansökningar från personer som vägrar visa vilka de är och varifrån de kommer och att Sverige accepterar asylansökningar från personer som företer  falska handlingar. Detta omfattande accepterande av icke styrkt identitet i en omfattning som handlar om att mellan 90 och 95 procent inte visar vilka de är eller ljuger om sin identitet, har inte stöd i lagen. I varje fall har det inte varit lagens intention att 90 – 95 procent ska kunna prövas för asyl eller skydd i Sverige trots att svenska myndigheter inte ens vet vilka de är, vilket land de kommer ifrån eller vilken nationalitet de har. Eller vilken bakgrund de har! Är de till exempel kriminella som flytt undan straff i sina hemländer? Är de terrorister? OBS! För den som gärna vinklar andras texter och utsagor: Jag påstår inte att alla som inte visar id-handlingar är kriminella eller terrorister, bara att det bland dem även finns sådana.

För att få söka asyl ska ett absolut kriterium vara att man styrker sin identitet. Det är också lagens intention. De allra flesta, en mycket stor majoritet, kan göra det. Den, som söker en förmån (i detta fall permanent uppehållstillstånd med alla de förmåner och rättigheter ett sådant medför) ska visa skälen till att han anser att han ska beviljas detta och ska styrka vem han är. Det åligger den sökande att lägga fram allt som han vill ska vägas in när han söker denna förmån, det åligger inte Migrationsverket att bevisa vem han är eller varför han ska få stanna i Sverige! De enstaka personer som av någon anledning inte kan visa upp en id-handling och som mycket trovärdigt och på många andra sätt visar att han talar sanning om vem han är och varifrån han kommer, och om det har kunnat kontrolleras, ska man kunna göra undantag för. Men det ska vara i yttersta undantagsfall och det ska var i mycket, mycket liten utsträckning. Huvudregeln ska vara att ”söker du skydd i Sverige så ska vi veta vem du är och vad som ligger till grund för att du vill ha permanent uppehållstillstånd här”.

Det kommer nu, enligt Anders Danielsson, ca 5000 asylsökande i månaden till Sverige. Det fungerar inte. Inte på något plan. Detta har miggorna varnat för här på bloggen år ut och år in, och nu är sammanbrottet mycket nära. Det kanske redan är här. Sedan kan man skriva hur många fina debattartiklar som helst om ”solidaritet” och hur stort ”ansvar” man tar för hela världen, och att Sverige minsann tar emot tretton eller åtta gånger fler asylsökande än grannländerna. Faktum kvarstår: i de andra länderna fungerar asylsystemen förhållandevis bra och mer rättssäkert, i Sverige fungerar systemet inte alls.

© Denna blogg. Vid kort citat var vänlig och länka till originalinlägget.