En migga: ”När Migrationsverket rapporterar till regeringen så redovisar man bara viss statistik.”

En migga berättar om s.k. barnärenden:

Dags att summera ”ensamkommande barn”-året 2009

En migga som jag, som inte ens har barnärenden på mitt bord i vanliga fall, har i år fått vara med om att ta mig an barnärenden, som inneburit en hel del följdinvandring. Detta för att de som normalt sysslar med dessa ärenden inte hinner med.

Jag har alltså varit med om att 12 ensamkommande ungdomar genererat 45 ansökningar från alla möjliga släktingar: föräldrar, styvföräldrar, fastrar, morbröder, mormödrar, syskon, halvsyskon, kusiner. Alla dessa påstått ensamma ungdomarna fick PUT på löpande band, ingen ställde några följdfrågor om var deras föräldrar eller andra släktingar fanns. Det räcker för Migrationsverket att de säger ”jag har tappat kontakten med alla”, så skrivs det ner i ett protokoll och så är det bra med det. Några vidare efterforskningar eller ifrågasättanden görs inte.

De anhöriga dyker sedan upp som om man kunnat ställa klockan efter dem, bara några veckor eller månader efter att de ”ensamma” ungdomarna fått PUT. Nu blev det också en del avslag på de anhörigas ansökningar, men poängen är att dessa ensamma unga inte genererar en utan flera anhöriga som söker tillstånd. Och hur ensamma var de då?

När Migrationsverket rapporterar till regeringen så redovisar man bara viss statistik. Det finns många olika ansökningsskäl för ”ensamkommande barn”, det mesta döljs under samlingsvinjetten ”hushållsgemenskap”.

Nästa år blir det liktydigt med att idiotförklara sig själv, att låtsas som att det inte är en ren löpandebandprincip som gäller nu! Nämligen: ”Skicka barnen till Sverige för miggorna där har order om att ge tillstånd inom en viss tid utan att ställa en massa onödiga frågor”. Sen är det bara att vänta en tid (som bara blir kortare och kortare) och så blir det tillstånd på familjeanknytning för resten också.

De 12 ”ankarbarnen” och deras följdinvandring (dossiernumren är borttagna)
doss.nr: 9-xxxxxx, anhörig 1
doss.nr: 10-xxxxxx, anhöriga 4
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 3
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 3
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 4
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 5
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 4
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 6
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 2
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 2
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 8
doss.nr: 11-xxxxxx, anhöriga 3

Information: Fram till den 30 september i år har 1.515 ensamkommande barn och unga kommit till Sverige för att söka asyl. Här finns mer information från Migrationsverket. Det talas, märkligt nog, enbart om kommuner och arbetet ned dessa (det är en jätteindustri med stora pengar i omlopp) som mottar dessa unga asylsökande och sägs inte ett ord om hur arbetet går till när det gäller att leta upp ungdomarnas föräldrar och släktingar för att snabbt kunna återförena dem i hemlandet när/om den unge inte har asylskäl i Sverige enligt utlänningslagen.

En del av vad som tidigare skrivits här på bloggen om ensamkommande unga asylsökande:
Summering av en migga, om ensamkommande unga (från denna text länkas till ett stort antal tidigare inlägg)- 19.8 2009
Apropå inlägg ”Summering av en migga, om ensamkommande unga – 19.8 2009
Apropå ensamkommande ungdomar – ännu en gång – 12.11 2009
”Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med.” – 13.11 2009
”Migrationsverkets ledning ljuger departementet rakt upp i ansiktet” – 16.11 2009
Något om kostnader också – 17.11 2009
Ytterligare en miggreflektion kring ensamkommande unga asylsökande – 18.11 2009
”Vi har ingen aning om vilka de är!” – 20.11 2009
Migrationsverkets fakta om mottagandet av ensamkommande minderåriga asylsökande i Sverige kan inte stämplas som ”främlingsfientliga” – 24.11 2009
”Tre ögonblicksbilder från Migrationsverkets barnhantering” – 1.12 2009
Vi börjar nu se en rädsla bland de yngre, de som är under 18 år, på asylboendet: ”Vem skyddar oss från de vuxna som bor här?” – 2.12 2009

Bristen på självständigt och medmänskligt tänkande verkar vara skriande

Om allt det som står att läsa i artiklar i olika tidningar (här Trelleborgs Allehanda) om 15-årige Mohammed stämmer, då är det ytterligare ett bevis på att förmågan (viljan) att tänka själva, fatta kloka och medmänskliga beslut och viljan att ta personligt ansvar är bristvaror i det svenska samhället.

Pojken är, enligt uppgift, 15 år gammal och har kommit ensam från Afghanistan för att söka asyl i Sverige. Eftersom han ganska nyligen anlänt, har hans asylärende inte avgjorts än, men han har funnit en trygghet i den skola där han placerats för en och en halv månad sedan och i den familj han bor hos, i Vellinge i Skåne. Ändå ska han nu prompt skickas till Nordmaling, så långt från Vellinge som möjligt. Och detta, som det verkar, bara av administrativa anledningar.

Läs artikeln (och andra artiklar) om pojken, för att få en bild av hur människan, pojken, helt kommer bort medan fega och – faktiskt – oansvariga beslutsfattare inom kommunerna käbblar om vem som ska betala och var han ska vara. Herre Gud, pengarna kommer faktiskt i grunden från samma skattekista oavsett om det är Nordmaling eller Vellinge eller någon annan kommun som betalar! Att utsätta pojken för det man nu gjort/gör med ovisshet, agerande mot hans vilja, ändring av beslutet att han måste flytta och sedan ändring igen – det är omänskligt och rent elakt. Så ska det inte gå till!

Finns det ingen med lite personligt ansvar som sätter ner foten och sätter stopp för det här sättet att behandla en människa som en död spelknapp som kan flyttas hit och dit, hur som helst?