Glada Vappen!

Glada Vappen är finlandssvenska för Glad Valborg.

Glada Vappen är också en finlandism, efter finskans hyvät vaput, iloista vappua – uttrycket böjs på finska, i plural eller partitiv, vilket väl gjorde att det också blev böjt på svenska, felaktigt, i bestämd form. Glad vapp! hade varit mer normenligt.

Till det finländska valborgs – eller vappenfirandet, hör mjöd och struvor. Många äter också knackkorv och potatissallad. Till firandet av Glada Vappen hör också de färgglada majviskorna, studentsångerna och majbrasorna.

Recept ur Ålandstidningen på hur man fordomdags (på 1400-talet) bryggde mjöd (receptet ser ganska annorlunda ut idag…):

Du har kanske testat några mjödrecept under åren, men det här slår det mesta:

När lagen har kokat, skall man skölja vaxet och vräka det i lagen. Sedan skall man koka honungen med så mycket lag, som hör till en köttsoppa, och skumma väl. Sedan skall man hälla honungen i ett kärl och den andra lagen i många kärl, så att han svalnar, och då den är så sval, att man kan hålla handen i den, skall man hälla den i det stora karet till honungen och så prova med ett ägg, hur tjock den skall vara. Är tredjedelen av ägget ovan ytan, då är han så mäktig, att han ej kan drickas förrän efter 2 år. Flyter så mycket ovan av ägget som en rhensk gyllen, då är han fullt mäktig att ligga ett år innan han drickes.

En tidigare Glada Vappen-text finns här.

Intervju i Hufvudstadsbladet

Söndagen den 11 april publicerades denna intervju med mig i den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet. Den handlar om asyl- och invandringsområdet i Sverige och Finland.

Finland: Socialdemokraterna vill stoppa ny lag om arbetskraftsinvandring

Den socialdemokratiska gruppen i riksdagen försöker stoppa ändringarna i utlänningslagen som skulle öppna för liberalare arbetskraftsinvandring, rapporterar Yle den 30 april.

Lagförslaget gäller arbetstagare som kommer från länder utanför EU. Det handlar om några tusen per år. Behovsprövningen skulle falla bort. Det betyder att arbetsgivaren inte behöver bevisa att man först har försökt anställa en arbetslös person i Finland innan man anställer en utländsk arbetstagare. En sådan lag, som de finländska socialdemokraterna motsätter sig, har redan införts i Sverige (15 december 2008).

Så här säger riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta, SDP (Socialdemokratiska partiet), som sitter i förvaltningsutskottet.

Vi måste vara lyhörda för samhällssituationen, vi har en stor arbetslöshet. Regeringen har inte gett övervakningen mera resurser. Vi är oroade för att det skapas en A- och B-arbetsmarknad i Finland.

Också övervakningen av arbetsvillkor har kritiserats. Tanken är att Migrationsverket ska kontrollera arbetsvillkoren på förhand. Efter det ska Migrationsverket följa med löner och avgifter via ett datasystem. Räcker det här för att kontrollera arbetsvillkoren?

I arbetslivsutskottet har majoriteten av både SDP:s och Vänsterförbundets medlemmar föreslagit att lagförslaget förkastas.

Källa:

Migrationsboken – så funkar det!

Jag har skrivit ett läromedel för högstadiet i grundskolan, en bok om migration, på uppdrag av Svenskt Näringsliv, läs här!

Boken Migration – så funkar det kan nu också laddas ner i pdf-format.

En migga: ”Så, nu fick ni gratis ett scoop till att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning.”

En migga funderar och berättar med anledning av den här artikeln i Dagens Nyheter den 16 april, Mer än bara barn – Flyktingbarnen: Låt den rätte komma in (http://www.dn.se/ledare/signerat/mer-an-bara-barn):

Så, nu får ni gratis ett scoop väl värt att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning.

En dag kommer artikelförfattaren att få äta upp sina ord, som hon skrev i landets största morgontidning – fast hon kan förstås alltid försvara sig med att hon är grovt vilseledd.

Jag ensam – och jag arbetar inte ens med det här vanligtvis, utan måste hoppa in p.g.a. att de ordinarie handläggarna har tidsbrist – har i år haft 16 anhörigas ansökningar på mitt bord. Anhöriga till ”barn” som sades vara ensamma ända till dess att de fick PUT (permanent uppehållstillstånd). Om den här takten står sig kommer jag ensam (!!!) att ha kommit upp i hälften av det som Hanne Kjöller tror är sanningen.

Förra året hade jag ensam 45 (!!!!) ansökningar som handlade om samma sak. Vartenda dossiernummer är pietetsfullt sparat i en lista. Och just nu ligger hundratals sådana här ansökningar och väntar på att vår kära expertenhet här på Migrationsverket ska krysta fram ett vägledande beslut om identitetslösa.

Varje tillståndsenhet i landet – med undantag för några få som är helt specialiserade på annat – har i dagsläget en eller två ”barnhandläggare” vardera. Det finns 20 sådana tillståndsenheter. Om vi skulle tro den officiella statistiken har varje sådan handläggare bara ett fåtal ärenden per år. I verkligheten hinner de knappt med jobbet.

Så hur i herrans namn hänger då det här ihop?

Enkelt: De flesta anhöriga till barn registreras med generella ansökningsskäl som inte säger något om vem som är vad, eller hur gamla de är. ”BH” är den absolut vanligaste koden som används i de här fallen. Den koden säger ungefär att det är ”annan anhörig på hushållsgemenskap”. Om Migrationsverket skulle få order om att presentera de riktiga siffrorna istället för den här rätt löjeväckande statistiska lögnen så skulle det behövas en manuell räkning.

Så, nu fick ni gratis ett scoop väl värt att utforska. Väl värt ett reportage i Uppdrag Granskning. Och om Migrationsverket gör så här med statistiken av ointresse, av misstag, eller för att verket inte vill visa de riktiga siffrorna det får den undersökande journalisten spekulera om.

© VDenna blogg.

Tiina Kantola skriver åter tänkvärt från Erbil, norra Irak

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om Sazan, Bejan och Josef.

En ung internationell familj med minst två länder att välja på

Sazan och Bejan och deras lille son Josef har varit på semester i Kurdistan, i norra Irak. Jag har umgåtts med dem här hemma i Erbil, efter att vi träffades hemma i Stockholm i julas.

Sazan är tandläkare och Bejan ingenjör inom Material Science and Engineering. Josef är fem månader och skrattar så högt som jag aldrig någonsin sett eller hört en så liten bebis göra! De bor just nu i Sverige. Sazan har vuxit upp i Sverige och pluggat till tandläkare, Bejan har utbildat sig i England på University of London; Queen Mary College, och jobbat där tills han träffade Sazan och flyttade till Sverige.

De är ett ungt, välutbildat, internationellt par med rötter i Kurdistan. De kan välja att leva och jobba var som helst i världen. De talar fem språk: engelska, arabiska, turkiska, svenska och kurdiska.

Men Bejan, som är högutbildad ingenjör från England har svårt att få jobb i Sverige och han behöver erfarenhet som motsvarar hans utbildning. Så nu gör de, som alla andra smarta unga välutbildade, språkkunniga människor borde göra: de söker sig till Kurdistan. De vet att Irak är en av världens snabbast växande ekonomier inom fem år. De vet av egen erfarenhet att irakiska Kurdistan är lugnt och tryggt, och de har internationella skolor att välja på för lille Josefs skolgång i Kurdistan.

Sazan är väldigt tydlig med att hon vill ha en egen bostad för sin familj. Hon är en modern självständig ung yrkeskvinna och mamma. Hon kan inte tänka sig att underordna sig den gamla traditionen där familjen bestämmer över kvinnans val.  Men hon respekterar och hyllar det goda som tryggheten av en familj innebär. Hon väljer det bästa av båda kulturer, den som råder här och den som hon vuxit upp med i väst.

Kurdistan är bara ett av deras många möjliga val att bygga sin och Josefs framtid i. Men det kan vara ett bra val, precis som för vilken annan ung, internationell familj som helst. De är företagsamma, moderna, kritiska människor som vet sitt värde.

Sverige kanske är ett tryggt val för dem, men inte särskilt utvecklande…

Om unga män från utomeuropeiska länder som smugglas till Europa

I inslaget Illegala i Grekland i Sveriges Radio, P1, berättas bland annat att många unga män från Afghanistan och andra länder, som smugglats till Grekland och vill ta sig vidare i Europa, gärna norrut) skickas ut i världen av sina familjer för att söka sin lycka. De får inte misslyckas, familjerna har betalat mycket pengar till flyktingsmugglare för att deras söner ska komma till Europa. Men de har inga asyl- eller andra skäl och får inte uppehållstillstånd.

Hur kommer det sig att svenska journalister kan uppfatta att det är så här när det gäller andra länder, men inte inser och förstår att samma sak också gäller många (kanske rentav de flesta?) unga män (under och över 18 år) som kommer till Sverige? Att de skickats hit av sina föräldrar för att ”lyckas” och inte uppfyller några kriterier för vare sig asyl eller uppehållstillstånd?

Finland: Diskussionen om invandrare och attityderna till dem fortsätter

Läs först I Finland: ”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga”, I Finland: ”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga” och Finland: Socialdemokraternas partiordförande Jutta Urpilainen stöder Eero Heinäluomas syn på arbetskraftsinvandring.

En del tycker att det är bra att Heinäluoma tog upp problemet med de hundratusentals arbetslösa finländarna samtidigt som regeringen vill locka arbetstagare från andra länder. Andra socialdemokrater upplever det som mycket obehagligt att partiet som tidigare betonat solidaritet och internationalitet nu överger sina värderingar och låter Sannfinländarna leda invandringsdebatten.

Heinäluomas uttalanden i Hufvudstadsbladet i lördags och partiledaren Jutta Urpilainens kommentarer om att ”ta seden dit man kommer” ses som tecken på att SDP intagit en hårdare linje i invandringsfrågor.

Eero Heinäluoma förundrar sig i en intervju i Demari över uppståndelsen kring hans uttalanden. Han anser att det inte handlar om rasism eller tolerans, utan om kritik mot att personer flyttar till Finland för att arbeta.

Läs hela artikeln i Hufvudstadsbladet: Attityder till invandrare delar SDP.

Tiina Kantola: Kurdistan/Sverigeföreningen har inlett sin verksamhet i Erbil

Tiina Kantola skriver igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida. På min blogg ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om Kurdistan/Sverigeföreningen.

Kurdistan/Sverigeföreningen har inlett sin verksamhet i Erbil

Sverige och irakiska Kurdistan förstärker sina band ytterligare. Som den svenske utrikesministern uttryckte det i sitt tal vid invigningen av det svenska honorärkonsulatet i den kurdiska regionens huvudstad Erbil den 25 februari i år: ”Det finns ett litet Kurdistan i Sverige, och vi tänkte etablera ett litet Sverige i Kurdistan”.

Det sker på flera fronter och underlag saknas inte. Var och varannan dag blir jag tilltalad på svenska ute i stadsvimlet av kurder som är på hembesök här, eller nyligen har flyttat tillbaka hit. Många av de affärer där jag handlar ägs av svenskkurder, så jag brukar samtala med dem en stund för att upprätthålla deras ”andra modersmål”. Familjerna i Kurdistan får besök av sina släktingar från Sverige i en aldrig sinande ström. Många går med drömmar om att flytta tillbaka så fort de får jobb här. För välutbildade människor med internationell erfarenhet finns det alltid jobb.

I maj 2008 grundades den partipolitiskt och religiöst obundna Kurdistan / Sverigeföreningen, vars målsättning är

att bilda ett nätverk mellan Kurdistan regionen och Sverige, för att öka kunskap och förståelse, och skapa samhörighet och gemenskap mellan dem, och att aktivt medverka för den demokratiska processen i Kurdistan-regionen.

Nu i april 2010 kunde äntligen aktiviteterna komma igång och styrelsen väljas.  Årsmötet nu i april kunde efter omröstning fastställa föreningens officiella namn till Kurdistan/Sverigeföreningen. Föreningens ordförande är svenskkurden Asos Shafeek och jag själv anförtroddes uppgiften som sekreterare.

För att driva verksamheten inrättade styrelsen vid sitt konstituerande möte också ett antal utskott och utsåg ansvariga för dem. Utskotten är de organ som planerar, leder och genomför föreningens olika sakområden. Eftersom nästan två år har förflutit sedan grundandet av föreningen, har många idéer hunnit mogna och medlemmarna har skaffat sig en klar uppfattning om vilka verksamheter föreningen behöver fokusera på.

Utskotten är: Socialt utskott, Akademiskt utskott, Kultur- och aktivitetsutskott, Utbildningsutskott, Utskott för kunskapsöverföring, Affärsutskott och Stadgeutskott.

Kurdistan/Sverigeföreningen är öppen för alla, men särskilt intressant för dem med intresse för Sverige och Kurdistan. Mötesspråket är svenska, men det är klart att mina föreningskollegor ibland brister ut i en livlig debatt på kurdiska. Då är det inte lätt att hänga med i svängarna, men å andra sidan behärskar ju alla kurder både svenska och kurdiska, så översättningshjälp saknas inte!

Finland: Socialdemokraternas partiordförande Jutta Urpilainen stöder Eero Heinäluomas syn på arbetskraftsinvandring.

Läs först I Finland: ”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga” och Finland: Statsministern tycker att Heinäluomas uttalande är motbjudande.

Socialdemokraternas partiordförande Jutta Urpilainen stöder riksdagsgruppens ledare Eero Heinäluomas syn på arbetskraftsinvandring. Heinäluoma anse alltså (som framgår av tidigare inlägg) att arbetskraftsinvandringen måste bromsas eftersom arbetslösheten stiger.

Urpilainen håller med om att det inte är förnuftigt att i det här sysselsättningsläget aktivt värva arbetskraft från utlandet. Enligt Urpilainen handlar en återhållsam invandringslinje inte om rasism, utan om att använda sunt bondförnuft.

Under en begränsad tid kan man se och höra intervjuer (på svenska eller svensk text) med statsminister Matti Vanhanen, Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, utrikesminister Alexander Stubb.

Källa:

Finland: Statsministern tycker att Heinäluomas uttalande är motbjudande

Läs först I Finland: ”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga”.

Centerns ordförande statsminister Matti Vanhanen svarar på Sdp:s gruppordförande Eero Heinäluomas uttalande i  Hbl om att begränsa arbetskraftsinvandringen till Finland och tycker uttalandet är motbjudande.

Också De grönas ordförande, arbetsminister Anni Sinnemäki försvarar regeringens invandringspolitik. Hon säger att regeringen inte lockar utländsk arbetskraft till Finland, i motsats till  Heinäluoma säger i Hbl. Regeringen strävar bara efter att underlätta byråkratin vid anställningen av utländska arbetstagare.

Källa:

I Finland: ”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga”

”De som motsätter sig fler invandrare är inte rasister, bara förnuftiga”, säger tidigare partiordföranden och finansministern, numera riksdagsledamoten Eero Heinäluoma (S). ”Regeringens linje är farlig. Lockar man hit utlänningar så tar det jobben av finländare och det skapar rasism.”

Källa:

En migga: ”Jag skulle helst vilja utreda en person som talar sanning om sin identitet och om sina asylskäl. Då skulle jag kunna fatta ett rättssäkert beslut.”

En migga berättar med några exempel om hur miggors intelligens förolämpas och vad de får stå ut med. Verkligheten överträffar ibland dikten med hästlängder… Jag upprepar vad jag sagt och skrivit i åratal: Asylhanteringen har havererat och pk-media bidrar inte till en allsidig rapportering om den.

En sann asylberättelse – och några reflektioner

En kvinna som saknat anhöriga sedan hon var spädbarn växer upp i ett fosterhem där hon ständigt får kommentarer om sitt avvikande utseende. När hon är i 20-års åldern träffar hon en man med liknande erfarenheter och utseende. De gifter sig och börjar plötsligt tala språket som de inte kunde innan och som hör samman med deras etnicitet. De får ett barn som de lär sitt språk.

Livet går sin gilla gång  förutom att den här familjen ständigt trakasseras på grund av sin etnicitet och sitt språk. En dag försvinner mannen, och kvinnan får plötslig hjälp av en annan kvinna på en marknad som hon besöker. Den här okända kvinnan betalar en stor summa pengar för att den annorlunda kvinnan och hennes barn ska kunna åka till Europa. Det ska nu plötsligt också finnas någon hotfull situation i bakgrunden, av oklar anledning.

Kvinnan och barnet, som nu är 16 år gammalt, åker iväg till Sverige och söker asyl. Ingen av dem har någonsin haft några ID-handlingar eller också har den nu försvunne maken/pappan aldrig visat handlingarna för sin hustru och sitt barn. Alltså vet inte de asylsökande var de har bott, var de är medborgare osv.  De har levt isolerade. De har aldrig frågat någon var de bor och barnet har också trängt tillbaka alla minnen från sin skolgång som ju var problematisk.

Nu är de alla fall i Sverige, sedan några år. Barnet som hunnit fylla 18 år, är mycket väl etablerat och saknar inte sin far alls. Han kommer knappast ihåg sin far längre och han har dessutom glömt sitt språk, det språk han talade tills han var ungefär 16 år… Det var ju ett språk som bara skapade problem för honom i det forna hemlandet, som han inte kan minnas namnet på. Att han inte minns sitt språk eller sitt hemland beror enbart på det posttraumatiska syndrom som han lider av men som inte på något sätt hindrar honom från att studera och idrotta hela tiden.

Mamman har också glömt sin man som försvann. Hon har blivit sambo med en ny man som är svensk. De har också fått barn tillsammans och hon tycker att hon inte kan resa tillbaka till det land hon kom ifrån, kanske främst därför att hon aldrig fått veta vad det var för land, trots att hon föddes där, gick i skola där i 12 år och gifte sig och även bildade familj där.

Kvinnan anser att det är Migrationsverkets uppgift att ta reda på varifrån hon kommer. Egentligen anser hon att verket bör ge henne flyktingstatus och resedokument på en gång. Men om det inte funkar så bör verket i alla fall ge henne PUT och främlingspass, hon och hennes make och barn vill inte missa semesterresan den här sommaren också.

Maken är mycket aktiv med att kritisera verket när det gäller det uteblivna PUT:et. Som etnisk och välutbildad svensk vill han framhålla sin position men man får inga svar från från honom när det gäller frågan ifall han skulle kunna hjälpa sin hustru att styrka sin och sitt barns identitet. Om han nu är så mån om sin hustru och barn kunde man tycka att han skulle vilja gå till botten med det hela och kanske kunna göra en resa tillsammans med dem, till landet som hon inte längre kommer ihåg, men där hon levde i 40 år.

Det måste väl ändå vara meningen att de som ska få PUT i Sverige på något sätt styrker sin identitet eller åtminstone göra den sannolik! Om man saknar handlingar kan verket godta det om berättelsen ändå är trovärdig och man på alla sätt medverkar till att försöka styrka den. Den här berättelsen är inte trovärdig i någon enda del.

Det finns svenska män som är mycket aktiva med att kräva PUT åt sina identitetslösa asylsökande fruar som de ska ha fått barn med, men som sedan, efter att hustrun fått PUT, kommer på att de egentligen inte var fäder till barnen. Barnen är  nu – som alla förstår –  på helt falska grunder svenska medborgare och därför kan deras rätta fäder i kvinnornas hemländer träda fram och kräva visering och senare även umgängesrätt, eller också kan de helt enkelt återförenas med sin hustru och kräva att få göra det i sina ”svenska” barns hemland, Sverige.

Om vi kunde få bort detta asylfusk och allt anknytningsfusk i Sverige så skulle det gynna alla. Kortare handläggningstider och därmed kortare väntetider är positivt. Men samtidigt måste också de asylsökande som fått avslag på sina ansökningar, på något sätt kunna återbördas till sina hemländer. Jag gillar inte tvång men vad kan man annars ta till, när de inte respekterar lagakraftvunna beslut och reser frivilligt?

Vi har samma sökande som kommer om och om igen, sådana som sökte asyl redan 2002-2005 är här igen. De har antingen avvikit eller vägrat visa sina pass eller sökt nya pass. De har inga nya asylskäl heller annat än att de eventuellt låtit sig fotograferas framför hemlandets ambassad eller startat en blogg där de skriver sina egna betraktelser om Sverige och hemlandet.

Vem som helst kan skriva på internet, vem som helst kan starta en blogg som ingen läser. Jag har läst asylsökandes bloggar där de själva ritat Muhammedteckningar som är ännu sämre än vad Lars Vilks ritade. Jag antar att  de tror att dessa aktiviteter som de inte hade sysslat med när de kom hit, men som de har gjort här, kan göra susen, när det gäller PUT.

Efter att PUT är beviljat så åker de hem med sina egna pass och väljer att lämna resedokumentet kvar här. För det kan man ju inte resa till hemlandet med,  det hemland som man ju har fått skydd gentemot fört att man riskerade tortyr och död om man återvände. Inte så sällan fastnar sedan dessa resenärer på Arlanda och vi på Migrationsverket får påbörja en utredning om återkallelse av deras PUT.

Min kommentar: Miggorna har i åratal rapporterat om det utbredda fusket (varför tror folk att 95 % av asylsökande låtsas inte ha några id-handlingar?) och om en massa huvudlösa historier. Att inga stormedier tar upp detta är ett svek mot allmänheten men också ett svek mot journalistiska principer. Enligt dem ska man rapportera sanningsenligt och allsidigt och granska verksamheter från mer än ett håll.  Men medierna utför inte ”flerhållsgranskning” på asylområdet, när det gäller asylsökandets baksidor och bedrägliga förfaranden. Enligt svenska stormedier verkar det nämligen vara så att det ska anses att alla som har lyckats ta sig hit, oavsett vilka de är, var de kommer ifrån eller att de saknar asylskäl, ska ha rätt att stanna är.

Representanterna för de etablerade politiska partierna är också både för okunniga och för fega för att ta tag i de här frågorna. Dessutom verkar de mer intresserade av sina egna positioner och att deras parti ska klara sig kvar i riksdagen efter valet. De tar vare sig ansvar för nutiden eller för framtiden. Eller för att stiftade lagar efterföljs och att bedrägeri stoppas och bestraffas. I stället för att agera kraftfullt och rätt så upprepar riksdagsledamöter, med dårars envishet, att de minsann aldrig ska ha med främlingsfientliga partier att göra, ens om sådana väljs in i riksdagen på lika demokratiska grunder som deras egna partier.

Den svenska asylinvandringshanteringen har havererat för länge sedan – jag har skrivit om det i åratal och med jämna mellanrum konstaterat just att asyleriet är en katastrof. Men ingen bryr sig om det och ingen i ansvarig ställning slår näven i bordet. De tillåter att svensk lag oavbrutet bryts mot och att PUT beviljas i tusental, kanske tiotusental till fel människor med fel namn, från fel land och därmed med fel (=inga) asylskäl. Varför är svenskarna så självdestruktiva?

Och till sist delger miggan oss sin dröm:

Jag skulle helst vilja utreda en person som talar sanning om sin identitet och om sina asylskäl. Då skulle jag kunna fatta ett rättssäkert beslut.

©Denna blogg.

En migga: ”Snälla ni i ledningen för vårt verk, kom igen och ge oss lite stöd och direktiv!”

En migga vädjar här om rättesnören och tydliga besked av sin arbetsgivare, Migrationsverket:

Det kan inte vara för mycket begärt av ledningen i den statliga myndigheten Migrationsverket där jag arbetar, svarar på dessa frågor:

1. Råder det väpnad konflikt i hela Somalia inte bara i Mogadishu? Kammarrätten har uttryckligen ansett att det är i Mogadishu som det råder väpnad konflikt i, inte någon annanstans i södra Somalia. Länsrätterna däremot anser att hela södra Somalia är drabbat av väpnad konflikt. Den som kommer från ett område där det anses råda väpnad konflikt behöver inga individuella skäl för att få PUT (permanent uppehållstillstånd).

Man kan tycka att vi handläggare och beslutsfattare, som ska skriva beslut,  borde få veta hur verkets ledning ser på saken när det gäller personer som kommer från andra delar av Somalia än Mogadishu. Om det råder väpnad konflikt där så kan vi bevilja dem PUT  i stället för att utreda individuella skäl som för det mesta helt saknar trovärdighet . Vi fattar i nuläget  avslagsbeslut, väl motiverade, men de håller sedan inte i Länsrätterna där man ser på situationen annorlunda än på Migrationsverket.

Även Länsrätterna inser ju att de individuella skälen  inte är trovärdiga och i domarna går man helt förbi dem för att sedan konstatera att personen i fråga måste få PUT på skyddsskäl eftersom det i hela södra Somalia pågår väpnad konflikt. Migrationsverket tycker inte så, men ingen gör någonting för att lyfta upp frågan till en högre nivå, d.v.s. till Kammarrätten, genom att begära prövningstillstånd där.

På Migrationsverket får vi inte bevilja PUT för personer som kommer från områden utanför Mogadishu och som saknar trovärdiga eller tillräckliga individuella skäl. Det har experterna på verket  sagt. Vi får inte göra som Länsrätten utan vi måste avslå ansökan, och sedan registrera PUT-beslutet när Länsrätten har ändrat vårt beslut och sagt sitt.

Detta leder till att ingen av oss längre vill skriva avslag som ändå inte håller. Lättare är det  att skriva PUT på påhittade motiveringar som ändå inte inbegriper väpnad konflikt. Som vi inte får skriva om. Men då får vi kritik från experterna för att vi skrivit 100 procent PUT för somalier… Men om Länsrätten ändå ger 100 procent PUT för somalier, och vår ledning inte begär prövningstillstånd, vad finns det då för anledning för oss handläggare att göra asylutredningar eller fundera över trovärdigheten i den sökandes berättelse. Ett språktest räcker. Låt oss bara göra språktest och sedan bevilja PUT.

2. Hur kommer det sig att vi fortfarande inte fått direktiv från ledningen på enheten för Besök och Bosättning om hur vi ska bedöma anhörigas identitet? Dessutom: kan ett DNA-test verkligen bevisa någons identitet? Kan PUT beviljas och familjeåterförening ske på basis av DNA-test?  Men hur kan man  bedöma en identitetslös persons ansökan om uppehållstillstånd på anknytning till en annan identitetslös person som bor i Sverige med PUt men som inte ens kommit ihåg vad hans eller hennes barn heter?

3. Varför gör ledningen ingenting för att de som jobbar med asylsökande ensamkommande barn och unga skulle kunna få ett avsnitt i handboken, eller att de skulle kunna få något som helst stöd från ledningen  i sitt dagliga arbete? Frågan är uppenbarligen väldigt lågprioriterad trots att de ensamkommande barnen är en grupp som vuxit betydligt mer än andra grupper asylsökande.

Vår GD och hans stab av medarbetare, olika experter hit och dit har mest uttalat sig om vuxenasyl. De talar om att vi ska jobba med Visionen och verkligen ”se den sökande”. Att vi ska ”vända på varenda sten” för att bevilja asylsökande uppehållstillstånd. Att vi är en servicemyndighet och att vi ska ge god service.

Samtidigt kan vi ju inte ge alla PUT och vi får inte heller utreda särskilt mycket. Det är ett dubbelt budskap som ingen av oss förstår, vi som jobbar praktiskt och konkret med dem som söker asyl. Hur ska vi kunna vända på varenda sten om vi inte får utreda färdigt?  Etik  och bemötande är inga problem för oss. Problemet är utebliven praxis och olika bud från olika håll i den stora och inte längre så platta organisationen.

Men nu jobbar vi alla inom ett och samma verk. Vad vi på vuxenasyl fattar för beslut påverkar anhöriginvandringen som Besök och Bosättning håller på med. Vad barnprövningen fattar för beslut påverkar oss på vuxenprövningen och Besök och Bosättning.

Snälla ni i ledningen för vårt verk, kom igen och ge oss lite stöd och direktiv!

© Denna blogg.

En anställd berättar en sann saga om ämbetsverket som Gud glömde

En anställd berättar:

En sann saga om ämbetsverket som Gud glömde

Det var en gång ett ämbetsverk i EttVisstLand. Ämbetsverket styrdes – teoretiskt sett – som alla andra ämbetsverk i landet: genom lagar och förordningar, med regleringsbrev och instruktioner. Men alla chefer på detta verk hade sedan länge gett sig själva rätten att göra lite som de själva ville.

”Vafalls! Skulle vi behöva ta order från någon annan? Ska någon annan säga vad vi ska göra? Oerhört!”, frustades det förtrytsamt i verkets korridorer, när en minister eller någon annan kom med något så irriterande som en ny lag, eller när någon domstol kom med något så påfrestande som en vägledande dom.

Nej, det här var ämbetsverket där höga chefer riskfritt kunde säga att ”den här lagen struntar vi i för jag tycker DNA-tester är diskriminerande”. Och så fick Högsby ett utlägg på några miljoner i onödan (läs här)….

Eller så kunde det här verkets ledande dignitärer säga att: ”Ja, men det finns ju så många palestinier, vi ignorerar dem. Ja, det gör vi!”

Det här var verket som höll sig med några hundra ”experter” i särskilda enheter och i de högre staberna och till och med i särskilda verksamhetsområden. ”Experter” som, för att visa att de dög någonting till, skrev i åtta olika handböcker. Nu ledde det visserligen till att fotfolket inte begrep någonting för ingen hade ju någon överblick, men det var inte överblicken och kvalitén som var det viktiga. Nej, det viktiga var att ha skrivit något innan månaden var slut. Men se, när det verkligen hände något, då sprang alla experter och chefer och gömde sig bakom varandra och låtsades att det hela inte låg på just deras bord. Ja, cheferna och experterna dolde inte ens sin inkompetens och sitt eget godtycke, för så här hade det ju alltid varit, ända sedan ämbetsverket skapades.

Barnen, som hörde den här sagan, tyckte nog att sagoberättaren skarvade och tog i lite väl mycket och att så hipp som happ kunde det ju ändå inte till. Så därför tog sagoberättaren fram och visade den ”handlingsplan”, som nämnda chefer och experter hade totat ihop. Det var inte något resultat, utan en ”handlingsplan”.

Kontentan i ”handlingsplanen” blev att efter att en viss domstol öst ur sig ett halvdussin styrande domar, så tog det först ett antal månader innan ämbetsverkets ledande jurist till sist fattade vad det handlade om. Då hade det egentligen redan gått ett par år, från den första domen… Sedan tar det ytterligare minst två månader till innan alla andra chefer och ”experter” fattar vad det handlar om. Och de är hundratals, så ”handlingsplanen” beror inte på att det saknas folk för att göra något. Vad det handlat och handlar om på ämbetsverket som Gud glömde får barnen (skattebetalarna” själva försöka lista ut. Om de orkar, när ingen annan gör det.

Kommentar: Varför ägnar sagans ämbetsverk som Gud glömde tid åt att diskutera, fundera över, hålla möten om och formulera en Handlingsplan med anledning av rättsligt ställningstagande om pass och identitet när det finns lagar som ska följas? Fungerar det så här illa på andra svenska myndigheter och verk också? Ägnar andra svenska myndigheter och verk också dyrbar och dyr tid åt en massa kringfrågor? Producerar andra svenska myndigheter och verk också handlingsplaner och ställningstaganden och det ena med det fjärde i stället för att helt enkelt följa de lagar som finns , som för övrigt ska följas?

© Denna blogg.

En migga: ”Att ha två identiteter är ju fantastiskt, man får dubbelt upp av alla bidrag och kan dessutom ta hit två ”familjer” på anknytning.”

En migga, som arbetat på Migrationsverket under lång tid, skriver följande:

Jag läste på din blogg om försörjningskravet som började gälla den 15 april. Ingen av de vanligen så högljudda personerna har höjt sina röster mer än symboliskt gällande detta. Varför är det så? Jo, av ett enda enkelt skäl som ingen vill säga högt:

Den grupp som ”drabbas” hårdast av denna lag är den grupp som fått frikort in i det svenska försörjningssystemet, som satt i system att utnyttja det svenska välfärdssystemet, som ljugit och bedragit Migrationsverket i åratal genom att uppge alla möjliga människor som anhöriga och fått hit dem, inte sällan mot fet betalning. Många har också fått PUT på anknytning i en identitet och sedan sökt, och fått, asyl i en annan.

Att ha två identiteter är ju fantastiskt, man får dubbelt upp av alla bidrag och kan dessutom ta hit två ”familjer” på anknytning! Jag talar givetvis om somalierna. Med risk för att ”rasistkortet” kommer upp fortare än en katt nyser, säger jag ändå detta, av det enkla skälet att det är sant. Jag har träffat så många somalier som utan att tveka har ljugit mig rakt upp i ansiktet, även efter att jag slagit hål på deras historia. Men alla i Sverige är tysta, för de vet att det måste sättas stopp för denna åderlåtning av det svenska välfärdssystemet.

Visserligen ägnar sig fler än somalier åt detta, men just somalierna är den i särklass dyraste befolkningsgrupp vi har. Sämst integration, högst arbetslöshet och bidragsberoende. Jag tycker det är skönt att Sverige säger ”stopp” även om det sker lite tyst och diskret.

Rättschefen fastslår nu -äntligen – i sitt rättsliga ställningstagande, daterat den 3 mars 2010, att passkravet, är absolut, även för somalier. Därmed ska handläggare och beslutsfattare omedelbart sluta fatta beslut som strider mot utlänningslagen, det vill säga ge uppehållstillstånd till personer som inte styrker sin identitet. Tidigare hade rättsenheten sagt att Migrationsöverdomstolens domar gällande passkravet inte kunde tolkas så, att de kunde användas som grund för avslag på ansökningar från somalier utan pass, och att beslut därför även i fortsättningen skulle fattas i strid med gällande lagstiftning. Men efter massiva protester och vägran att fatta beslut i sådana ärenden, kom alltså rättschefen fram till detta ställningstagande.

Inte heller om passkravet har det hörts något mer än lite pliktskyldiga protester. Naturligtvis beror även detta på att man vill försöka stänga den tidigare vidöppna dörren in i det svenska välfärdssystemet, något som även de som protesterar är väl medvetna om måste göras.

Det är en märklig asylinvandringspolitik vi har, det svänger från absolut öppenhet till absolut stopp. Och däremellan amnestier där det ges PUT till alla möjliga individer som lyckats hålla sig undan tillräckligt länge.

Kommentar: Att få allsidig  kunskap kan aldrig vara fel. Tvärtom. Allsidig, faktabaserad kunskap ger människor möjlighet att bilda sig en egen uppfattning  i olika frågor, i stället för att matas med det som av någon anledning kommit att anses ”politiskt korrekt”. Kunskap och fakta kan aldrig vara vare sig främlingsfientligt eller rasistiskt. Att inte visa alla sidor, svarta och vita, på asylområdet (liksom på alla andra områden) är  förödande för ett samhälle som säger sig vara öppet och demokratiskt.

© Denna blogg.

En migga: ”Det är också därför vi på Migrationsverket allt oftare tvingas att återkalla dessa tillstånd, när sanningen på något sätt kommer fram”

Läs först En migga om s.k. ensamkommande barn: ”På rena asylskäl finns knappt någon.” (31 mars). En annan migga än den som skriver i det nyss nämnda inlägget, skriver följande:

Med anledning av Migrationsverkets förklaring

Det är sant att de flesta ensamkommande barn och unga säger sig komma från Somalia eller Afghanistan. Språktest görs alltid för att säkerställa att barnen verkligen kommer därifrån. Ett sådant test kan visa att de kommer därifrån, åtminstone ursprungligen (men de kan komma någon annanstans ifrån till Sverige).

Vuxna och unga asylsökande, som enligt språktesterna kommer från Mogadishu (Somalias huvudstad), beviljas PUT som ”skyddsbehövande”, oavsett om de har individuella asylskäl eller inte. Detta eftersom det anses råda väpnad konflikt där och inget alternativ till intern flykt finns, enligt praxisbeslut från Migrationsdomstolen.

De som kommer från vissa provinser i Afghanistan där det enligt svensk praxis också råder väpnad konflikt får tillstånd som ”skyddsbehövande”,  dock inte om det finns möjligheter för dem att bosätta sig i någon annan provins i landet där det inte råder väpnad konflikt. För att vi ska kunna kräva det av ett ensamkommande barn eller ungdom, måste han eller hon ha släkt i denna provins.

Nu finns det ingen på barnprövningen som kan ta reda på var den ensamkommande ungdomens (eller barnets) anhöriga finns eller var han eller hon senast varit bosatt, vem som har betalat resan etc. Hur skulle man kunna det, när man inte ens vet personen är? Så alla barn från Afghanistan som genom språktestet visat att de ursprungligen (!) kommer från de krigsdrabbade provinserna får PUT på ”skyddsskäl”.

Det gäller även alla unga och barn som talar somaliska, trots att de inte visat att de kommer från just Mogadishu. Även om det inte råder väpnad konflikt någon annanstans i Somalia än i Mogadishu är förhållandena nu så dåliga i Somalia – och även i Afghanistan – att alla som säger sig vara barn, säger sig sakna anhöriga  och säger sig komma därifrån och som kan tala somaliska eller något av de afghanska språken, bedöms som ”skyddsbehövande”. Helt oavsett vad det är för asylskäl som åberopats…

Även alla minderåriga, också identitetslösa unga och barn från Eritrea, får PUT på ”skyddsskäl”, eftersom de antas ha lämnat Eritrea illegalt. Trots att det är nästan omöjligt, i varje fall mycket svårt, för ett barn att lämna Eritrea illegalt… Och språktestet kan man alltid klara även om man är född och har bott hela sitt liv utomlands och aldrig ens satt sin fot i Eritrea, eftersom man antagligen haft modersmålet som hemspråk. Kanske till och med fått hemspråksundervisning i modersmålet.

Det finns även ett antal andra länder från vilka det räcker att ett ensamkommande barn påstår sig komma ifrån. Om barnet klarar språktestet görs det inga fler utredningar.

Behöver jag säga mer? I så fall skulle jag vilja säga att det alltid har funnits någon sorts inofficiellt direktiv för oss på verket att undvika PUT på synnerligen ömmande omständigheter. Om det inte går att skriva avslag (exempelvis p.g.a. att mottagare saknas, i ensamkommande barns ärenden) bör man helst försöka få det till ”skyddsbehov”, även om det inte finns något skyddsbehov.

Det finns många undermåliga PUT-beslut både när det gäller barn och vuxna, som aldrig granskas eftersom de inte går vidare till domstolen. Det är också därför vi på Migrationsverket allt oftare tvingas att återkalla dessa tillstånd, när sanningen på något sätt kommer fram. Ofta genom att en anonym anmälare lämnar in uppgifter eller genom att det ensamkommande barnets anhöriga (som ju var döda eller försvunna…) ansöker om PUT p.g.a. anknytning.

Migrationsverkets ledning  borde göra något för stoppa denna snabbhantering av asylärenden och ge personalen – och i synnerhet dem som arbetar med ensamkommande barn och unga – tid att utreda ärenden och fatta rättssäkra beslut.

Ett tips till verkets ledning: Ta reda på hur man gör i övriga EU-länder!

© Denna blogg.

 

Samtal om livet med bosniske Ismet Gutic, i finlandssvenska Radio Vega

Ismet Gutic hörde till de första flyktingarna som kom till Finland i början av kriget i Bosnien år 1992. Han bor i Närpes med sin familj och arbetar som tolk vid Österbottens tolkcentral. I programmet berättar Ismet om de svåra upplevelserna under kriget, om hur det är att återse det land han har flytt från och om sitt nuvarande liv.

Lyssna här (t.o.m. ca februari 2011).

”Barn har rätt till båda sina föräldrar för att få sina behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodosedda”

Barn har rätt till båda sina föräldrar för att få sina behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodosedda. Det framgår av svensk lag och av de folkrättsliga dokument som Sverige åtagit sig att följa och genomföra.

Så skriver riksdagsledamoten Irene Oskarsson (KD) i en skriftlig fråga till migrationsminister Tobias Billström, med anledning av att:

Det finns fall där polisen besökt socialtjänsten och informerat om att de avsett att utvisa enbart barnen och överlämna dem till sociala myndigheter i hemlandet

Visst har barn rätt till sina föräldrar enligt barnkonventionen och enligt alla normala sätt att se på familj och barn. Men hur kommer det sig att svenskar – riksdagsledamöter och andra – inte förstår att det är föräldrarnas ansvar att se till att det är så? Varför tror svenskar att det är staten – och då främst den svenska staten – som i första hand har ansvar för barn? För människor i andra länder gäller att föräldrar har ansvar för sina barn och att  föräldrar får inte överge sina barn. Det är faktiskt – om man ska vara helt ärlig och tänker lite längre än näsan räcker – föräldrarna som försatt barnen i den situation de befinner sig i, som riksdagsledamoten talar om; inte polisen och inte staten!

Om man har fått beslut om utvisning så är det inte okej att som förälder använda sina barn som brickor i ett spel genom att överge dem, låta svenska staten ta hand om dem och själv gömma sig och stanna kvar illegalt  i Sverige när den lagliga processen avslutats och ett slutgiltigt utvisningsbeslut fattats om att familjen ska utvisas.

Jag är övertygad om att KD-ledamoten i Sveriges riksdag är en godhjärtad och välmenande människa. Men bland annat med tanke på att Kristdemokraterna så starkt värnar om kärnfamiljen bör de väl i enlighet med det ställa normala och legitima krav på att föräldrarna träder fram och tar sitt föräldraansvar och inte gömmer sig och låter sina egna barn lida. Dessutom måste man också, om man sitter i riksdagen och är lagstiftare, stå för att utlänningslagen ska efterlevas på precis samma sätt som alla andra lagar i Sverige. Eller ska man tillåta att var och en själv beslutar ifall han/hon vill följa lagen eller inte?

Man kan givetvis  tycka synd om människor som inte får asyl eller uppehållstillstånd här, men man måste ändå förespråka att lagen ska följas. Och att föräldrarna – inte svenska staten-  ska ta hand om sina barn och inte hålla sig undan sitt ansvar.

© Mina texter får citeras men inte kopieras i sin helhet.
Ange alltid källa och länka till originaltexten!

En migga: ”Så, journalister, nu fick ni gratis ett scoop värt att utforska!”

En migga skriver följande apropå inlägget En del har egna familjer (fru och barn) i hemländerna och här tror man att de är barn… (15 april), men främst apropå artikeln i DN samma dag: Mer än bara barn:

En dag kommer Hanne Kjöller att få äta upp orden som hon skrev i landets största morgontidning! Fast hon kan ju försvara sig med att hon blev grovt vilseledd.

Jag ensam – och jag arbetar inte ens med här i vanliga fall, utan måste hoppa in p.g.a. att de ordinarie handläggarna har tidsbrist – har i år haft 16 anhörigas ansökningar på mitt bord. Alltså anhöriga till ”barn” som sade sig vara ensamma ända tills de fick PUT. Om den här takten står sig kommer jag ensam (!!) att ha kommit upp i hälften av det som Hanne Kjöller tror är sanningen. Förra året hade jag ensam 45 (!!!!) ansökningar som handlade om samma sak. Vartenda dossiernummer är pietetsfullt sparat i en lista. Och just nu ligger hundratals sådana här ansökningar och väntar på att på att Migrationsverkets kära expertenhet ska krysta fram ett vägledande beslut om identitetslösa…

Varje tillståndsenhet i landet – med undantag för några som är helt specialiserade på annat – har i dagsläget en eller två barnhandläggare vardera. Det finns 20 sådana tillståndsenheter. Om vi skulle tro den officiella statistiken har varje sådan handläggare bara ett fåtal ärenden per år. I verkligheten hinner de knappt med jobbet.

Så hur i herrans namn hänger det här ihop?

Enkelt: De flesta anhöriga till minderåriga registreras med ansökningsskäl som är generella och som inte säger något om vem som är vad, eller hur gamla de är. ”BH” är den absolut vanligaste koden som används i de här fallen. Den koden säger ungefär att det handlar om ”annan anhörig på hushållsgemenskap”. Om Migrationsverket skulle få order om att presentera de riktiga siffrorna, istället för den här rätt löjeväckande statistiska lögnen, så skulle det behövas en manuell räkning.

Så, nu fick media här på den här bloggen helt gratis ett scoop värt att utforska. Värt ett reportage i t.ex. Uppdrag Granskning. Och om Migrationsverket gör så här med statistiken av ointresse, av misstag, eller för att verket inte vill visa de riktiga siffrorna, det får den undersökande journalisten försöka ta reda på.

P.S. Sedan är det ytterligare en sak som är väl värd att poängtera. Hanne Kjöller refererar i sin artikel till någon gammal statistik som jag tror är från 2007, eller till och med ännu tidigare. Saken är den att det här med ”ensamkommande barn” har exploderat bara de senaste åren. Jag tror att vi i princip har haft en årlig fördubbling sedan just det året som hon anger. Det går ju bra att fråga Migrationsverkets räknenissar hur många ensamkommande barn som kom åren 2009, 2008, och 2007, och hur många som väntas i år.

Kommentar: Av egen erfarenhet vet jag – och många med mig – att det är mycket svårt att tränga igenom Migrationsverkets statistik. Och att det inte finns heltäckande statistik. Det kan vara av intresse för någon journalist som vill och orkar titta på detta och kanske jämföra med en del andra länders mer tydliga och omfattande statistik. Mycket går ju att dölja, försämra, förbättra, förändra med statistik. Många kan också vilseledas av statistik. Inte minst journalister som inte orkar/klarar att borra i uppgifter de får av Migrationsverket.

Det är inte svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt!

© Denna blogg.