Be my guest # 41: Johanna Parikka Altenstedt

Under vinjetten "Gästblogg" skriver olika människor som har något att säga. Här berättar Johanna Parikka Altenstedt, som varit engagerad i folkpartiet och även arbetat som assistent åt Maria Carlshamre i EU-parlamentet, om sina erfarenheter av hur det går till i den svenska politiken. Hon är bl.a. fil.lic. i mediepedagogik, fil.mag. i sociologi och journalist och bloggar på helsinki-stockholm.blogspot.com.

Politik – den svenska religionen

När jag arbetade i Bryssel under drygt ett år 2005-2006 såg jag, att i stället för att låta alla svenska representanter förfoga över sina pengar så som de europeiska kollegorna, så har det svenska systemet bestämt att partierna ska plocka hem dessa medel från Bryssel. Sedan bestämmer de i Stockholm vad deras "meppar" ska göra och förmedlar via omvägar pengarna tillbaka. Jag vet inte säkert men jag tror att församlingarna inte heller behöver redovisa sina resurser och medel offentligt.

Vidare är det ofta partierna som bestämmer vilka som ska jobba som assistenter. När jag berättade detta för några finska parlamentariker trodde de inte sina öron – att svenska europaparlamentariker inte tillåts att själva anställa vilka de vill som sina assistenter! Men så är det även i riksdagen, inte heller där får riksdagsledamöterna själva välja sina assistenter utan det är partiet som anställer dem.

Jag har bestämt mig att lämna all politik för jag är inte längre troende. Mitt wallraffande i politiken började år 2002 när jag gick med (med min make) i folkpartiet efter att ha bott ett antal år i Tyskland. Jag är dessutom en produkt av den finska skolan och kulturen. Det visade sig snabbt att politiken i Sverige har egenskaper som aldrig beskrivs i de samhällsvetenskapliga läroböckerna, och det som beskrevs som den parlamentariska processen är en innehållsförteckning som inte stämmer överens med produkten.

Förvirringen blev stor för mig när jag som härstammar från personvalskultur i Finland landade i en kultur av partival. Självklart är graden av kollektivism olika i olika partier – och jag hade valt mitt parti utifrån liberalismens respekt för individualism och den enskildes integritet. Men de förväntningar på politiker som mötte mig var överlag desamma: total trohet och solidaritet med partiets linje och ledning utan kritisk granskning eller analys. Tanken är inte det viktigaste utan vem som framför den. Kommer en idé eller en analys från någon med cred så går den med stor sannolikhet igenom. Kommer den från en nobody så krävs det oändligt mycket utredande, mötande (fika på möten) och att någon med position rekommenderar det. Överhuvudtaget är allt det där svenska som: "vi är världens mest individualistiska land" som bortblåst när man kliver in i politiken.

För att kunna påverka i politiken måste man ta sig upp genom partiets inre hierarki. När man sedan har representerat tillräckligt så ska man "förtjäna" (hör ni det lutherska i det hela?) viktiga ansvarsposter.

Om man vill driva en fråga så att de riktiga makthavarna ska se och ta tag i frågan måste man antingen känna dem väl, eller lyckas att sätta agendan i media. Det kan ske med envishet, tid och stöd eller med hjälp av professionella lobbare som är svindyra. Detta förklarar t.ex. varför följande grupper aldrig kommer att kunna föra fram sin syn på saker och ting: barn (kan inte lobba), ensamstående föräldrar (har inte tid och ork att lobba), de äldre (för sjuka ofta, eller förstår inte hur det fungerar), invandrare (kan inte systemet och språket).

När det gäller invandrare så finns det ytterligare ett problem, nämligen att vi är så ovana vid det kollektiva konsensusbeteendet som krävs i den svenska politiken. För att inte göra bort oss och framstå som skräniga, krävande och bråkiga så sitter de flesta helt tysta. Dock inte jag.

De lokala partiavdelningarna betalar en stor summa – upp till 50% – av det kommunala partistödet till länsförbunden som i sin tur finansierar sin verksamhet, anställda m.m. med dessa pengar. De är ju till för lokalavdelningarna och fungerar säkert bra på sina ställen. Men det finns ett grundläggande problem: man ger bort kommunala medel till länsnivån och därmed också beslutanderätten om vad som ska göras med pengarna. Vart går då partiernas pengar? Säg det! Det är en välbevarad hemlighet eftersom partierna inte behöver redovisa sina förehavanden på samma sätt som andra offentliga verksamheter numera, inklusive kungen. Det är ett problem att vi har en föreningslag från 1700-talet. Inte mycket att hänga i julgranen år 2007. Politikernas årliga gråt över kungahusets apanage är hyckleri när de själva vill behålla systemet där partierna slipper redovisa sina inkomster.

Tyvärr tror jag inte på att vi enkom med hjälp av politiken kan skapa paradiset på jorden. Däremot kan politik på rätt sätt bidra till att tvinga fram förändringar som krävs i vårt samhälle för att rädda miljön, ekonomin, barnen och jobben. Men då måste politiker bli "otrogna" och våga fokusera på uppgiften snarare än på att vara trogna sina ledare och sina kyrkor.

När en politiker som Johan Pehrson, folkpartiet, senast förklarade varför politiker inte ska göra något åt ett problem som alla med lite rättsmedvetande uppfattar som stötande: att ungdomar slår ihjäl en man utan anledning och klarar sig maximalt med sex månaders ungdomsvård – något som SvD:s ledarskribenter kritiserade skarpt – då förstod jag vidden av den svenska tron. Pehrson sade nämligen att:

”Det finns inget parti just nu som anser att vi skall titta på den här frågan utan lagen som sådan fungerar tillräckligt bra.”

Med sådana trogna politiker finns det ju för sjutton inget annat alternativ än att börja be för Sverige!