• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2013
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Dumhet har inget med generositet att göra

Den svenska allmänhetens bild – skapad nästan helt och enbart av landets medier och av aningslösa eller rent okunniga politiker- är att i princip alla som kommer till Sverige och söker asyl också har behov av, och rätt till, skydd och försörjning här. En del färdas genom så många som fem andra EU-länder där de, om de verkligen har akut behov av skydd, kan stanna och söka det. Men nej, målet är specifikt Sverige, landet där man inte behöver bevisa vem man är, varifrån man kommer eller ens tala sanning om varför man kommit dit.

Den svenska allmänhetens bild – förmedlad och permanentad av svenska medier och oansvariga eller okunniga politiker – är också att alla är fattiga och att alla talar sanning. Miggorna får inte ens vid asylintervjun säga att de tror/vet att en asylsökande ljuger. Trots att lyssnande på lögner ofta är en ganska stor del av deras dagliga arbete. Många miggor säger att de aldrig – alltså aldrig! – har mött någon asylsökande som visat äkta handlingar eller ens haft några som helst bevis eller ens indicier på att de talat sanning (inte undra på när bara 6 procent gör det…).

Så här skriver asylsökande regeringstjänstemannen från Afghanistan, Zulmay Afzali, i sin bok En flykting korsar ditt spår förvånat om hur det gick till när han lämnade in sin ansökan om asyl:

http://widget.publit.se/Mummelf%C3%B6rlaget_250/Klicka på bilden för att läsa om och beställa boken.

Jag satte mig i en av stolarna, mitt emot Migrationsverkets tjänsteman. ”Så ditt namn är Zulmay Afzali”, sa hon, ”och du har skrivit ditt födelsedatum här. Har du några id-handlingar som bevisar vem du är?” ”Javisst”, svarade jag. Hon stirrade på mig och tystnade helt när jag lade fram flera id-handlingar på bordet framför henne. Jag undrade vad hon tänkte, varför hon reagerade som hon gjorde så jag frågade om något var fel. ”Ingenting är fel, men vanligtvis, när vi ber att få se id-handlingar så säger den som söker asyl, att han inte har några handlingar alls. Det är den typen av svar vi brukar få. Så när du presenterar dina dokument för mig när jag ber om dem så är du unik. Ingen, alltså inte en enda person har några handlingar”, sa min handläggare och skrattade. ”Men om jag inte talar om vem jag är, hur ska ni då veta om jag ljuger eller talar sanning, hur ska ni då veta vem jag är?”, frågade jag. Hon tittade på mig och log igen och så började hon skriva in mina uppgifter på datorn.

EMN logo94 procent av alla som söker asyl i Sverige påstår sig alltså inte ha några handlingar som kan styrka vare sig deras identitet, nationalitet. eller varifrån de kommer (Källa: EMN, European Migration Network, juni 2013). Det här märkliga förhållandet förundras aldrig svenska journalister över. Det borde ju vara tvärtom: max 6 procent som inte kan styrka sin identitet och minst 94 procent som kan det…

Och varför frågar och undrar ingen journalist – och rapporterar om det – hur alla ensamkommande minderåriga, vilkas hela familj och släkt ofta påstås vara borta, döda (!?), har haft råd att betala 150.000 – 200.000 kronor till smugglare? Belopp som är så svindlande i t.ex. Afghanistan, att det inte ens går att föreställa sig. Varför är det ingen som undrar vem/vilka som bekostar dessa resor till Europa och – viktigt! – varför? Är dumhet och/eller totalt ointresse ett kriterium för att, som journalist i Sverige, rapportera om asylområdet?

Hur kan någon påstå eller tro att Sverige har en rättssäker asylprocess när det ser ut som det gör och mängder av människor kommer hit av andra skäl än faktiska asyl- eller skyddsskäl? Att ha en generös asylinvandringspolitik är inte att sätta på sig skygglappar och sätta in öronproppar och stämpla PUT inom tre månader till alla som säger sig ha behov av skydd, som säger sig heta si eller så och säger sig komma från det eller det landet. Nej, det är bara en och skär dumhet. Och dumhet har inget med generositet att göra. De som har faktiska behov av asyl eller skydd riskerar att dras över samma kam som lögnare och bedragare och det är inte bra. Såvitt känt så finns det inget annat land än Sverige som stoltserar med att kalla sig ”ett generöst asylland” genom att man accepterar asylbedrägerier som på både kort och lång sikt skadar det egna landet och dess invånare på många plan!

Som asylombud under mer än 14 år tog jag del av många tragiska och hemska historier och människoöden. Under hela den tiden hade jag endast tre fall där personen ifråga var flykting, alltså som hade asylskäl enligt Genèvekonventionen och därmed rätt att erhålla flyktingstatus i Sverige. Jag hade däremot många klienter som hade skyddsskäl och som visade handlingar som styrkte deras identiteter och dokument som backade upp deras asylhistorier på olika sätt. Givetvis träffade jag också på en del som ljög som hästar travade och som, trots att de övat mycket på vad de skulle säga, försade sig titt som tätt och inte mindes vad de hade kokat ihop och sagt till mig bara för en liten stund sedan. Dem avsade jag mig som klienter, eftersom jag inte ville vara ombud åt personer med uppenbart bedrägliga och falska avsikter.

Människor som verkligen har asyl- eller skyddsskäl har, enligt svensk utlänningslag och internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa, rätt att få antingen flyktingstatus eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Men ingenstans, inte i någon lag eller konvention, står det att Sverige ska ge personer, som söker sig hit i bedrägligt syfte och med falska handlingar och historier, permanenta uppehållstillstånd!

Om allt detta må svenska journalister berätta! Det är på tiden att svenska journalister börjar ta också miggornas röster på allvar, åtminstone i samma utsträckning som de tar asylsökandes röster på allvar.

framsida_miggorNästa migg-bok kommer, som tidigare meddelats, i februari 2014. Den förra boken, Inte svart eller vitt utan svart och vitt, omfattade åren 2008-2011, läs den i pappersformat eller som e-bok. Den nya boken omfattar åren 2012-2013.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)