Affe in memoriam – tio år utan Affe

Tio år av saknad.

Det är helt ofattbart att det är tio år sedan min vän, Jannes bror, Annelies vän och arbetskamrat, Söderprofilen som ”alla” kände, Affe Olsson, segnade ned (8 maj) och dödförklarades (9 maj). Tio år.

Jag minns honom och alla upptåg och galenskaper och hur kul det var att få göra dokumentären ”Vickys Livs” om hans och broder Jannes öden och äventyr i deras lilla butik på Skånegatan. Om hur de smågnabbades på broderligt vis och stickor och strån faktiskt rök ibland när det tände till ordentligt. Men de jobbade bra ihop, kompletterade varandra. Båda två blev mina bästa vänner och under de månader jag filmade i butiken jag blev jag en del av verksamheten och lärde känna alla roliga och tråkiga, glada och gnälliga , kloka och halvgalna kunder.

Vickys Livs var som en egen värld på Söder. Hammarby-fans och popband, tanter i el-rullstolar som fick hjälp när de inte kunde ta sig in i butiken, Arne på väg in i demensens dimmor som alltid fick en kopp kaffe och en smörgås när bröderna tyckte att det verkade som om han glömt att äta på ett bra tag. Vänstermänniskor och högermänniskor, unga och gamla, fattiga och rika. På riktigt var det just en sådan blandning av människor och alla behandlades med samma naturliga värme och utan krusiduller – inte undra på att Vickys Livs blev något mer än en liten butik i ett hål i väggen på Skånegatan, Söder!

Jag saknar Affe. Jag vet att många gör det. Han var så levande och han dog så plötsligt, utan någonsomhelst förvarning. Han illustrerar i allra högsta grad och på riktigt ordspråket:

Here today, gone tomorrow.

Det tänker jag ofta på. Hur skört livet är. Och – med risk för att låta sentimental – det är bra att vara tacksam för att man lever och för den familj och de vänner man har. Det är och gör jag varje dag. Och extra glad är jag åt att ha kvar min vän sedan mer än ett kvarts sekel: Janne, Affes bror.

Nu vinkar jag upp mot Söders blå och soliga himmel och hoppas att Affe ser det: Du är inte bortglömd, Affelainen, det blir du aldrig!

Min allra första kolumn på ledarsidan i Svenska Dagbladet handlade om Affe:
Folkhemmet dog med Affe – 5 juni 2006.

Filmen om Vickys Livs, 30 minuter lång (visades flera gånger på Tv8) finns uppladdad i tre delar om tio minuter vardera:
Vickys Livs- The Movie del 1
Vickys Livs- The Movie del 2
Vickys Livs- The Movie del 3

Vickys Livs – The Story finns nedtecknad här på bloggen.

 

Affe in memoriam – nio år utan Affe

Nio år. Det har gått nio år sedan Affe fanns och sedan plötsligt inte fanns. Nio år sedan han glad i hågen gick ut på sitt älskade Söder och plåtade gamla hus, eller som han själv kallade det: ”dokumenterade”. Han brukade skicka gamla fotografier från olika delar av Söder till oss, sina vänner, och låta oss tävla om vem som först visste var de var tagna. Den som vann kunde få en vandring i Vitabergsparken i pris.

För nio år sedan  avled den levnadsglade, Bajen-älskande, egensinnige och alltid hjälpsamme Affe på Vickys Livs, känd och omtyckt av alla, och vi blev kvar,  chockade. Man kan nästan säga att hela Söder, i varje fall i Katarina och Sofia församlingar, hamnade i kollektiv sorg. Affe, navet i så mångas tillvaro, kastade in handskarna och drog vidare. Hux flux. Det var tufft. Vickys Livs blev sig inte likt utan Affe som hade koll på allt och som var en social medelpunkt i kvarteren. Brodern Janne orkade inte ensam driva butiken vidare.

Vi är många, många som aldrig glömmer dig, Affe!

Hela historien om Affe och Janne och myllret av Söderprofiler och vardagen på Vickys Livs kan läsas under fliken Vickys Livs.

Här några utvalda glimtar ur livet på Affes tid och om sorgen efter honom.

Vickys Livs – bröderna Olsson – min allra första text om Affe och Janne den 16 maj 2005
Vickys Livs lördag 4 mars 2006, del 1 – 4 mars 2006
Vickys Livs lördag 4 mars 2006, del 2 – 4 mas 2006
Vickys Livs lördag, 4 mars, del 3 – 4 mars 2006
Vickys Livs: Full rulle på lördag den 8 april – 8 april 2006
Vickys Livs: Arne och Johan N – 14 april 2006
Vickys Livs: Arne på spaning efter våren – 17 april 2006
Vickys Livs: Arne och Johan N – 14 april 2006
Vickys Livs – Grattis, stadsdelsförvaltningen i Katarina/Sofia, nu är möblerna vid kiosken uppeldade! – 26 april 2006
Vickys Livs den iskalla vårlördagen 29 april 2006 – 29 april
Vickys Livs: Och nu har de eldat upp torgvagnen också! – 7 maj 2006

Vickys Livs – Affe är borta – 10 maj 2006
Vickys Livs – Affes begravning – 29 maj 2006

Och här några av de många texterna som skrevs efter Affes död:
Vickys Livs – Affe är borta – 10 maj 2006
Vickys Livs: Långfredag 2006 – påskafton 2006
Vickys Livs – Sandro till minne av Affe – 12 maj 2006
Vickys Livs – mer om Affe från Anneli (och Pierre) på AGE – 13 maj 2006
Vickys Livs – Anneli fortsätter minnas Affe – 17 maj 2006
Vickys Livs – reflektioner kring Affe, Janne och Vickys – 23 maj 2006. Riksdagsledamoten Henrik S. Järrel
Vickys Livs – om att göra en Affe – 5 juni 2006. Filmaren Stefan Erdman (som hjälpte mig med filmen Vickys Livs)
Vickys Livs: Nu är det slut! – 19 augusti 2006
Rille skriver om sin farbror Affe – 10 maj 2008

Affe Olsson In Memoriam – 9 maj 20o7

Om filmen om Vickys Livs som jag gjorde.
Min första kolumn i Svenska Dagbladet den 5 juni 2006: Folkhemmet dog med Affe

Om Vickys Livs – vemodig läsning i DN STHLM

På Facebook spreds idag länken till en kolumn i DN STHLM som en löpeld bland alla oss som älskade Vickys Livs. Rubriken är Skånegatan kl 16.20 och texten är skriven av Claes Sjödin. Ett kort citat:

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men det är något som saknas på Skånegatan och jag kan inte släppa tanken. Tänk att ännu en gång få köpa en banan och en drickyoghurt på Vickys livs. Och få lite extra hushållspapper.

Vi är många som aldrig glömmer Affe som så tragiskt och helt oväntat dog i maj 2006 vid 55 års ålder, hans bror Affe eller de andra ”figurerna” – inte minst den brokiga skaran kunder! – som fanns i och kring Vickys Livs på Skånegatan. Vickys Livs var en institution. Affe är en legend. Janne likaså, Bröderna Olsson, olika som natt och dag men underbara människor var och en på sitt sätt. Janne har jag en stark och nära vänskap med, Affe saknar jag varje gång jag rör mig kring Nytorget, vilket är i princip varje dag. Vissa människor gör intryck och avtryck i historien och bland sina medmänniskor bara genom att vara sig själva

Här finns historien om Vickys Livs.  Vickys Livs – bröderna Olsson från 16 maj 2005. Den börjar så här:

Affe och Janne, Bröderna Olsson! Ni har alltid funnits, ni måste alltid finnas!

och slutar:

Affe och Janne är inte bara butiksägare och handelsmän, de är inte bara bröder och inte bara trevliga – Affe och Janne är kultur i ordets genuinaste och bästa bemärkelse. För deras skull kan jag t.o.m. tänka mig att, lite tyst, men dock, säga: ”Go Bajen, go!” Men ännu hellre: ”Go, Affe & Janne, go”!

Länkar till filmen (i tre tiominutersavsnitt) om Vickys LIvs och bröderna Ollson & Co finns i vänsterspalten här på bloggen.

© Denna blogg.

Affe skulle ha fyllt 60 idag

Det är nu 4,5 år sedan Affe dog. Och idag skulle han ha fyllt 60.  Vi är många som saknar Affe och tänker på honom idag.

Läs om Affe och Vickys Livs här. Och här finns min dokumentärfilm om Vickys Livs, delad i tre delar om 10 min:

Vickys Livs del 1 av 3
Vickys Livs del 2 av 3
Vickys Livs del 3 av 3

Affe Olsson In Memoriam. Fyra år av saknad.

Idag är det fyra år sedan min vän Affe dog. Bajen-fantasten med eget Olof Palme-museum som inte ville lämna Södermalm om han inte absolut måste. Mannen som gick omkring på Södermalm (Sofia och Katarina församlingar) och plåtade byggnader, ”dokumenterade”, som han sa. Affe, den envisa, medmänskliga, hjälpsamma, unika.

Bara några dagar innan han gick bort tog jag den här bilden av Affe, glad och frisk, på Nytorgsgatan. Kanske ”på rymmen” från den lilla kvartersbutiken som var så mycket mer än en butik: Vickys Livs. Han var sådan, han gav sig av ibland och spankulerade runt och pratade med folk, satte sig ner på Skåningen och språkade med någon, gick ner genom Nytorgsparken och plåtade och berättade om hur det såg ut förr för den som ville höra på. Han kände allt och alla och alla kände honom.

Affe var en riktig Söderprofil som bodde på Bondegatan. Affe , som borde finnas kvar hos oss men som inte gör det längre. Han vilar nu i frid på Katarina kyrkogård, och han är saknad och hågkommen av alla de hundratals människor som hade med honom att göra. För hade man lärt känna Affe så glömde man honom aldrig.

Läs sannsagan om Vickys Livs, och titta på min film (se nedan) om Affe Olsson och Vickys Livs, träffa hans brorsa Janne, fru Ingrid, dotter Ingelaoch många av hans kunder som var nästan lika originella som han själv.

Vickys Livs del 1
Vickys Livs del 2
Vickys Livs del 3

Nu finns hela ”Vickys Livs – The Movie” på YouTube!

Jag har äntligen- efter viss redigering och nedkortning och komprimering och diverse misslyckanden – lyckats ladda upp även del 2 av min dokumentärfilm Vickys Livs – the Movie. Nu finns hela filmen (kortad med 1,24 min) på 30 minuter att se på YouTube, i tre delar om ca 10 minuter varje del. De finns också att se här:

Läs historien om Vickys Livs, om Affe, Janne och alla de andra på Skånegatan på Söder! Vickys Livs var en institution, en oas, en central punkt för många boende kring Nytorget på Söder i Stockholm. Det var precis exakt så, som jag visar i min film som är helt dokumentär. Ingenting är regisserat. Tills Affe dog. Men minnet av honom är ljust och jag är mycket glad över att jag fick möjlighet att göra den här filmen (med hjälp och ovärderligt stöd av jätteduktiga filmaren Stefan Erdman) som jag vet betyder väldigt mycket för alla Vickys Livs hundratals vänner, bekanta och kunder.

Det kom en hälsning till Affe…

…via YouTube fån signaturen ”rokkenroll”:

Åååh vad jag saknar Affe. Vickys var så ofantligt mycket mer än en affär, hans godhet gick inte att mäta, han gav alltid rabatter när man inte hade råd med saker och var alltid lika glad.

Vila i frid Affe.

Hela historien om Vickys Livs kan läsas här på bloggen, under ”kategorier” och sedan ”Vickys Livs”. Min dokumentärfilm om Vickys Livs och bröderna Affe och Janne Olsson, som är på 30 minuter, har jag bara lyckats ladda upp de första och de sista tio minuterna (se i vänsterspalten), men trots att tio minuter i mitten saknas så får man en bra bild av den här unika lilla butiken på Skånegatan på Söder i Stockholm om man ser de här delarna.

När Affe så oerhört tragiskt och totalt oväntat gick bort en majdag för tre år sedan, kunde butiken inte existera längre och en mycket, mycket omtyckt och väldigt viktig ”social inrättning” (för det var Vickys Livs!) stängde och gjorde sina kunder och fans mycket vilsna.

Affe gjorde avtryck i historien. Han betydde oerhört mycket för oerhört många människor. han var sig själv och han hade ett stort hjärta. Han var envis som en åsna och hade sitt huvud för sig och han var en klippa. För grannar, kunder och – inte minst för sitt älskade Bajen. Det skulle inte förvåna mig om Affe sitter däruppe iförd Bajens färger (kanske mössan på bilden…) och hejar och hojtar när de selar sina matcher!

Jag är glad att jag fick lära känna Affe!

På förekommen anledning

Jag får ibland frågor från andra bloggare och någon gång också från journalister från traditionella medier om ifall de får citera vad jag skrivit. Så här är det:

Det är helt fritt att länka till vad man vill på nätet. Vad man INTE får göra är att ”klippa ut” vissa delar ur andras inlägg och använda dem för att bevisa egna teser, utan att länka till ursprungstexten och därmed ge sina läsare en felaktig bild av det man citerar. Eller att låtsas att man själv skrivit det. Citerar man andras texter ska man också länka till inlägget, så att den som är intresserad kan ta del av hela texten.

Rille skriver om sin farbror Affe

Här skrev jag om min gode vän Affe som så tragiskt och utan förvarning rycktes bort från oss alla den 9 maj 2006. Nu ser jag att hans brorson, Jannes son Rille, har skrivit om sin fabror, hans död och vad han betydde för många på sin blogg. En mycket välskriven och klok text av en ung människa som konfronterades med döden på ett mycket abrupt sätt. Och om ”svansen” som grät krokodiltårar. Rille skriver bland annat:

Igår så var det två år sedan min farbror Alf dog, mycket plötsligt. Han vandrade runt på Södermalm med en kamera som fastnitad i händerna och tog kort på allting och ingenting. Genom åren på Söder hade han blivit tjenamors med så gott som hela grannskapet och han var en mycket utåtriktad person. När vi snackar Söder-original och lokalkändis så ligger bägge begreppen mycket bra till när det gäller Affe, som han kallades. Jag träffade Affe så gott som dagligen då jag vid den här tiden jobbade i hans och min pappas affär, dåvarande Vickys Livs, nuvarande Goodstore, på Skånegatan och Affe var såklart där rätt ofta även när han inte jobbade. Han hade sina intressen nämligen, och ett av de främsta var just att traska runt på Söder och knäppa bilder på hus, människor, träd, bilar, jag så gott som varenda knyck av gatorna runt Skånegatan har säkerligen fastnat på någon av hans bilder.

Och så, den 8 maj för två år sedan, så faller Affe, som varit fullt frisk och i ganska bra form för sin ålder, ihop på gatan. Någon beskrev senare det här som att “filmen klipptes av”, menandes att han helt enkelt hade blackoutat innan han ens slog i backen. I ungefär ett dygn låg han så i koma, för det mesta med min pappa vid sin sida, innan hans kropp kastade in handduken för gott och han dog där och då.
—–
Affes begravning hade blivit ett mikrokosmos av ett mediespektakel, och mitt bland alla dessa forna backtalkers så satt vi i familjen på en rad stolar vid kistan och kände oss helt tomma.

Hela den läs- och tänkvärda texten finns här.

Affe Olsson In Memoriam

Affe, idag är det två år sedan du gick bort. Det var verkligen ”here today, gone tomorrow”, så snabbt gick det och så fullständigt oväntad var din död. Lördagen den 6 maj tog jag det allra sista fotot av dig. Du kom glatt gående Nytorgsgatan ner, mot Skånegatan, mot ditt Vickys Livs. Du var precis som vanligt, hejade och sa något om vädret eller Arne eller Vickys, jag minns inte. Det var lite vanligt, alldagligt snack. Vi vinkade åt varandra och skildes åt eftersom jag gick åt motsatt håll. Det var sista gången jag såg dig i livet…

Så här skrev jag på ettårsdagen efter din död:
Den 8 maj för ett år sedan gick Affe upp mot Katarina kyrka, i kvarteren kring Mäster Mikaels gata, för att, som han alltid sa: “dokumentera” sitt älskade Söder. På eftermiddagen tryckte han ner knappen och tog sitt sista foto och segnade ner på gatan. Dagen efter, den 9 maj, var han borta. Jag saknar honom.

Jag saknar dig fortfarande, Affe. Jag tycker mig då och då se en skymt av dig i kvarteren kring Nytorget. Många av dina gamla vänner och kunder på Vickys, som går kvar här i den s.k. jämmerdalen, talar fortfarande om dig och Janne och de andra på Vickys med nostalgisk längtan. Med stor saknad. ”Det är inte detsamma utan Affe”, säger en del. ”Det är så himla trist att inte Vickys Livs finns mer. Och Affe”, säger andra. Själv vill jag helst inte ens gå förbi Skånegatan, det ställe där Vickys låg.

Men jag har min dokumentärfilm kvar: Vickys Livs – The Movie, som jag hade den stora äran och glädjen att få göra. Jag tittar på den idag och minns dig och jag ska skratta och tänka med värme på de 17 långa år som jag fick vara din vän. För Affe, du var en riktig vän!

Affe Olsson in memoriam 2007.
Historien om Vickys Livs kan läsas under ämneskategorin med samma namn i vänsterspalten.

Affe Olsson In Memoriam

Sista bilden av Affe, som vanligt med mobilen i högsta hugg, på Nytorgsgatan på väg mot Vickys Livs, tagen av mig den 6 maj 2006.

Idag, den 9 maj, är det ett år sedan Affe gick ur tiden. Affe, en populär och älskad Söder-profil. Ett Bajen-fan av stora mått. Affe, som var mångas trygghet och som gjorde sitt och familjens Vickys Livs till en oas på Skånegatan. Affe, som kände alla, som hade ett ord över till alla han mötte. Affe, som tog initiativ till Vickys gosskör och som var en varm, genuin och äkta socialdemokrat av den gamla, hederliga stammen. Affe som plåtade och dokumenterade Söder och som agerade sambandscentral för boende och arbetande i kvarteren runt Skånegatan och själv bodde ett stenkast från butiken. Affe, som var min vän i 17 år.

Jag minns Affe från tiden på AGE kontorsgross där han, tillsammans med sin bror Janne, jobbade i decennier och även där var en naturlig centralgestalt. Envis, egensinnig, gick sin egen väg och satte människor före chefsdirektiv och regler och lagar. Alltid ett vänligt ord till alla, alltid en hjälpande hand till den som behövde det. Affe var en riktig människa.

Den 8 maj för ett år sedan gick Affe upp mot Katarina kyrka, i kvarteren kring Mäster Mikaels gata, för att, som han alltid sa: ”dokumentera” sitt älskade Söder. På eftermiddagen tryckte han ner knappen och tog sitt sista foto och segnade ner på gatan. Dagen efter, den 9 maj, var han borta. Jag saknar honom.

På kvällen gick Janne och jag till minneslunden på Katarina kyrkogård där Affes aska ströddes. Och sedan gick vi till Mäster Mikaelsgatan, till stället där Affe tog sina sista bilder.

Läs historien om Affe och Janne och Vickys Livs. Och min kolumn Folkhemmet dog med Affe i Svenska Dagbladet den 5 juni 2006.

Ett sista (?) besök hos min favoritkiosktant

I inlägget nedanför visar jag två bilder av Sofia kyrka som jag alltid passerar på väg till min favoritkiosktant Janne i Sofiakiosken. Idag var det lite vemodigt att gå och hälsa på eftersom det kanske, med stor sannolikhet, var sista gången jag besökte honom i hans lilla holk, som han kallar kiosken. Av olika anledningar kan det faktiskt vara så, att Janne inte sitter i sin holk nästa söndag och inte söndagen efter det heller. Och inte på tisdagar och inte på torsdagar – inte några dagar mer.

Janne är inte den som klagar och gnäller, men till viss del visade texten på den t-shirt han bar idag att ”enough is enough”. Att vara småföretagare i Sverige med otroliga påhitt från makthavare som hellre ser att man inte kan försörja sig än ruckar på sina principer eller ändrar regler som slår hårt mot enskilda individer; med en del människor som valt att agera på ett negativt och skadligt sätt och med en del annat att bära, blir det för tungt. Då måste man, som Janne nu, med sorg i hjärtat inse att det är slut. Oavsett hur goda intentioner han själv har och hur många fantastiska vänner han har som stöttar honom på många sätt precis så som riktiga vänner ska, så kommer han till en punkt då det inte går längre.

De som förstört för Janne – och för hans bror Affe som så tragiskt och så fullständigt oväntat dog i maj förra året – vet vilka de är. De satte en nästintill sadistisk glädje i att pådyvla bröderna – och nu Janne ensam – ekonomiska pålagor och onödiga regler och struntade i att använda sans och förnuft. Janne har inte ens haft tid att känna efter och till fullo inse att hans bror, som han jobbade tillsammans med i decennier, inte längre finns. Att deras gemensamma dröm, den lilla ”hål-i-väggen”-butiken Vickys Livs på Skånegatan, som blev en social institution (läs hela historien under Vickys Livs i högerspalten. Börja längst ner och läs uppåt) slogs i spillror när Affe segnade ner och dog i maj 2006. Politiker och tjänstemän tror fortfarande och tycker att man ska krama vatten ur en sten. Jag kan inte göra mer nu än att säga:

Skäms, alla ni som i ord uttrycker att vi ska ha en levande stadsdel och att vi ska underlätta för enmans- och småföretagare men i handling agerar tvärtemot. Skäms! Era tomma ord låter vackra och ser fina ut på papper men har inte bäring i verkligheten. Men grattis! Nu är Affe död och Vickys Livs sålt. Massor av människor som hade sin trygghet hos Affe och Janne på Vickys blev ”husvilla” och i stället för Vickys härligt varma, röriga ”alltid-öppet”-butik finns där nu en klinisk, vit och kal lokal där man säljer ”hälsoprodukter”. Och nu klarar inte Janne av att driva kiosken vidare heller. Grattis; ondska och småpåvlighet har segrat!”

Men tro inte att ni har lyckats knäcka Janne, trots att ni har bidragit till att en lång tid av hans liv upptagits av oro och förtvivlan. Ni har inte lyckats knäcka hans ”spirit” och hans varma och omtänksamma personlighet! Och inte hans vilja att jobba heller. Ni tror att ni har vunnit men det har ni inte. En vacker dag kommer ni kanske själva att råka ut för småpåvar som gör också era liv till helveten. Tänk då på vad ni gjorde mot Affe och Janne!

Söndagsbesök hos Janne och ny verksamhet i Vickys Livs lokaler

Under helgerna – och ibland mitt i veckorna också – brukar jag försöka hinna hälsa på Janne (f.d. Vickys Livs) i Sofiakiosken. Jag köper kvällstidningarna där och ibland en kopp kaffe – man måste gynna de små företagarna som försöker överleva!

Söndagen den 17 december tittade jag in igen för en pratstund. Vi hann avhandla det mesta (!) på den timme jag satt där och drack te och det var lika trevligt och inspirerande som alltid att umgås med Janne. Bara han nu får ordning på sin dator också, snart, så vi kan skicka mejl och länkar till ditten och datten, som vi brukar. Hans dator har varit kaputt i flera veckor nu, och jag skulle få länken till Rilles (Jannes son) blogg som han skriver i England där han bor och pluggar för tillfället. Janne kom inte ihåg bloggadressen utantill och jag hittar den inte heller nu, trots att jag har varit inne och läst Rilles ”raka rör”-bloggningar tidigare.

Efter besöket hos min ”favoritkiosktant” (det är Janne själv som kallar sig ”kiosktant”, t.o.m. på sina visitkort), tog jag mod till mig och gick neråt Skånegatan, till Vickys Livs. Eller rättare sagt: till det ställe där Vickys Livs legat. Det har burit mig emot att se vad det blivit av stället som var så förknippat med glada och galna minnen och som var en så stark symbol för Affe som så tragiskt rycktes bort från oss i maj i år. Jag vill ju bevara Vickys Livs i minnet sådant det var – men jag tror att jag kan göra det ändå, även om jag nu ser det nya stället. Jag har ju min film, om inte annat… (Läs om filmen här och här).

Så jag travade iväg och kom till något som nu heter Goodstore. Sterilt vitt, modernt, själlöst, livlöst – en absolut hundraprocentig motsats till det varma, röriga, levande och lite slitna Vickys!  Åh, vad jag saknar Affes glada skratt, hans ivriga sätt, hans alltid lika stora hjälpsamhet liksom Storjannes trygga gestalt och lillebror Jannes skämt och roliga t-shirts med konstiga texter och alla Bajen-prylar och alla glada påhitt som präglade Vickys! Och hela den atmosfär som rådde där och alla gamla burkar och prylar som stod på hyllorna högt upp mot taket. Och alla fotografier från ett svunnet Söder, som Affe samlat och satt upp både utanför butiken och inuti. Vickys Livs var för mig och hundratals SoFo-bor det verkliga ”good store” och ingen kan ta dess plats, någonsin.

Jag önskar givetvis ägarna till Goodstore lycka till men själv kommer jag inte att bli kund i den butiken.

^{Hela historien om Vickys Livs finns under just den rubriken – Vickys Livs – i högerspalten, för den som kanske är ny läsare av min blogg och som är intresserad av ett stycke Söder-historia.}

Affes födelsedag

Idag, den 5 november, skulle Affe ha fyllt år, borde Affe ha fyllt år. I stället finns han inte mer på jorden, på sitt älskade Söder, på sitt Vickys Livs. Den 8 maj dog Affe, alldeles för tidigt. Det sägs att ”den gudarna älskar dör ung” och Affe var om än inte purung så i alla fall alldeles för ung för att ryckas bort. Men Affe sjunger kanske nu i änglarnas kör, i stället för i sin Vickys gosskör. Och jag kan tänka mig att det är Södervisan som dånar däruppe bland molnen, eller några hejaramsor för Bajen.

Jag tänder ett enkelt ljus för Affe på hans födelsedag och tänker på honom och hur mycket glädje och galenskap han spred i mitt liv under de 17 år jag hade förmånen att få känna honom. ”Äh, va fan”, skulle Affe nog säga, ”det var kul så länge det varade!” Det var det! Grattis i himlen, Affe!

Vickys Livs: Nu är det slut!

Lördagen den 19 augusti blev den sista dagen under Olssonsk regim för Vickys Livs. Janne höll öppet hus och bjöd på bål och folk strömmade ut och in och pratade om det som varit. Om vad bröderna Olsson, Janne och Affe, betytt för oss i kvarteren runt omkring. Och många var ledsna över att det blivit som det blivit och oroliga över vad som ska komma i stället. Janne lugnade folk med att en trygghet blir kvar när det kommer nya ägare: Storjanne, han som varit en klippa under hela den olssonska eran på Vickys.

Men Janne ville inte ha ett alltför sorgligt gravöl – eller ”gravbål”, som det blev eftersom han bjöd på bål och inte öl – så han gjorde vad han kunde för att lätta upp stämningen. Till alla dem som var oroliga för vad det nu ska bli av Vickys hade han lugnande ord: ”Det blir nog bra, det blir säkert lika bra som det varit hittills. Kanske t.o.m. bättre”. Och så sa han att han ju inte försvinner helt för han ska ju fixa i ordning Sofia-kiosken nere vid Vitabergsparken, nära Sofia skola. ”Det blir jättefint där, ni får komma dit sedan”, sa han och skrattade.

Så om två, tre veckor så får vi flockas därnere vid kiosken och peata bort en stund och handla något så det lönar sig för Janne att hålla öppet hela dagarna. När skolan börjar springer ju eleverna från den jättelika Sofia-skolan där och handlar godis också, så det blir nog full fart för Janne.

Många av stammisarna kom förbi Vickys och tog ett glas bål som Janne mixtrat ihop och plockade lite från plockebordet. Pratade som sagt om det som varit och berättade gamla minnen. Handlade det sista som fanns att köpa med 50 % rabatt. Suckade lite över världens gång och att allt förändras – fast när Frida och jag pratade om det så kom Björn och sa att han alltid brukar tänka att vi ju har det bättre än de i Bagdad, så vi ska inte gnälla. Och det ligger kanske något i det, åtminstone tröstar det honom att tänka så.

Här följer ett litet bildgalleri från Vickys Livs allra sista dag under olssonsk regim Det var toppen så länge det varade och vänskapen med Janne finns kvar på samma sätt som den gjort i 17 år hittills.

<sup>Från vänster:
1. ”Utförsäjning” eller ”utförsäljning – who cares?  2. Janne utanför Vickys kl 14.15  3. Storjanne i samspråk med en Vickys-vän.  4. Björn som gjorde Bajen-flodhästen (se tidigare Vickys-bloggningar under Vickys Livs i vänsterspalten).  5. MäklarRoger med fru  6. Jannes bål.  7. Båltilltugg.  8. Frida Super med Arne.  9. Och så Super-Frida igen, med ett glas bål  10. Skomakargrannen. Foto: Merit Wager</sup>

Vickys Livs: nästan epilog

Janne på Vickys 15 augusti 2006

Kunderna är bedrövade; många frågar vad det ska bli nu. Det vet vi inte än, vi kan bara hoppas att det blir trevliga människor som tar över, människor som passar in i grannskapet och som kunderna vill gå till. Än så länge är försäljningen av Vickys inte helt klar, men Janne räknar med att den ska bli det inom de närmaste dagarna. Han hoppas på det och tror att det ska ordna sig till det bästa.

På söndag den 20 augusti blir det gravöl…

Vickys Livs TILL SALU

Janne Olsson vill inte fortsätta driva Vickys Livs efter Affes död. Därför är den fina lilla butiken med sin trogna stamkundskrets och alla tillfälliga besökare på ”trendiga” Söder (SoFo) nu till salu.

Kontakta Janne på Vickys Livs, Skånegatan 92, tel 08-6417025. OBS! Endast seriösa spekulanter!

^{Läs mer om Vickys Livs i vänsterspalten under kategorin Vickys Livs. Börja läsa nerifrån.}

Vickys Livs – om att göra en Affe

Stefan Erdman i Nepal

Jag kallar mig själv för många saker, bl.a. tv-arbetare och socialdemokrat. Tiderna har förändrats och tv känns inte längre kul att jobba för och partiet som jag som barn demonstrerade för på 1 maj företräder inte längre mig. Jag är en desillusionerad arbetsnarkoman på gränsen till utbränning.

Så fick jag förmånen att träffa Affe och de andra på Vickys Livs. Merit drog in mig i filmningen av Vickys Livs – the Movie. Det är väl lite stora ord att säga att det förändrade mitt liv, men mötet med framförallt Affe gav mig hopp.

Jag fick möta en socialdemokrat som kom ihåg vad ord som jämlikhet, rättvisa, solidaritet och framför allt medmänsklighet handlade om. Att leva i dagens Sverige känns nästan overkligt ibland. Som Stefan Sundström skriver: ”Sen Palme gick på bio har allting blivit som på film”. Vi styrs av hjärtlösa politruker som blinda av makt, har glömt varifrån de kommer.

Efter att filmen var klar höll jag kontakten med Affe och besökte då och då Vickys, en oas där man kan kliva in och låta tiden gå lite saktare. Det är klart att det påverkat mig att möta någon som kunde låta arbetet vara, för att i stället ta sig tid med någon medmänniska som behövde det. Det har hos mig skapat ett eko av tider då jag själv gjorde det oftare.

Jag har inte lagt arbetet åt sidan på det viset på länge, som jag gjorde den här dagen ”när själva Affe flög i mig”.

Jag gjorde just en Affe

Bredvid mig i radhusområdet bor en gammal byggjobbare. Han är ordentligt krökt av ett långt och slitsamt arbetsliv. En och annan deciliter alkohol har väl hjälpt till att kröka hans rygg och förtvina hans muskler.

Hur som helst, han klarar sig inte längre själv. Han har hemhjälp, men det räcker liksom inte till ändå. Han borde väl flytta till ett äldreboende, men det skulle inte vara bra för honom, psykiskt. Den dag han upplever att han inte klarar sig själv, då är det nog slut.

En gammal kroppsarbetare klarar inte riktigt av att be om hjälp, eller hamna på hem. Du som har läst Väinö Linnas ”Högt bland Saarijärvis moar” kommer säkert ihåg hur gamle Jussi dör av skam (läs slaganfall). När han inte klarar av att be om hjälp på dass. Om du inte läst den så gör det!!!

Jag är just på väg att sätta mig och jobba vid datorn, när Lasse kom ut på verandan och tittar ut över sin gräsmatta. Han ser ut över det tjocka och långa gräset. Längst borta vid staketet har han klippt ner en femtedel. Det gjorde han i förrgår, innan krafterna tröt. Han suckar tungt och vänder för att gå in. Han kommer inte att orka idag heller. Det är då jag gör min Affe.

”Lasse!”, ropar jag samtidigt som jag tänker att någon annan får dra in pengar till det börsnoterade bolaget idag. Jag har viktigare saker för mig. ”Kan inte jag få låna din gräsklippare idag. Min funkar inte, du vet, jag och maskiner…” säger jag och slår ut med händerna. En snygg vit lögn.

”Jo jo”, svarar Lasse nöjt. Han vet hur det är med manschettarbetare och maskiner. ”Det ska väl gå bra. Du vet ju var den står. Ta bensin ur gröna dunken.”

”Ja och så kan jag ju ta din matta sen, som tack för hjälpen”, menar jag.

”Fint sörru”, säger Lasse och skiner upp. Han har ju både fått hjälpa en granne i nöd och fått gräset klippt. ”Då sätter jag på kaffe tills du är klar”

Flera timmar senare när gräsklipparen är undanställd och kaffet urdrucket så sitter jag här och skriver det här istället för att jobba. Det blir nog tid för arbete också vad det lider.

Jag tänker att som Affe det blir jag nog aldrig, för det fanns bara en av hans sort. Men man kan ju göra en Affe då och då, efter bästa förmåga. Om inte annat så till hans minne. Då kanske världen kan kännas lite bättre.

Jag och några fler grannar runtomkring ska nog se till att Lasse får slippa hemmet några somrar till.

… och: jodå jag hade kortbyxorna på mig!

Krossa dom!

Don Krille har varit med och gjort den här cd:n med ”Sveriges inofficiella VM-låt”: KROSSA DOM!Janne spelar den rätt mycket på Vickys Livs och säljer den också, så den som vill höra en rappad VM-låt kan bege sig dit med 25 kronor i fickan och gå därifrån med cd:n. det gjorde jag!

Här är Don Krilles hemsida och här är Frottés.

Filmen om Vickys Livs visas i dag i TV8

^{Foto: Stefan Boman}

I dag kl 18.00 visar TV8 min film om Affe och Janne och Ingrid och Ingela och deras kunder och vänner på Vickys Livs. Mer om filmen kan läsas här.

Affe gick tragiskt och alldeles för tidigt bort den 9 maj. Jag är lyckligt lottad som fick lära känna honom och ha honom som vän i 17 år. Han var en äkta människa, ett original i ordets bästa bemärkelse.

Jag är glad att jag fick möjlighet att göra filmen och passar också på att nämna att den hjälp jag fick av filmaren Stefan Erdman var ovärderlig.

Mer om Vickys Livs kan läsas under ”Kategorier” och sedan Vickys Livs i spalten till höger. Den skrivna berättelsen börjar i maj 2005, då den här bloggen startades, och läses nerifrån uppåt.