”Du har en realiserbar tillgång”

Jag har tidigare flera gånger skrivit om asylsökande Shohreh från Iran, ensamstående och ogift mamma till lille Arvin som är född i Sverige för fem år sedan. Läs detta först:

Är hon gift eller är hon inte gift? – 11 februari 2008
Att få rätt mot myndigheter och domstolar som gjort fel är lika lätt som att hitta en knappnål i en jättelik höstack – 26 februari 2008
Om Migrationsverkets svårbegripliga beslut – 25 juni 2008

Shohreh och lille Arvin är kvar i Sverige och Migrationsverket har dragit in Shohrehs ersättning på 71 kronor per dag. För Arvin, däremot, som är ett litet oskyldigt barn som aldrig varit någon annanstans än i Sverige, får hon 43 kronor per dag för mat, kläder, boende, ev mediciner, leksaker, resor etc. 1.290 kronor som i praktiken, tillsammans med matrekvisitioner om 294 kronor/vecka på ICA, ska räcka till allt det jag räknade upp för Arvin men också till samma saker åt hans mamma.

Nu kommer vintern, Arvin växer och har inte varma kläder och stövlar och hans mamma har inga pengar att köpa sådant för. Hans mamma ansöker den 3 november hos Migrationsverket om ”särskilt bidrag till vinterkläder” åt sig och sonen. Den 4 november kommer beslutet – inga långa väntetider här inte!

Shohreh hade ju inte bett om bidrag till en vinterjacka och en halsduk utan till en varm tröja, vinterstövlar och sockor, ändå ser sig beslutsfattaren föranledd att påpeka att Shohreh minsann hade en varm, fodrad jacka och en halsduk. När det gäller sonen så anses hans klädbehov kunna tillgodoses via de 43 kronor som hans mamma och han ska leva på per dag och betala alla sina utgifter med.

Shohreh och Arvin med sin ”realiserbara tillgång”.

Det mest hårresande löjliga är att påpeka att Shohreh ar ”en realiserbar tillgång” i form av en cykel!

Beslutsfattaren envisas också med att kalla den ny trots att det rör sig om en cykel av märket Crescent som är mellan 20 och 30 år gammal år gammal och Shohreh har fått den av en svensk kvinna. Hon får tre bussresor i veckan inom den kommun där de befinner sig, men med cykeln kan hon röra sig friare och oftare än vad de tre bussresorna i veckan möjliggör. Det är denna gamla cykel som beslutsfattaren vid Migrationsverket anser att Shohreh ska sälja (om det ens går, särskilt nu till vintern…) för någon eller några hundralappar. Sedan ska hon gå till second hand affär (inget fel i det), köpa vinterkläder till Arvin (hur mycket räcker två, tre hundralappar till ens i en second hand affär) och vara utan den gamla cykeln som har inneburit ett litet mått av frihet för dem.

Det stod i beslutsfattarens makt att – utan att bryta mot någon bestämmelse – bevilja bidrag till varma kläder åt Arvin. Den specifika beslutsfattaren XX (namnet står i beslutet) valde en annan väg.

Så här skriver den anställda vid Migrationsverket (sista ordet ska vara ”vinterkläder”, det hamnade ensamt på nästa sida i MIG:s beslut…):