Sverige får skylla sig självt! Nu lämnar en modig, karismatisk, intelligent, klok och rak människa Sverige. Efter mer än 35 år flyttar Mauricio Rojas härifrån. Sverige var inte redo för Mauricio (och kommer aldrig att bli det), och den svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten har firat triumfer när det gällde honom.
Vi ett avskedsseminarium den 21 oktober, där jag i egenskap av vän till Mauricio och efter att ha arbetat tillsammans med honom i fem år på ideell basis som Medborgarnas flyktingombudsman – MFO, var moderator. Värd för seminariet var tankesmedjan Timbro, där Mauricio var chef under åren 1999-2005.
Många prominenta och framstående personer talade om vad Mauricio betytt för dem och för Sverige, bland dem kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och författaren och debattören Johan Norberg, som också fått sin beskärda släng av avundsjukesleven och nu är knuten till det amerikanska Cato Institute. Och många fler.
Före Mauricios avskedstal såg vi sex minuter ur flera timmars bandade inslag om Medborgarnas flyktingombudsman, ett ”ämbete” som Mauricio kreativt instiftade och valde mig till. Det visade hur Mauricio och jag den 6 november 2002 demonstrerade utanför riksdagen (där Mauricio just hade blivit ledamot) med stora plakat där det stod ”Flyktingar är också människor”. En stillbild från tillfället syns bakom Mauricio på bilden. Mauricio intervjuades också av reportern Ken Olofsson och berättade med starkt patos om sina känslor för det elände många asylsökande mötte på flyktingförläggningarna, och om den 11-åriga flicka som legat apatisk i mer än ett halvår när vi träffade henne, och som försökt begå självmord. ”Jag har en dotter som är 10 år”, sa han då. ”Hur kan jag inte se, hur kan jag inte bry mig?”
Fisförnäma och självgoda partikamrater till Mauricio, liksom representanter för andra partier, hajade till när de såg oss stå där. De lät blicken vila på oss, på Mauricio, någon bråkdels sekund och hastade sedan förbi med långa, målmedvetna steg. In i värmen i riksdagsborgen. Förundrade, förmodligen, över varför en riksdagsledamot som Mauricio (alldeles nybliven) stod där ute i kylan med ett plakat om flyktingar. Själva skulle de aldrig ha kommit på en så märklig idé och förmodligen ansåg de också att det hade varit under deras självgoda värdighet. Jag minns mycket väl vilka de var.
Det är Mauricio i ett nötskal. Briljant, intelligent och snabbtänkt men samtidigt med ett stort hjärta och en down to earth-inställning som gör honom så mänsklig trots hans akademiska och intellektuella utstrålning.
Att Mauricio är utbildad svarvare och verkstadsmaskinreparatör vet inte alla, men det är också en sida av honom: han ville ha ett yrke som han kunde få användning för när han återvände till Chile, vilket han i början trodde att han skulle göra. Det blev extra roligt, att han var utbildad svarvare, när jag kunde framföra följande hälsning till honom vid seminariet:
Det är många som vill tala om och till Mauricio. Om vad de har uppskattat med sitt samarbete, sin relation och sitt utbyte av upplevelser och insikter med Mauricio. Människor från många olika områden och olika håll och också olika generationer.
Alla är inte här idag, till exempel är Mohammed Shawali inte här. Men jag pratade med honom i går och han bad mig hälsa så mycket till dig, Mauricio, och tacka för den hjälp du gav honom som statslös palestinier vars familj skulle splittras och hans fru och barn skulle skickas bort från Sverige medan han var kvar och varken fick uppehållstillstånd eller kunde utvisas. Att du tog dig tid och engagerade dig för honom och hans familj ända upp i Europadomstolen glömmer han aldrig.
Mohammed vill att du ska veta att han är färdig med sin utbildning till svarvare och att han har ett riktigt jobb, inte praktik, sedan två veckor tillbaka. Och att Inna, Solafa och Widad Merit mår jättebra. De önskar dig alla lycka till i ditt nya liv!
Just det: Mohammed blev utbildad till svarvare, precis som Mauricio blev när han kom till Sverige som 21-åring!
Den tomhet som Mauricio lämnar efter sig för många, många människor i Sverige är enorm. Han har liksom ”alltid” funnits här, med sina djärva (för svenska förhållanden…) visioner, sitt tydliga och distinkt chilensksvenska sätt att tala, sin värme, sina kloka råd, sin karisma och Sverige känns nu mycket fattigare. Att inte längre se och höra honom i SVT24:s sändningar från riksdagen, där han var ett färgstarkt inslag i ordets absolut bästa bemärkelse, det är så trist så jag vet inte när jag kommer att vilja knäppa på tv:n för att lyssna på en debatt igen. Bland hans partikamrater i riksdagen finns inte många – om ens någon – som på minsta sätt kan mäta sig med honom, vare sig det gäller vältalighet, utstrålning eller färgstarkhet!
Längre fram, när jag får en utskrift av vad Mauricio sa vid sitt sista, personliga och engagerande tal vid sitt avskedsseminarium, så ska jag publicera delar av det. Det var långt, men inte en sekund var det tråkig eller andades likgiltighet, tvärtom! Det var fullt av klokskap och visioner som Sverige inte är redo för, men som kommer att visa sig var rätt om ett antal år eller decennier.
Jag är inte intresserad av svensk partipolitik, jag har aldrig varit det och jag har känt Mauricio Rojas redan innan han ”hamnade” i riksdagen. Jag tror inte att han tyckte det var så himla roligt där, annat än kanske när han stod i talarstolen – men inte ens det var väl så himla roligt i längden. Det finns inte så mycket livfullhet och mod bland ledamöterna; många är tråkiga så klockorna stannar och saknar helt både passion och äkta känsla. Det är jag som säger det, inte Mauricio. Alltför många är inte där för att förändra på djupet, för att göra avtryck och intryck och företräda folket. De är där av andra orsaker och det märks. Ännu tydligare nu, när Mauricio försvinner. ”Det är trååååkigt”, sa Mauricio själv vid seminariet. ”Det är så trååååkigt i konstitutionsutskottet”.
Tack, Mauricio, för att du gav oss så lång tid av ditt liv! Grattis till Madrids skola för arbetet med integrations- och biståndsfrågor (Escuela de Profesionales de Inmigración y Cooperación) som du blivit rektor för och som du ska bygga upp från grunden. Och jag förstår dig när du säger att du längtar efter att få vara och leva med ditt eget språk, spanska. Som du sa vid seminariet:
– Jag vill kunna gå till skomakaren och lämna in mina ”zapatos”, inte mina ”skooor”. ”Skooor” – de låter inte fint, zapatos låter vackert.”
LYCKA TILL, MAURICIO! JAG SAKNAR DIG REDAN!
P.S. 1 Fler borde våga göra som Mauricio: bestämma sig för att flytta, ordna boende i det nya landet eller på den nya orten, sälja allt och bara flytta. Mauricio hade dessutom inte ens ett jobb när han gjorde allt detta, jobbet fick han senare… i Folkpartiets text om att Mauricio flyttar antyds att Mauricio lämnar Sverige för att han har fått ett fint jobb i Madrid. Men det måste man väl veta på hans eget parti att han bestämde sig för att lämna partiet, riksdagen och Sverige INNAN han hade fått något nytt jobb. Eller är det bara så omöjligt för svenska trygghetsnarkomaner att ta till sig att en människa kan göra så?
P.S. 2 Läs också vad oppositionsrådet i Norrköping, Mathias Sundin (fp) skriver på Newsmill under rubriken Ett fattigare Sverige utan Rojas och Johan Norberg på sin blogg under rubriken Brain drain.
© Merit Wager
Merit Wager 