Det är ingens fel, ingen är ansvarig, ingen bär någon skuld

Mats

Den 2 februari kl 16.00 sändes Bo-Göran Bodins välgjorda reportage i Studio Ett i Sveriges Radio om Johan och Mats som båda avled sedan de hållits fast av vårdpersonal i ett grepp som polisen inte använder längre eftersom det är livsfarligt. Mats var min väninnas bror och jag har skrivit om honom otaliga gånger här på bloggen (se längst ner).

SÖDERTÄLJE SJUKHUS
Mats hade varit inlagd natten mellan den 6 och 7 maj 2008 på Huddinge sjukhus för en undersökning. Han kom till Södertälje sjukhus den 7 maj 2008 för provtagningar och för att läggas in för observation. Kl 11.35 var det klart och Mats gick tillsammans med sin vårdare Stina från Fornhöjdens gruppboende för att skrivas in på avd 34 där han skulle stanna några dagar för observation.

Mats kom till Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning 34 ca 11.40. Kl 12.20 var han död.

Ögonvittnet, vårdaren från Fornhöjdens gruppboende, som följde med Mats och som kände honom sedan fem år, skrev ner allt som hände direkt efter Mats död. Bland annat:

Sammanlagt åtta personer ligger på honom. Nu stormar personalen och larmen tjuter och personalen skriker och Mats kämpar ännu mer.

Överläkaren på allmänpsykiatriska mottagningen säger i sitt yttrande till HSAN (= Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) den 26 september 2008 ”avseende det oväntade dödsfallet av Mats…”:

I obduktionsrapporten konstaterades att Mats har avlidit p.g.a. en akut hjärtsvikt i samband med sina tidigare allvarliga sjukdomar (kardiomyopati, kraftig överskriden hjärtvikt, fetma, epilepsi. Sådana sjukliga förändringar i hjärtat kan orsaka en akut hjärtsvikt redan vid minsta kroppsliga belastningar.

Oavsett vilka eventuella sjukdomar en människa har så finns det ingen som klarar det som Mats utsattes för – och överlever! Ingen klarar av att hållas ner mot golvet av åtta personer, ingen människas bröstkorg kan häva sig därunder. Varför hanterade man honom på ett sätt som är livsfarligt för vem som helst och som Polisen har upphört med? Och varför är det ingens fel, ingen som är ansvarig, ingen som bär någon skuld?

Påståenden om våld mot personalen är kraftigt överdrivna (kom ihåg att det fanns ett vittne!) och ter sig efterhandskonstruerade för att skydda de skyldiga. Vad som finns belagt är att Mats knuffade undan en person som kommit honom för nära, ofrivilligt eller med flit kan inte avgöras med säkerhet. En svårt sjuk människa i en miljö och atmosfär som han uppfattar som skrämmande eller fientlig reagerar givetvis just så. Det gör alla, vare sig de är psykiskt sjuka eller friska, och det måste kunna krävas att personal på en psykiatrisk avdelning ska kunna hantera sådant utan att överreagera.

Överläkaren på allmänpsykiatriska mottagningen  säger vidare i sitt yttrande till HSAN den 26 september 2008:

Utifrån patientens diagnos Aspergers syndrom och min kännedom om honom, visste jag, att det var mycket viktigt för Mats att själv bestämma vilket avstånd andra människor hade till honom.

Det fanns alltså kännedom om att man måste närma sig Mats varligt och ge honom tid – varför gjordes då inte detta? Varför hetsade man honom och agerade tvärtemot vad som hade behövts? Varför tog man i stället till metoder som förkastats av Polisen för att de är livsfarliga, metoder som också ledde till Mats död?

POLISEN
Anmälan om vållande till annans död inlämnad den 26 augusti 2008 kl 13.33 till polisen i Täby. Till anmälan bifogades 23 A4 sidor dokumentation. En annan kriminalinspektör fattar i Södertälje beslut dagen efter, den 27 augusti 2008, kl 10.59:

Förundersökning inleds ej. Överlämnad till annan myndighet, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Så på tiden från kl 13.33 en dag till kl 10.59 följande dag har polisen i Täby hunnit faxa eller scanna in och skicka elektroniskt 23 A4 sidor i pappersform till Polisen i Södertälje och Polisen i Södertälje har hunnit både läsa och sätta sig in i det digra materialet samt utreda och överväga anmälan om vållande till annans död. Och besluta att inte ens inleda en förundersökning!!!

LEX MARIA-ANMÄLAN
Det föreligger skyldighet för vårdgivare att snarast anmäla till Socialstyrelsen, om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom (SOSFS 2005:28). ”Snarast”, vilket var och en inser betyder snabbt, nästan omgående, dock absolut senast inom två månader. Chefläkaren på psykiatriska kliniken på Södertälje sjukhus gjorde en anmälan först efter nära tre månader och vem vet om den hade gjorts ens då om det inte varit så att Mats anhöriga börjat ställa frågor om hans död på sjukhuset i mitten av juli…

SOCIALSTYRELSEN
Socialstyrelsen avslog den 8 augusti 2008 min begäran att få ut en kopia av den Lex Maria-anmälan som Södertälje sjukhus sent omsider gjort. På grumliga – och, skulle det visa sig – felaktiga grunder vägrade Socialstyrelsen att lämna ut den. Inte heller Mats närmaste fick ta del av den medan Socialstyrelsen villigt hade skickat den till SVT:s program ABC Nytt… Efter överklagan till Kammarrätten ålades Socialstyrelsen att lämna ut handlingarna. Varför lämnade Socialstyrelsen ut handlingar till media men inte till Mats närmaste?

Mats dog på sjukhuset i Södertälje, liggande på golvet i kaos, skrik och skräck och med åtta personer över sig.  Man skulle nästan kunna tro att de olika aktörerna (sjukhuset, Polisen, HSAN, Socialstyrelsen) gaddat ihop sig för att försöka tysta ner hur Mats dog och för att se till att ingen ska behöva stå till svars för hans död.

Det här är Sverige idag – ingen har ansvar för någonting, ingen inom offentlig sektor är skyldig till någonting, rättsprocesserna fungerar inte, människors rättigheter trampas på. En människas död på ett sjukhusgolv föranleder inte självrannsakan, ansvarstagande och erkännade av skuld. En människas död på ett sjukhusgolv föranleder alla inblandade att med kraft slå ifrån sig, skylla ifrån sig och skriva yttranden som kan tolkas som om de är kränkta över att någon är oförskämd nog att tycka att de borde stå för vad de gjort.

Tidigare texter om Mats här, här, här, här och här.

Majoriteten i Sverige har inte samma rätt som minoriteter

Mannen som skrivit insändaren med rubriken i Expressen den 1 februari är långt ifrån ensam om sina upplevelser. För i Sverige vänder man ut och in på sig själva för att tillförsäkra landets minoriteter deras ”rättigheter”, medan dess majoritet inte tillförsäkras sina rättigheter.

Därmed givetvis inte sagt att minoriteters rättigheter inte ska tas tillvara, men nog är det konstigt att svenskar – svenskspråkiga – inte garanteras sjukvård på sitt modersmål i sitt eget land!

Jag har två vänner som båda råkat ut för läkare som vare sig förstår vad de säger eller på ett begripligt sätt kan förklara vad de eventuellt lider av. Det har helt enkelt inte gått att kommunicera på ett tillfredsställande sätt.

Den ena av mina vänner bad stillsamt om att få en tolk men fick till svar att det bara är invandrare som har rätt till tolk, inte infödda svenskar.

Den andra vännen förstod inte alls vad läkaren sa och läkaren förstod inte honom heller. Min vän försökte verkligen kommunicera med läkaren, som han tyckte verkade vara en sympatisk person, men det gick bara inte. Läkaren har sagt att han ska ringa upp och meddela diverse provsvar. Min vän vet att det inte kommer att fungera så han ska gå tillbaka till vårdcentralen och be att få alla resultat utskrivna på papper. Och söka en annan läkare nästa gång.

När/om jag behöver söka läkare så kommer jag att ställa som ett absolut krav att få tid hos en läkare som är infödd svensk eller i varje fall behärskar språket som en infödd. Jag lägger inte mitt liv och min hälsa i händerna på någon som jag inte kan kommunicera med.

Minoriteterna har rätt att klaga om de inte får service på sitt språk eller tolkar när de kräver det och de kan anmäla både det ena och det andra till DO under rubriken ”diskriminering”. Svenskar kan varken det ena eller det andra.

Sverige är ett mycket, mycket underligt land.