Falska signaler från psykiatriska kliniken på Södertälje sjukhus

”Låt oss avvakta Socialstyrelsens utslag”, skriver chefen för psykiatrin på Södertälje sjukhus, Maria Carlén i en debattartikel i Länstidningen den 11 februari. Och:

Våren 2008 dog en patient, Mats, vid en tragisk händelse på psykiatriavdelningen på Södertälje sjukhus. Händelsen är polisanmäld av anhöriga. De har också lämnat en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Vi från sjukhuset har anmält oss själva till Socialstyrelsen (Lex Maria).

Den ”tragiska händelsen” var inte något som bara ”hände” av sig själv! Och Lex Maria-anmälan gjordes först nästan tre månader efter Mats död och det var dessutom efter att familjen hade hört av sig till sjukhuset i slutet av juli och bett att få ut handlingar…

Lex Maria-anmälan ska enligt lag göras så fort som möjligt efter det inträffade och absolut senast inom två månader. Utdrag ur SOSFS 2005:28:

6 kap
3 § Om det av patientsäkerhetsskäl är angeläget att händelsen snabbt kommer till Socialstyrelsens kännedom, skall anmälan göras omedelbart till aktuell tillsynsenhet. Anmälan skall sedan kompletteras och skickas in så snart som möjligt.

Det är inte särskilt klädsamt för chefen för psykiatrin på Södertälje sjukhus att slå sig för bröstet när hon (eller hennes företrädare) så gravt åsidosatt vad på sjukhuset ankommer. Eller tyckte de helt enkelt att det inte var särskilt viktigt ur patientsäkerhetsskäl att Mats död utreddes? Vad blir förresten ”straffet” för Södertälje sjukhus för den här underlåtenheten?

Maria Carlén skriver vidare:

Minst tre olika externa instanser, samt sjukhuset internt, som utreder om vi har brustit i vårt agerande. När utredningarna har givit oss klarhet i den frågan vill jag bjuda in Mats anhöriga till en dialog.

Falskheten vet inga gränser! ”Dialog” med Mats anhöriga efter att tre instanser sagt sitt – varför det? Varför skulle Mats mor och syster vilja ha någon dialog med dem som gjort allt för att skylla ifrån sig ansvaret och skulden för Mats död? Mats mor och syster har läst alla yttranden som de ansvariga och närvarande vid Mats död har avgivit, och det är inte mycket att ha någon dialog om. Sjukhuset kunde ha försökt få till stånd en ärlig dialog direkt efter hans död; Lex Maria-anmälan borde ha skickats in genast och inte efter nära tre månader; undanflykter och ifrånskyllande borde ha bytts mot att någon/några hade tagit på sig skulden för vad som hände. Nu är det för sent för ”dialog” – och enbart falskt att ens nämna det.

Läs mina tidigare texter om Mats här:
Ett halvt ton lägger sig på Mats. Mats dör. – 12 augusti 2009
Kommentar till ”Ett halvt ton lägger sig på Mats. Mats dör” – 13 augusti 2008
Apropå att ”en människas död är ingen struntsak” – 30 september 2008
Ytterligare en reaktion efter ”en människas död är ingen struntsak” – 30 september 2008
Den döde Mats syster skriver själv – 2 oktober 2008
Om Mats som dog på Södertälje sjukhus psykiatriska avdelning – 30 november 2008
I Studio Ett den 2 februari – 1 februari 2009
Det är ingens fel, ingen är ansvarig, ingen bär någon skuld – 2 februari 2009

Om den svenska kränkthetsindustrin

Vilken uppvisning i meningslöst diskriminerings- och kränkthetssnack det blev i SVTs program Debatt den 10 februari! Se programmet här och läs också här och här och bedöm själva.

Det har byggts upp en hel industri kring ”kränkthet” och diskriminering” i Sverige. Man kan undra om inte tid, kraft, energi, public service-pengar och samhällsresurser borde användas till andra och viktigare saker än att mala på om en glass som heter Nogger Black är ”rasistisk” eller om det är diskriminering att man i strid med hygienregler inte får vistas i badhus fullt påklädd? Och hur kan vuxna människor ta på allvar att någon som är bög blir ”kränkt” för att kyrkan har en kampanj för kärnfamiljen? Eller att några kvinnor upplever sig diskriminerade för att de inte får bada topless i allmänna badhus? Och det kan bara vara i Sverige som icke-svensktalande personer kan anmäla att de är diskriminerade på Lärarhögskolan när de inte får godkända betyg och därför inte kan bli lärare i svenska…

Fattar folk inte vilket åtlöje de gör sig till när de sysslar med sådana här idiotier? Och hur svårt blir det inte att leva och andas i ett samhälle där nästan em som helst kan anmäla att de är kränkta eller diskriminerade för nästan vad som helst. Är det inte lite ”over the top” att en ung flicka kan få 15.000 kronor för att hon inte fått spela fotboll och att lesbiska kan få höga skadestånd för att de inte fått sitta på en restaurang och hångla öppet? Det hade väl inte varit lämpligare om det var ett heterosexuellt par hade gjort det. Fast de hade knappast kunnat hävda ”diskriminering” och ”kränkning” och kunnat få ett saftigt skadestånd, eller? Men är inte det i så fall kränkande och diskriminerande? Alltså att man inte kan få skadestånd när man som heterosexuell blir tillsagd att syssla med intimiteter någon annanstans än på en restaurang bland andra matgäster?

Kan man hävda att man är kränkt och diskriminerad för att man inte har något som man kan kräva kränkthets- och diskrimineringsskadestånd för?

Det har skapats ett nästintill sjukt system där var och varannan människa kan hävda att han eller hon är kränkt. Ordet/begreppet har ju helt mist sin betydelse och missbrukas så till den grad att det nästan är… kränkande. Bäst skulle vara att folk skaffade sig en lite tuffare attityd och inte tog på sig en offerroll så fort någon säger något som sårar. ”Kränkt” är inte detsamma som ”sårad” och ”ledsen” och lite grann borde folk väl tåla utan att larma och gå på.

Akta er så att det inte blir som när man ropar ”vargen kommer!” massor av gånger och ingen varg kommer och till slut bryr sig ingen om varningsropen längre. Och då kommer vargen. Om man hela tiden skriker ”kränkt” och ”diskriminerad” om allt mellan himmel och jord så finns risken att ingen orkar bry sig om de verkliga kränkningarna och diskrimineringarna som bara drunknar i offerträsket. Risken finns att det blir så.

Läs en del av  mina tidigare inlägg i ämnet, bland annat:
Kränktsjukan grasserar – 11 januari 2007
Vakna för Guds skull upp, svenskar! – 18 februari 2008
Blinda måste också ha rätt att bli kirurger – 3 mars 2008
Apropå ”Blinda måste också ha rätt att bli kirurger” – 4 mars 2008
Vem hade han skyllt på i sitt hemland? – 4 mars 2008
Vardagslivet blir olidligt när man hela tiden riskerar att diskriminera någon – 13 mars 2008
Otroligt gnäll! – 2 maj 2008
Sverige – kränkthetens förlovade land – 29 maj 2008
Helt otroligt! – 28 juni 2008
Andnöd och krupp i kvadrat – 2 juli 2008
Världens mest lättkränkta och lättupprörda folk? – 30 augusti 2008