Följande mejl kom från en bloggläsare som en kommentar till vad jag berättar i inlägget Ett halvt ton lägger sig på Mats. Mats dör.
Jag läste på din blogg om mannen som avled efter en s.k. nedläggning. Fruktansvärt att detta fortfarande används! Jag begriper inte att det inte är obligatoriskt att själv bli utsatt för denna behandling innan man får använda den på andra. Precis som med polisens pepparsprej, de som skulle använda den fick först själva känna på en dos. (Nu togs pepparsprejen bort, eftersom en del av dem som den användes mot var allergiska, och så kan vi ju inte ha det.)
Jag har själv tidigare arbetat många år inom psykiatrin, och där jag jobbade lades patienter ner ganska ofta, för sin egen och för andras säkerhet. En psykotisk och våldsam människa är en mycket skrämmande syn.
Men den nedläggning vi använde gick till så att personen placerades på mage, personalen höll armarna rakt ut från kroppen, benen särades och hölls fast mot golvet. I väntan på en kudde hölls huvudet mot nere så att patienten inte kunde dunka huvudet i golvet. Obekvämt och smärtsamt, men kortvarigt.
Vi satt aldrig på patienten, aldrig! Hur många vi än var – ibland ända upp till åtta (!) personer – så satt eller låg vi aldrig någonsin på patienten. Givetvis kunde det ske sekundkort vid till exempel en förflyttning, men det var ytterst kort. Visst kunde det vara mycket våldsamt och blodvite kunde uppstå både hos personal och patienter. Men aldrig att någon skadades allvarligt och absolut inte att någon dog!
Det är känt att personer kan dö av denna hantering och med den vetskapen är det faktiskt dråp om någon dör.
Merit Wager 