En migga om Migrationsverkets inkonsekventa hantering av somaliska asylärenden

Här berättar en migga om hanteringen av somaliska asylärenden:

Migrationsverkets hantering av somaliska asylärenden och tillståndsärenden är i sanning förbryllande. För inte så länge sedan, cirka fem år, var det individuell prövning och de som inte hade tillräckliga asylskäl fick inte heller tillstånd. Därefter kom en period då alla fick tillstånd, det stora flertalet av ”humanitära skäl” (!?) eftersom de saknade id-handlingar och det inte fanns något sätt att verkställa utvisningsbesluten.

Sedan följde en period då nästan alla fick tillstånd som skyddsbehövande på grund av de svåra motsättningarna som fanns, och ännu finns, i Somalia. Under denna period brydde sig verket inte om att utreda om personen i fråga verkligen var från Somalia utan tillstånd gavs slentrianmässigt i en snabbprocess där det oftast räckte att den sökande talade somaliska. Ibland undrar jag hur många kenyanska och etiopiska medborgare av somaliskt ursprung som gavs uppehållstillstånd i Sverige under denna tid! Det är ju inte okänt för oss att såväl i Kenya som i Etiopien finns folkgrupper som är medborgare där men som har somaliska som modersmål fast de aldrig satt sin fot i Somalia.

För att inte tala om alla personer av somaliskt ursprung som hade tröttnat att bo i Italien och andra europeiska länder där de haft tillstånd sedan länge, långt innan man började köra de sökandes fingeravtryck i ett gemensamt europeiskt register…

Idag gör vi noggranna utredningar igen – även språkanalyser och kunskapskontroller – för att veta om personen ifråga verkligen kommer från Somalia. Nu fattar vi utvisningsbeslut igen för personer som faktiskt kommer därifrån men som inte kan visa att de har hållbara asylskäl. Detta är förstås rätt. Men varför gjorde vi inte så tidigare?

Ingenting har förändrats. Fortfarande har ingen id-handlingar och fortfarande går det inte att verkställa utvisningsbesluten. Det enda som har förändrats är situationen i Somalia som blir värre och värre för varje dag. Om detta kan man även läsa i tidningarna. Ur den sökandes perspektiv kan Migrationsverkets hantering verka underlig. Om han eller hon kommer till Sverige där det redan finns en anhörig som fick tillstånd i en snabbprocess förra året är det svårt att förklara varför han/hon får ett utvisningsbeslut trots att situationen i landet förvärrats.

När det gäller somaliska tillståndsärenden har man nu åtminstone infört DNA-analys. Tidigare kunde vilken som helst somalisk kvinna med barn, via en ambassad och utan id-handlingar, ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytnig till en somalisk man i Sverige och hävda att hon var hans hustru och att barnen var gemensamma. Ofta begärde referenten (den somaliske mannen i Sverige) att få kopior av sina ansökningshandlingar inför ”hustruns” ambasssadintervju. Kanske för att han hade glömt bort vad hans hustru hette och hur många barn han egentligen hade…

© Denna blogg.

Världens mest lättkränkta och lättupprörda folk?

Det är krig mellan Ryssland och Georgien. Miljoner människor flyr från Irak. Små barn dör som flugor av hunger i Darfur. Hundratusentals aids-drabbade avlider i olika afrikanska länder. Föräldralösa och handikappade barn tvingas fortfarande leva på hemska institutioner i forna öststater.

Listan kan göras hur lång som helst. Strunt i det för det är helt andra saker som berör i Sverige. Till exempel känner man man sig KRÄNKTA för än det ena, än det andra – sådant som man i resten av världen rycker på axlarna åt och går vidare. Och blir UPPRÖRDA över så larviga saker så att man undrar vad det är för fel på mentaliteten och prioriteringarna i detta land.

Om kränktsjukan har jag skrivit flera gånger. Några axplock: här, här och här.

I artikeln Nya OS-dräkten upprör: Vettlöst i Expressen finns exempel på för mig fullständigt obegriplig svensk upprördhet. Nu ”rasar” en massa folk över en snygg hel dräkt för de kvinnliga idrottarna för att den har en minimal spets längst ner kring benöppningarna som inte ens syns om man inte böjer sig ner och stirrar på den på 20 cm:s avstånd! Så här säger Bettan Andersson, ordförande i boxningsförbundet och aktiv i Riksidrottsförbundets jämställdhetsprogram i artikeln:

”Det är väldigt tråkigt att man gör sådana här specifika tjejdräkter och väljer att objektifiera tjejerna inför publiken.”

Vad menar människan? Att den pyttelilla spetsen ”objektifierar” någon? Hur då? Det finns ju dessutom flera andra dräkter att välja bland för dem som ser den här knappt synliga detaljen som ett uttryck för objektifiering!

Och så sågas också de snygga fingerlösa vantarna som likaså är valfria – på vilket sätt de objektifierar någon kvinna vet jag inte. Vad menar kritikerna, att svenska tjejer ska tävla i manliga tävlingskläder, i mansshorts och manslinnen? Eller är kanske det bästa tävlingsplagget – det minst objektifierande – en burka?

Sluta, snälla människor, att använda er kraft och energi på icke-frågor och lyft blicken och se vad som pågår i världen. Och gör en insats där det behövs i stället för att vara kränktsjuka och upprörda över… tja, ingenting, egentligen.

Stora skillnader

Det är, som jag skrivit om otaliga gånger tidigare här på bloggen och i diverse tidningsartiklar, skillnader på många plan mellan Finland och Sverige. Skillnader på skolsystem. Kulturella skillnader. Skillnader i mentalitet, skillnader i historia. Och i synen på brott och straff.

FINLAND
I april avslutade Helsingfors tingsrätt behandlingen av beställningsmordet där en 16-årig dotter övertalat vänner, fyra män, att mörda hennes mor. De hade tillsammans ha planerat och försökt utföra mordet på flickans mor.

Helsingfors tingsrätt har nu dömt flickan till fem års fängelse för anstiftan till mord. Därtill straffades hon för att ha slagit en polis med en flaska när hon blev gripen.

Modern som tack vare sin snabbtänkthet kom undan med lindriga skador hade yrkat på stränga straff för alla inblandade.

Läs hela artikeln i Hufvudstadsbladet här.

SVERIGE
I Sverige kan en 16-åring sparka ihjäl en annan människa med berått mod utan att något annat väntar än ”samhällstjänst” (vilket hån mot offren och deras familjer!) eller, på sin höjd något år på ett ungdomsvårdshem (eller vad det heter).

I Sverige lallar man med 16- och 17-åringar medan man i andra länder, inklusive Finland, ser dem som rättsmedvetna personer som mycket väl vet vad de har gjort och som inte ostraffat (i praktiken) kan döda eller planera att döda människor.

Vad hade straffet blivit för en 16-åring i Sverige för anstiftan till mord? En resa till Västindien? Att städa i parker i 30 dagar? ”Vård i hemmet”?