Axels kiosk heter den pyttelilla serveringen som numera finns i Axel Landquists park på Söder. Och som jag skriver om i min kolumn – Strapatser i byråkratidjungeln – i Svenska Dagbladet idag.
Egentligen är det inte enbart den lilla serveringen jag skriver om utan hur nästintill omöjligt det är att förverkliga en så enkel idé,som att vilja starta något nytt, något eget. Trots att Allians-regeringen före valet tutade i alla lurar om hur bra det är med nya entreprenörer som jobbar som ivriga bävrar, så blev vägen fram till att lilla serveringskiosken stod på plats en mardröm för Kalle. Vilket jag alltså berättar om i kolumnen.
Alliansregeringen utlovade underlättningar på alla plan före valet – både på byråkratisidan och på ekonomisidan. Allt skulle inte vara så krångligt, enmans- och småföretagen skulle slippa en massa byråkrati och vi skulle också, trodde vi, få lättnader vad gäller de tunga egenavgifterna som gör att vi betalar skatter på ca 65 % mot löntagarnas ca 30-35 %.
Har ni hört Sagan om Mäster Skräddare, om den lille mannen som gick till skräddaren med en bit tyg för att få en rock sydd? Och gick därifrån utan någonting alls, inte ens den bit tyghan hade haft med sig från början. Den sagan kan appliceras på Alliansen som lovade en kostym men knappt producerat en fingertut. Sagan slutade ungefär så här efter att den utlovade kostymen krympt till en rock och sedan till ett par byxor och sedan en väst och därefter till ett par vantar :
– Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina vantar färdiga?
– Ack nej, ack nej.
– Är de inte färdiga? Varför då?
– Ack jo, det bidde inga vantar.
– Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
– Det bidde ingenting.
– Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.
Alliansen måste skärpa sig. Annars ”bidde det ingenting” och folk tröttnar och blir ännu mer politikerföraktande. Jag är glad att Kalle orkade, alla gör inte det.
Merit Wager 