Vickys Livs – Affes begravning

Det var en svår dag, måndagen den 29 maj, dagen då Affe begravdes. Men också en helt underbart vacker försommardag med skinande sol och nästan helt blå himmel. Och sedan ett skyfall utan like – som om alla änglar grät, samtidigt. Det doftade av träd av gräs. Sorgen var tung över att Affe är borta för alltid, men den var blandad med glädje över att han funnits och att vi fick lära känna honom.

Ute på Skogskyrkogården, i Heliga korsets kapell, samlades vi som ville ta ett sista farväl av Affe. Vår Affe som var allas vän, Ingrids man, Ingelas pappa, Jannes bror. Affe, som vi inte ens riktigt fattat verkligen är borta. Det gick så fort. Ena dagen firade han 35-årig bröllopsdag med Ingrid och gick sin vanliga dokumenteringstur med kameran i högsta hugg. Och var hos Golam och hämtade cigarretter när de tog slut på Vickys. Och skojade med kunderna på Vickys; alltid ett lämpligt ord till var och en. Inte minst till barnen. Affe såg barnen och behandlade dem som alla barn borde behandlas av alla vuxna: med respekt. ”Hej, lilla prinsessan”, kunde han säga till en liten tjej som kom in med tiara på huvudet. Och så lyfte han upp henne ett tag och beundrade hennes fina utstyrsel. Eller så snackade han Bajen med någon liten kille som också var Bajen-fan, precis som Affe. Affe satte sig ofta på huk eller böjde sig ner när han hade med barn att göra – det var naturligt för honom att möta dem på samma nivå och inte stå och se ner på dem. Respekt, kallas det.

Nästa dag, en tisdag, var han bara borta. Utan förvarning, utan att någon – allra minst han själv — kunde ha en aning om det. Inga tecken alls, bara en plötslig, massiv hjärnblödning som slog ut allting i kroppen och tog Affe ifrån oss. Men som lät Affe dö utan smärtor, utan lidande.

Begravningen blev enkel och högtidlig. Janne höll ett mycket fint litet tal och fick t.o.m. oss alla att skratta, mitt i gråten. Alla som kände Affe vet ju att han var lite glömsk av sig – han kunde glömma något han sagt att han skulle göra eller att beställa vissa varor till Vickys Livs etc. Så skrattet rullade befriande och varmt igenkännande i Heliga korsets kapell när Janne sa: ”Affe led inte av dåligt minne, han njöt av det!”.

Affe begravdes i sina vanliga ”Affe-kläder”: avklippta småtrasiga jeans, finaste Bajen-tröjan och en Vickys Livs-keps. Och på magen hade han sin vita vinterpälsmössa, som han gillade så mycket. Nu kan han gå omkring där i sin himmel i sina vanliga Affe-kläder och ”dokumentera” allt som händer. Och sedan, när hans familj och vänner kommer efter så kan han visa sina pärmar med alla bilder han tagit. Så tror jag att det blir.

Ha det bra däruppe i himlen, Affe! Vi ses!
^{Foto: Merit Wager}

 

Nu har Aftonbladet och Expressen gått över ALLA gränser!

Det finns tydligen ingenting alls som är heligt för kvällstidningarna längre. INGENTING! Inte ens en liten flicka som nyss varit närvarande när hennes bästis mördades och hon själv höll på att råka ut för samm sak!

Idag har både Aftonbladet och Expressen snaskat till riktigt ordentligt med flera sidor om mordet på den lilla flickan i Västerhaninge,. Men inte nog med det. Nej, det värsta och grövsta övertrampet är att de intervjuar – INTERVJUAR!!! – bästa väninnan till den dödade 12-åringen, en liten 13-årig flicka som var närvarande och såg och hörde allt och höll på att råka ut för samma sak. Och publicerar en helsidesbild av hennes ansikte i Aftonbladet, bild av henne med händerna för ansiktet i Expressen.

Detta hyeneaktga vältrande och grävande och uthängande av människor – barn! – som dessa (och förmodligen andra också) tidningar gör sig skyldiga till är så obehagligt, äckligt och rent vidrigt – hur är människor funtade (reportrar, fotografer, ansvariga utgivare) som gör så här? Har Aftonbladets Mira Micic och Mattias Carlsson barn? Har de syskon? Har Anders Gerdin det? Och Katrin Krantz, Anna Wahlgren och Roger Schederin i Expressen? Och Otto Sjöberg? Skulle de vilja se en liten traumatiserad dotter, dotterdotter eller syster uthängd på detta sätt?

Hur lågt får man sjunka för att sälja blaskor?

Och en fråga till, som tyvärr också måste ställas: vad är det för föräldrar som tillåter att en 13-åring som varit med om detta hemska, ger intervjuer i kvällstidningar? Stackars, stackars flicka!