”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta”

”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta”, säger den ene av de två författarna till pjäsen Förvaret till tidningen ETC.

Han tycks inte ha förstått att Sverige har – eller åtminstone försöker ha – en reglerad invandring som styrs av utlänningslagen som har stiftats av Sveriges riksdag och regering. Han tycks inte ha förstått att när människor har fått besked om att de inte enligt denna lag har rätt att stanna i Sverige så ska de lämna landet. Han tycks inte ha förstått att när människor inte lämnar landet utan stannar kvar illegalt, gömmer sig, jobbar svart, ofta begår brott (för att överleva, men brott likafullt) så måste – enligt lagen – tvångsutvisning ske och tills den kan genomföras ska de hållas i förvar för att finnas på plats när alla resehandlingar år klara och hemfärd kan ske.

Den som inte frivilligt rättar sig efter beslut i Migrationsverket och migrationsdomstolen och lämnar landet, ska tas i förvar i väntan på utvisning eftersom han visat att han ämnar hålla sig undan. Det är inte idealiskt, men det är det enda sättet att kunna utvisa människor som inte har rätt att vistas i landet när de inte självmant reser hem.

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

Jag har skrivit om orimligt långa förvarstider här på bloggen och själv agerat för en man som satt inlåst på Migrationsverkets förvar i två år. Polis och andra myndigheter måste arbeta snabbare och effektivare så att de förvarstagna så snabbt som möjligt kan återsändas till sina hemländer och inte behöver sitta inlåsta alltför långa tider. Men det hänger också på individerna själva. Medverkar de inte själva till att skaffa resehandlingar så att de kan återsändas så tar det längre tid för svenska myndigheter att göra det, varför deras vistelse på förvaren också blir längre.

© OBS! Kopiera inte texter från min blogg i sin helhet!
Att citera kort går bra, men länka då alltid
till ursprungsinlägget så att hela texten
kan läsas här!

Mordhotade migrationsministrar

Nu har Finlands migrationsminister, Astrid Thors, polisanmält den person för mordhot, som står bakom Facebook-gruppen ”Olen valmis istumaan muutaman vuoden Astrid Thorsin taposta!!” (Jag är beredd att sitta av något år för mordet på Astrid Thors). Detta rapporterar Hufvudstadsbladet den 26 februari.

Vi får se vad polisanmälan och den rättsliga processen resulterar i, i Finland. I Sverige vet vi att den man som mordhotat migrationsminister Tobias Billström nyligen dömdes till ynka tre månaders fängelse.
Läs bland annat  Oerhört upprörande och Hot mot oss alla.

Fortsättning följer…

Jag har varnat för det i många år

På Newsmill skriver iraniern Fuad Mor den 27 februari under rubriken Jag tvingades flytta eftersom min familj är muslimsk om hur kristna i Södertälje trakasserat och hotat honom och hans familj i deras lägenhet i stadsdelen Ronna.

I Malmö hotas och trakasseras judar av muslimer, i Södertälje trakasseras muslimer av kristna asylsökande och av kristna från olika länder som kommit hit som asylsökande men har uppehållstid sedan längre eller kortare tid, i Norrtälje finns motsättningar mellan muslimer av olika riktningar (sunni och shia) och i Tensta och Rinkeby liksom i Rosengård är det oroligt och muslimer kontrollerar andra muslimer och lägger sig i deras klädval och val av nöjen.

Varför låter man i Sverige dessa fientligheter fortgå och växa? Jag har varnat för detta i många år och det kommer inte att bli bättre när så väldigt många människor med helt andra kulturella, religiösa, politiska och traditionella bakgrunder tas emot i ett relativt litet land som Sverige (ca 9 miljoner invånare). Att inga politiker vill, vågar eller förstår att detta måste tas upp och att man måste agera, är fullständigt ofattbart.

Att Sverige accepterar att judar, som bott här hela sina liv eller kommit som unga och helt integrerats i Sverige, jagas på flykt av nykomna muslimer är groteskt. Att polis och andra myndigheter inte får ordning i områden som Ronna och Hovsjö i Södertälje och Rosengård, Tensta, Rinkeby etc är oacceptabelt.

Svenskarna lär de nykomna att här går det bra att terrorisera och hota och även ta till våld utan att det får några konsekvenser. Segregationen ökar och våld och trakasserier trappas upp. Vilka mer är det som, likt judarna i Malmö, ska behöva fly från Sverige? När ska politikerna vakna och när ska hotade och utsatta människor få hjälp av riktig polis som gör något annat än tar emot fyrtio anmälningar om stenkastning och smädelser, och lämnar dem utan åtgärd?

Återigen om ensidig rapportering i media

Två exempel på ensidig och ofullständig rapportering om asylärenden i media

Exempel 1
Hon utvisas – utan sina barn, är rubriken på en artikel i Aftonbladet den 26 februari. Den illustreras av en gråtande mamma med en baby i famnen. Och så här, bland annat, rapporterar tidningen:

Hon har drabbats av Migrationsverkets Moment 22.
Roonak, som är utbildad barnmorska, har bott i Sverige i fem år. I två av dem har hon jobbat som personlig assistent. Men hon har ett tidigare avvisningsbeslut hängande över sig.

Hela texten ger sken av att kvinnan het utan egen förskyllan hamnat i en hemsk situation. Hon har ”drabbats” och har ”ett tidigare avvisningsbeslut hängande över sig”.  Så kan man nog bara rapportera i ett land dör begrepp som ”personligt ansvar” och ”följa lagen” till stor del har mist sin betydelse. Där allt alltid är någon annans fel och där man inte längre anser att lagar är till för att följas.

Kvinnan har inte ”drabbats av Migrationsverkets Moment 22”, hon har sedan länge vetat att hon inte fått asyl eller uppehållstillstånd, långt innan hon fick barn. Trots att hon visste att hon inte hade rätt att stanna i Sverige, valde hon att bli gravid och föda barn, något som man kan tycka är tämligen oansvarigt.

Aftonbladet – som så många andra medier – väljer att inte ge alla fakta och att inte belysa det hela ur alla aspekter. Inte ett ord om en människas eget ansvar, bara skuldbeläggning av Migrationsverket! Migrationsverket och troligen också migrationsdomstolen, har ju kommit till beslutet att kvinnan inte har rätt att, enligt lag, få uppehållstillstånd. Hon har valt att strunta i det och stanna kvar, illegalt. Nu har hon försatt sig själv (det är ju ändå inte Migrationsverkets fel!) i en situation som hon borde ha undvikit med tanke på att hon vistades här utan tillstånd.

Man borde kunna kräva att media skärper sig och börjar rapportera allsidigt och med alla fakta, inte selektivt som nu så ofta sker och även skett i detta fall. OBS! Jag uttalar mig här inte alls om kvinnans nuvarande situation utan endast om mediernas – i detta fall Aftonbladets – ofullständiga rapportering.

Exempel 2
Taleb hotas av utvisning – Det känns som en dödsstöt, rapporteras i Östersundsposten. Först och främst så ”hotas” man inte av utvisning när man fått beslut om att man inte enligt utlänningslagen befunnits uppfylla utläningslagens krav för att få uppehållstillstånd i Sverige, man ska utvisas. Det finns inget hot i detta, det är tvärtom beslutat i två instanser och man har fått besked med denna innebörd: ”Du har inte befunnits ha skäl som räcker för att du ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd och ska därför lämna landet”. Det finns inget hot om utvisning – vilket man däremot kan tala om innan ett beslut är definitivt – det finns bara ett lagakraftvunnet beslut om att man ska lämna landet.

Tidningen rapporterar dock helt korrekt att:

Hans fall har gått igenom både Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen och när ärendet hamnat där finns ingen återvändo.

Rubriken om att mannen ”hotas” av utvisning är alltså felaktig. Artikelförfattaren, som kanske inte är den som sätter rubriken, har ju i texten (se citatet ovan) påpekat hur det ligger till. Den asylsökande ska lämna landet – att han har jobbat här (illegalt, eftersom man inte får arbeta efter att man fått beslut om utvisning) är inte skäl att ändra beslutet. Han sökte ju asyl, han sökte sig inte hit som arbetskraftsinvandrare. Och undantagsregeln i lagen om arbetskraftsinvandring (som ju i huvudsak handlar om att man kan få arbetstillstånd, inte uppehållstillstånd, om man har ordnat arbete innan man ansöker om att få arbetskraftsinvandra) för att få övergå från asylsökande till arbetskraft är mycket strikt. Det handlar alltså om ett undantag från lagen, inte om en regel:

* Man ska ha haft ett ”vitt” arbete i minst sex månader när man får sitt beslut om avslag på asylansökan.
* Man ska inom två veckor från att man fått ett negativt beslut ansöka om att få ”byta spår” och arbetskraftsinvandra i stället.
* Man måste ha medverkat till att klarlägga sin identitet (vilket en stor del av de asylsökande hittills inte har gjort).
* Man måste ha en garanterad, ”vit” tillsvidareanställning under minst ett år framåt från det datum man ansöker om att få ”byta spår”.
* Man måste själv ordna bostad och kunna försörja sig på sitt arbete.
* Företaget som har anställt den asylsökande granskas, arbetsgivaravgifter och skatter ska ha betalats in för personen som har jobbat där i minst sex månader.

Alla asylärenden har många sidor och inte sällan kan man, om man inte har kunskap om och insikt i lagstiftning och praxis och annat som reglerar invandringen, bli vilseledd av media som inte tar sitt ansvar och rapporterar fullständigt och ur andra vinklar än att asylsökande alltid ”drabbas” på olika sätt,  eller ”hotas av utvisning” och att det alltid är synd om alla som inte uppfyller lagens krav när det gäller att få uppehållstillstånd i Sverige.

Jag har i åratal skrivit om att läsarna, allmänheten, har rätt att få allsidig och korrekt information på detta område liksom på andra områden. Men någon ändring på bredare front är tyvärr inte i sikte. Vilket ovanstående två historier är tydliga exempel på.

Läs också:
Medierna måste börja rapportera korrekt och allsidigt! – 26.1 2010

© OBS! Kopiera inte texter från min blogg i sin helhet!
Att citera kort går bra, men länka då alltid
till ursprungsinlägget så att hela texten
kan läsas här!

Tiina Kantola – valobservatör i Irak av egen kraft

På jobbet, Ster Tower i Erbil

Här skriver Tiina Kantola som för ett år sedan flyttade till regionen Kurdistan i norra Irak. (Här kan man läsa hennes tidigare texter och här är hennes hemsida). Hon kommer att berätta om valet här på bloggen och om sina intryck av vad som pågår både före, under och efter valet – i mån av tid.

En valobservatörs förberedelser
Nu har jag fått besked från frivilligorganisationen SHAMS Network att jag antagits som frivillig internationell valobservatör i det irakiska parlamentsvalet den 7 mars!

Jag blir en av observatörerna i Iraks norra region och det är en stor ära för mig. Jag kommer att tjänstgöra i någon vallokal i staden Duhok i nordvästra Irak, nära den turkiska gränsen. Det är ca 2,5 timmars bilresa från Erbil.

Eftersom vallokalerna öppnar tidigt ska jag åka dit redan dagen före för att vara på plats i god tid. Jag har ombetts att ordna min egen transport.

Jag kör alltid bil själv här, vilket många utlänningar inte gör; de flesta har chaufför. Men mitt företag avråder mig från att köra/åka ensam utanför min hemstad Erbil. Det är nog mest för att det föreligger en viss risk för kidnappning, eftersom västerlänningar antas ha mer pengar. Denna avrådan gäller alltid, men i valtider är det ännu viktigare att respektera säkerhetschefens rekommendationer. Därför behöver jag även en chaufför för färden till Duhok, eller helt enkelt sällskap på resan. Så det ska jag ordna.

Vidare ska alla observatörer utrustas med ett särskilt ID-kort som utfärdas av The Independent High Electoral Commission (IHEC).  Kopia på pass och uppehållstillstånd ska genast skickas till SHAMS. Kontrollen kommer att vara rigorös och man måste alltid kunna bevisa sin behörighet.

Någon dag före valet ska alla observatörer genomgå en heldagsutbildning inför sitt uppdrag. Procedurerna på dryga 50 sidor, för röstning och rösträkning för detta parlamentsval, ska läsas in innan dess, likaså den irakiska vallagen.  Naturligtvis är det också bra att följa SHAMS nyhetsbrev på hemsidan och en del lokala nyheter.  Ovärderliga källor. Det roligaste är ändå alla samtal med vanliga människor!

Fortsättning följer!

© Denna blogg.

”Personliga meriter”

När en person kontaktade mig och frågade var hon kunde få tag i den, blev jag påmind om att det är tio år sedan jag skrev min första – men kanske inte sista – bok: Personliga meriter.

Hur ofta inviger Carl Bildt ett honorärkonsulat?

Tiina Kantola (läs hennes tidigare texter här) rapporterar från sin nya hemstad, Erbil:

Hur ofta inviger Carl Bildt ett honorärkonsulat?

Idag, den 25 februari 2010, var dagen för den officiella invigningen av det svenska honorärkonsulatet i Erbil, Kurdistan, norra Irak.

Svensk honorärkonsul i Erbil är Carl Henrik Assargård, som vid sin sida har sin fru, Ann-Sofie Glans, en kompetent affärskvinna inom PR och kommunikation.

Den här underbart soliga februaridagen samlades alla svenskar, svenskkurder, svenska och irakiska ministrar på gården till det nya konsulatet i Erbil för att vittna om den här efterlängtade händelsen. I går (24 februari) invigdes den svenska ambassaden i Irak, Bagdad av Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Idag (25 februari) överlämnade Carl Bildt det officiella konsulbrevet från vår kung Carl XVI Gustaf till den i december utnämnde honorärkonsuln i Erbil, Carl Henrik Assargård. Den svenske ambassadören i Bagdad, Niclas Trouvé, var en mycket stolt och glad invigningstalare, tillsammans med sina vänner från den kurdiska regeringen: premiärminister Barham Salih, chefen för KRG:s utrikesdepartement Falah Mustafa Bakir, Iraks ambassadör i Stockholm, Ahmad A. Bamarni och flera ministrar och andra prominenta personer från Irak.

Jag hade glädjen att för första gången träffa flera tjänstemän från Sveriges nya ambassad i Bagdad och andra som är knutna till ambassaden, bland annat SIDA:s representant. Också Exportrådet har sitt kontor i Bagdad, och jag ser fram emot många givande kontakter med dem för utvecklingen av de svensk-irakiska affärsrelationerna.

Med hänsyn till att det bor, ja, jag har hört att det är så många som 170.000 irakier i Sverige, och att majoriteten av dessa är kurder, har det länge behövts en officiell svensk representation här i Kurdistan. När den välbekanta svenska representationens skylt avtäcktes, tog Sverige ett stort och viktigt steg från ord till handling i de svensk-irakiska relationerna.

Det faktum att Sveriges utrikesminister inviger honorärkonsulatet i Kurdistan, indikerar att Sverige ser norra Irak som en strategiskt viktig region. Det behövs officiella band länder och regioner emellan för att gemensamma strävanden för demokrati, handelsutbyte och mänskliga rättigheter skall kunna utvecklas i samarbete. Det officiella samarbetet är ett tecken också för näringslivet att kavla upp ärmarna och se nya möjligheter.

© Denna blogg.

Bloggläsare: ”DN censurerar. Herbert Tingsten vänder sig i sin grav.”

En bloggläsare har skickat ett mejl till Dagens Nyheters vd Gunilla Herlitz och tillåtit publicering av det här på bloggen. Läs och begrunda vad det blivit av åsikts- och yttrandefrihetens Sverige…

Jag har med förfäran och chock i dagarna insett att vi har censur i vårt land!

Jag skrev en kommentar på artikeln om bostadssegregation. Min kommentar gick i korthet ut på att SD tyvärr kommer att få massor av röster om inte de vanliga partierna vågar börja diskutera de problem som också finns med invandring, bland annat bostadsbrist och brist på arbeten.

Det fanns inget rasistiskt i det jag skrev. Jag är en välutbildad person, jag arbetar med invandrare som kollegor, jag är varken främlingsfientlig eller rasistisk. Men jag är förfärad över situationen i våra storstäder – och att alla etablerade partier verkar sticka huvudet i sanden när det gäller åtgärder.

Men – min kommentar togs bort!!! Om jag hade skrivit att alla från X-land är skitstövlar och genetiskt undermåliga eller något liknande, så hade jag förstått censuren. Men inte nu.
Jag såg även att ni nu helt har tagit bort kommentatorsfunktionen på artikeln, och också tagit bort alla kommentarer. Ni gjorde likadant med debattartikeln om Lex Vellinge.

Ni måste förstå att det inte är en massa ”rednecks” med osunda åsikter som skriver dessa kommentarer! Det är folk som jag, allvarligt oroade över situationen i landet, med omsorg om att dessa problem ska tas itu med.

Jag är skrämd! Jag är förfärad! Jag kan inte fatta att det är sant! Censur i mitt land! Bara vissa ”godkända” åsikter får lov att komma fram. Alla andra åsikter ska tystas ner.

Är detta Sverige år 2010? Drömmer jag? Vi i vårt land som har en så lång tradition av tryckfrihet och åsiktsfrihet! Idag bedriver tidningarna censur. Jag kan faktiskt inte kalla det för något annat. Det är inte värdigt en tidning som Dagens Nyheter. Herbert Tingsten vänder sig i sin grav.

Det är helt enkelt oerhört och otroligt och ofattbart och jag kan inte finna ord starka för att beskriva hur upprörd jag är över denna vanhelgelse av det fria ordet!

Förhoppningsvis kan också svaret från Dagens Nyheters vd redovisas här. Det är många, många fler än mejlskrivaren som undrar hur en stor tidning tänker när den utestänger vanligt folks åsikter och reaktioner. Vad säger förresten lagen om åsikts- och yttrandefrihet (tryckfrihetsförordningen) och Pressombudsmannen om detta? När införde ansvariga utgivare systemet med censur av läsarnas kommentarer?

Fortsättning följer…

© Copyright denna blogg! Citera inte hela texter,
utan länka till min blogg. Medier som skriver om
sådant de läst på denna blogg bör ange varifrån
uppslaget kommer.

Det är inte så noga med kunskaperna i svenska…

Klipp ur Expressen den 22 februari 2010.

Kommentarer överflödiga…

Vad är det hon vill göra, egentligen?

På Expressens Sidan 4 ges nya riksdagskandidater från olika partier utrymme att marknadsföra sig inför det kommande valet i september i år. I går hade turen kommit till en person som kandiderar för Socialdemokraterna och hon skrev under rubriken Jag kommer aldrig svika barfotabarnen.

Jag läste texten två gånger och blev allt mer konfunderad. Frågan, som utkristalliserade sig var: ”Vad är det hon vill göra, egentligen?”.

Att alla inte har råd att köpa idrottsutrustning, t.ex. spikskor som hon själv tydligen inte fick när hon växte upp, är ju inte särskilt konstigt. Alla har inte råd med allt. Hon skriver:

Politik handlar om att förbättra Sverige och skapa en värld där möjligheterna växer. Politik handlar om ett ställningsstagande om hur samhället bäst ska utvecklas men också om vilket skydd som ska finnas för dem allra längst ner på samhällsstegen. Politik handlar om hur vi tar hand om varandra, hur vi ger och får.

Floskler. Tomma ord. Men absolut inget konkret. Man förstår inte vad hennes historia om att hon inte fick spikskor som barn har med något att göra. Hon har ju – bevisligen – studerat och klarat sig bra i livet, i samhället. Allt detta har hon kunnat göra i Sverige, med föräldrar som drev en korvkiosk. Riksdagskandidaten skriver vidare:

Jag började mina dagar i Sverige genom att få, först som asylsökande barn och flykting, sedan som elev i skolan och juriststudent.

Samma möjlighet har också alla andra i Sverige! Alla asylsökande som får uppehållstillstånd i Sverige får faktiskt en massa: bostad, skola, försörjning. Sedan är det upp till var och en själv att, på samma sätt, ta vara på allt man får. Precis som skribenten, som ju är ett lysande exempel på just detta, och som kan tjäna som ett gott föredöme för andra: man kan ta sig fram även om man kommer från fattiga förhållanden och en helt annan bakgrund. Varför hon nu tycker att ”politiken” ska fixa saker och ting är en gåta när hon ju, bevisligen, klarat sig utmärkt utan ”politisk hjälp” men med samma samhälleliga förutsättningar som erbjuds i princip alla som vill ta emot den. Kanske var det t.o.m. så, att avsaknaden av idrottsutrustning och annat var en sporre, något som fick henne att kämpa hårdare för att skaffa sig en utbildning och försöka skapa sig en bättre framtid?

Kvinnan som nu kandiderar till riksdagen har alltså klarat sig utmärkt trots brist på materiella ting och till stor del av egen kraft. Inte för att politiker styrt hennes liv och ”hjälpt” henne. Hon ska stå för det och borde inte skriva floskler och meningslösa, tomma texter. Det räcker med att hon berättar sin egen historia utan vare sig över- eller underord. Och att hon, om hon väljs in i riksdagen, blir en bra riksdagsledamot för sina väljare och även för andra som, genom skatter bekostar hennes och hela riksdagens löner.

Bild borttagen från Sveriges Radios sajt

Sveriges Radio har tagit bort bilden av en ung man som påstods vara 14 år gammal från sin sajt. Läs inlägget Om s.k. flyktingbarns oriktiga åldersangivelser. Notera, att genom att föra muspekaren över länken till SR:s inslag så kan man se bilden, som nu alltså – av någon anledning – är borttagen.

”…tre av dem var födda med två och fyra månaders mellanrum”

Apropå inlägget Om s.k. flyktingbarns oriktiga åldersangivelser berättar en person som tidigare arbetat i Damaskus och kommit i kontakt med personer som söker sig till Sverige på ”anhöriganknytning”:

Ett av de fall jag kom i kontakt med var en sökande familj som intervjuades i Syrien när jag jobbade där för några år sedan. Kvinnan hade väldigt många barn (låt oss säga ca nio stycken), vilket iofs inte är så ovanligt i Mellanöstern.

Det som var intressant var att åtminstone tre av dem var födda med två och fyra månaders mellanrum! Men kvinnan insisterade förstås på att de alla var hennes barn och att de inte var för tidigt födda! Hennes äldste son, som angavs vara i yngre tonåren, uppvisade en imponerande hårväxt i ansiktet samt ett väldigt väderbitet ansikte. För att nämna några exempel på tvivelaktigheten vad gällde hans ålder….

© Copyright denna blogg! Citera inte hela texter,
utan länka till min blogg. Medier som skriver om
sådant de läst på denna blogg bör ange varifrån
uppslaget kommer.

Om s.k. flyktingbarns oriktiga åldersangivelser

Jag har i åratal bloggat om sådant som svenska folket vill veta, men svenska medier inte vill ta upp och svenska politiker – som ska företräda folket! – inte vill låtsas om.

Jag har givetvis också skrivit många gånger om de s.k. flyktingbarnens oriktiga åldersangivelser och Migrationsverkets oförmåga att hantera dem. Sent omsider har Sveriges Radio den 22 februari ett inslag med rubriken Ofta oklart kring flyktingbarns ålder. Och jag måste ju säga att jag har ytterst, ytterst, ytterst svårt att tro att mannen på bilden som illustrerar texten på SR:s hemsida skulle vara 14 år gammal!

Som sagt: i åratal har jag belyst galenskaperna inom den svenska asylhanteringen – också om falska åldersangivelser och hur de hanteras i Sverige resp t.ex. i Finland och andra länder – eftersom jag inser att det inte finns en sida av saker och ting, och att asylområdet inte är svart eller vitt utan svart och vitt. Samtidigt. Men svenska medier fortsätter att rapportera ensidigt och nonchalant. Jag har själv hört journalister som varit fullständigt okunniga om asylprocessen och utlänningslagen, uttala sig tvärsäkert om att ”den och den måste få stanna, det är ju hemskt att den här människa ska utvisas” och att ”han/hon absolut måste få stanna”. Och så har de skrivit felaktiga reportage utan att ta reda på hela bakgrunden, utan att läsa alla handlingar med i princip endast den asylsökandes berättelse som grund. Jag har också hört journalister säga att de helt enkelt inte vill eller vågar (eller får!) skriva något negativt om asylsökande eftersom de är rädda att bli stämplade som ”rasister” eller ”främlingsfientliga””! Det är ”fri media”, det!

Mina texter finns under Asyl&Migration.

Tiina Kantola om valet i Irak 2010

Här skriver Tiina Kantola igen. Hon flyttade för ett år sedan till regionen Kurdistan i norra Irak. (Här kan man läsa hennes tidigare texter och här är hennes hemsida). Hon kommer att rapportera om valet och berätta om sina intryck av vad som pågår både före, under och efter valet – i mån av tid.

Världspressen har ögonen på vad som pågår här i Irak, så det behöver jag inte kommentera. Valet i Irak äger rum den 7 mars 2010.

Likaså finns det mängder av officiell information om valet att tillgå på olika hemsidor, så det kommer jag bara återge i de delar jag hinner ta till mig och om det kan tjäna som förtydligande av det jag upplever.

Nationella demokratiska val är ju internationellt reglerade och det gäller också Irak. Häromdagen träffade jag representanter för EU, som har en hel organisation här i Irak för att följa och bevaka valet.

Hur valet påverkar mig som lever och arbetar här som utlänning, vad jag upplever, och vad jag gör under valet, kan jag berätta om.

Häromdagen fick jag en inbjudan av en kurdisk-kanadensisk väninna att bo över hos henne under valet ”för det var nog inte säkert för mig att bo hemma i mitt hus”, tyckte hon.

Dagen efter frågade jag säkerhetschefen på mitt företag, som enligt mitt kontrakt har ansvaret för min säkerhet här, hur jag ska agera. Han berättade att han, och alla andra, väntar på instruktioner från KRG, Kurdistan Regional Government, om just detta.

Det jag vet av erfarenhet från valet i Kurdistan i juli, 2009 var, att all biltrafik i staden, förutom den med särskilt tillstånd att köra den dagen, var förbjuden.  Förbudet gällde från lunch dagen före valet, till lunch dagen efter valet. Fordon är av säkerhetsskäl under hård bevakning under valen. Och jag minns glädjeskotten den kvällen när valresultatet publicerades. Ja, då sköt de firande gevärskott rakt upp i luften!

Jag har ansökt om att få bli frivillig internationell valobservatör under det irakiska valet 2010. Det är mig en stor ära att bidra med min resurs som internationell observatör av det irakiska valet, i en vallokal någonstans i Kurdistan. Ansökan är skickad till den irakiska NGO Shams network, men jag har ännu inte fått besked.

Uppdraget handlar om att som frivillig inom den irakiska NGO:n, Non Governmental Organization, SHAMS, agera som frivillig internationell observatör. Exakt vad det innebär, får jag återkomma till. Observatörerna får en dags utbildning för sitt uppdrag.

Jag har också skickat en formell förfrågan till ägaren och ledningen för företaget jag jobbar för, om de stödjer mitt engagemang, och om de möjligen har några råd att ge mig ledigt, i det fall jag blir vald till uppdraget. Alla kurdiska vänner och kollegor som  jag har pratat med, är väldigt glada över mitt initiativ. Jag är lite överraskad över hur mycket det tycks betyda för dem att jag som utlänning och kollega ställer upp frivilligt som observatör.

Det tycks betyda mycket för mina kollegor att jag vill finnas på plats för att vittna till västvärlden att allt går rätt till. Jag är rentav tagen av den innerliga glädje och stolthet de visar över att jag vill göra det här. Så jag hoppas att jag blir vald.

© Denna blogg.

”Finland får inte bli ett mångkulturellt samhälle”

Vi släpper in för många utlänningar och kvotflyktingar ska vi helt sluta ta emot. Finland får inte bli ett mångkulturellt samhälle.

Det säger Wille Rydman, ordförande i Samlingspartiets ungdomsförbund, Finlands motsvarighet till Muf (källa Hbl). På sin blogg skriver han, under rubriken Förföljelsen av judarna i Malmö resultat av misslyckad invandringspolitik:

Otroligt men sant: I Europa år 2010 drabbas judar åter av förföljelse och våld. De kan inte gå på gatan med kipa på huvudet utan att få stryk. I synagogan kan man hålla gudstjänst endast skyddade av synnerligen starka säkerhetsåtgärder. På den judiska begravningsplatsen kastas bomber. Myndigheterna är oförmögna – eller ointresserade av – att reagera. Judarna upplever livet som outhärdligt och ser som sin enda utväg att fly till Israel.

Det handlar om svenska Malmö, där våldet och terrorn mot judar blivit ohanterligt. De som utför detta är dock inte skalliga nynazister utan radikala islamistiska invandrare.
—–
Man ska naturligtvis inte gå så långt som till att demonisera någon invandrargrupp, vare sig den muslimska eller någon annan. Men det borde ju vara helt självklart att inget samhälle klarar en så stor utländsk befolkning utan att splittras. Speciellt inte när den befolkningen har kommit under bara något decennium skiljer sig så starkt från det mottagande samhällets befolkning, både kulturellt och till seder och bruk.

Min syn på invandringspolitiken är mycket enkel: Inget land ska ta emot fler invandrare snabbare än det, framgångsrikt, kan integrera i sitt eget samhälle. Gettoisering och anpassningsproblem borde alltid vara signaler om att inflyttningen har varit för omfattande och har skett i för snabb takt och att det är dags att dämpa invandringstrafiken.

Invandring kan vara en positiv kraft i det mottagande samhället – men endast när den är dämpad och kontrollerad och när den är tämligen liten. I många länder i Europa har man gått över smärtgränsen för länge sedan. I fallet Sverige kan man faktiskt tala om en befolkningskatastrof, vilket judeförföljelserna i Malmö och att vissa bostadsområden helt ställer sig utanför myndigheternas kontroll, är fruktansvärda exempel på.

Jag vet att ämnet är svårt och att de flesta politiker helst tiger om det. Många anser att jag också borde göra det. Men det handlar om en så enorm och oerhört viktig fråga att inte en enda politisk beslutsfattare kan undandra sig sitt ansvar.

I Sverige har situationen exploderat och blivit helt ohanterlig just för att man inte vågat tala om den, och problemen har tillåtits bli allt värre, år för år.

Vi måste ta lärdom av Sverige och informera om hur totalt Sveriges invandringspolitik har misslyckats. Detsamma får inte ske i Finland.

Kommentar till ovanstående från en bloggläsare, några timmar efter att inlägget publicerades:

Jag tycker han är väldigt modig, och helt korrekt i sin bedömning. Tyvärr skulle ingen kunna säga något sånt i Sverige utan att bli offentligt hudflängd.

Jag vet inte om någon politiker alls har varit i Malmö  /Köpenhamn och verkligen sett hur det ser ut, inte bara blivit runtvallad av nån representant och fått se det man vill visa, och det man vet att besökarna vill se. Vi är på väg mot en socioekonomisk / demografisk katastrof.

@ Översättning: Merit Wager
Citera inte hela texter,  länka till
denna blogg. Medier som skriver
om sådant de läst på denna blogg
bör ange varifrån uppslaget kommer.

Språkliga grodor i svenska tidningar

Min språkligt intresserade vän Lasse skickade följande exempel – med kommentarer – på hur svenska språket misshandlas av media med ofta komiska, alltid felaktiga betydelser. Att svenska (äntligen, sedan 1 juli 2009) är officiellt språk i landet Sverige och att det ska vårdas och användas korrekt bekymrar inte media.

Sydsvenska Dagbladet:
Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv
(Fy för att tillbringa 2 år i Eslöv!)
21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare
(Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)

Nordvästra Skånes Tidningar:
Mannen dog medan kvinnan avled
(Och skillnaden är?!)

Örebrokuriren:
Gynekolog hittade knarkgömma
(Var undrar man genast?!)

Svenska Dagbladet:
Färre gökar i södra Sverige
(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)
Ingen av de omkomna hade livshotande skador
(Istället dog de av?)

Uppsala Nya Tidning:
Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse
(Tur att man inte är anställd där!)

Bergslagsposten:
Inga spår efter skidåkare
(Han måste ha flugit fram)
Huset som brann ned till grunden blev totalförstört
(Nähä!?)

Ölandsbladet:
Mindre poliser till Borgholm
(Vad är maxstorleken?)

Helsingborgs Dagblad:
Vi skriver alt dåligare
(Det jör vi vel inte?)

Expressen:
Svältdöd blir vardagsmat
(Vad blir då festmat?)

Dagen:
Lam pojke bortsprungen
(Hur lam var han, sa du?)

Aftonbladet:
Arbetslösa har rätt till dagisplats
(Då är de ju åtminstone syssel- och pysselsatta!)
Polisen grep torsk i fiskhamnen
(Var hittar man annars torsk?)
Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld
(Yeah right!)

Östersundsposten:
Krockade med älg på motorcykel
(Åker älgar motorcykel?)

Metro:
Yrkesmördare misstänkt för mord
(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!)
Tre greps för våldtäkt på Finlandsfärja
(Hur stor är sannolikheten att det finns TRE män som tänder på 
Finlandsfärjor?)
Svältdöd blir vardagsmat
(Vad blir då festmat?)

Fortsatt penningslängande i sjön på Migrationsverket

Läs först Har Migrationsverket slängt pengar i sjön (igen)? och därefter följande citat från SVT:s sajt (läs hela tcxten här):

Hösten 2008 väckte hon (integrationsminister Nyamko Sabuni) en het debatt, sedan regeringen beslutat underlätta vidareflyttning för nyanlända flyktingar. Meningen var att de skulle lämna trångbodda storstadsområden, för att flytta till kommuner där det var lättare att hitta jobb och bostad.

För att stimulera arbetet har Migrationsverket under 2008 och 2009 fått 6 miljoner kronor av regeringen. Men under de två år som gått har endast 286 personer avräknats i Migrationsverkets statistik.

Min kommentar:Vad betyder i detta fall ”att stimulera arbetet”? Vad, konkret och exakt, har Migrationsverket gjort för att försöka få nyanlända asylsökande (inte flyktingar) att flytta? 6 miljoner kronor är mycket pengar och Migrationsverkets ”stimulans”resulterade i att 286 personer flyttade…

© Copyright denna blogg! Citera inte hela texter,
utan länka till min blogg. Medier som skriver om
sådant de läst på denna blogg bör ange varifrån
uppslaget kommer.

Anonyma kommentarer publicerar jag inte

En anonym person som kallar sig ”Maria” och vars e-postadress börjar med qazw (en e-postadress som inte fungerade när jag försökte kontakta vederbörande) har mejlat mig och klagat på inlägget En migga: ”Det är nämligen i lagen en utgångspunkt att man ska veta vem det är som söker tillstånd”. Skribenten anser bland annat att:

Återigen upplåter du din blogg till någon som inte riktigt förstår lagstiftning och prejudikat.

Eftersom det inte går att nå den här personen och jag inte vet vem han/hon (”Maria”) är, och det innehåller påståenden som han/hon måste kunna stå för, kan jag inte lägga ut texten här. Jag lägger i princip aldrig ut texter från folk som jag inte vet något alls om. ”Maria” följer tydligen bloggen och får gärna höra av sig igen om han/hon vill ge sig till känna och delge andra än mig sina viktiga åsikter.

En migga: ”Det är nämligen i lagen en utgångspunkt att man ska veta vem det är som söker tillstånd”

Läs först En migga: Migrationsverket – De Tre Apornas Armé (21 januari). Samma migga (som skrivit många gånger på denna blogg) skriver här igen:

Blunda och bevilja (Besök och bosättning) igen

Bland de mer ansvarslösa grupperingarna som finns i detta ”verksamhetsområde” finns det en som mäler ut sig mer än de andra – barngruppen. Det var denna samling som tyckte att verket skulle upphäva adoptionsinstitutet och som istället skapade begreppet ”hushållsbarn” – och hur många barn som nu är skilda från sina föräldrar det kommer politiker inte att få veta med mindre att de begär manuell räkning av Migrationsverket. Ännu värre var att verket i fallet med ”hushållsbarnen” aldrig ens brydde sig om att informera de ansvariga socialförvaltningarna, som istället fick upptäcka detta själva, att socialbyråerna helt plötsligt hade en hoper av barn utan vårdnadshavare i sina ansvarsområden.

Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om svenska män som misshandlar kvinnor (från Thailand). Jag väntar på när Svenskan ska göra en artikelserie om svenska tjänstemän som gjort det möjligt att ta barn till Sverige utan lagstöd. Jag har för mig att brottsrubriceringen är medverkan till grov egenmäktighet med barn…

Och just nu en annan sak. Policyn för ögonblicket är sådan att Migrationsverkets ledning hellre låtsas att den blivit döv, stum och blind samtidigt istället för att bekänna färg. Det gäller de domar där Migrationsöverdomstolen för fjärde och femte gången i ordningen (!) förklarar att identitetslöshet kan få finnas i asylområdet men inte någon annanstans – det är de senaste domarna om passkravet (UM 8296-09 och UM 1014-09) jag talar om. Rättschefen och Rättsenheten har hittills med dårars envishet försökt låtsas som att domarna inte finns. Trots att den första domen snart är tre månader gammal finns den inte i Migrationsverket databas LIFOS, och är inte heller kommenterad av Rättsenheten.

Chefen för Blunda och Bevilja hade domarna på sitt bord ett tag, men bestämde sig sen för att hon skulle låtsas som att de inte finns. Blunda och Beviljas expertenhet har hittills låtsats att de är soldater i de tre apornas armé – tills nu, när den mest laglösa av alla dess diskussionsgrupper dvs barngruppen har publicerat ett protokoll från ett av sina möten.

Och där står så här:
MiÖD har avgjort ett antal mål rörande passkrav. Anledningen till passdomarna är att den sökanden inte kan överklaga ett avslag på främlingspass. Varken MD eller MiÖD, kan uttala sig om den sökande/klagande är berättigad till ett främlingspass (fp), eftersom det bara är Migrationsverket som kan bevilja ett fp. Det återstår då bara för domstolen att uttala sig om och i fall klaganden har ett hemlandspass. I de ovan nämnda domarna hade klaganden inget hemlandspass varför tillfälligt uppehållstillstånd inte kunde beviljas. Migrationsverket har en laglig rätt att utfärda fp, om vissa givna förutsättningar föreligger. Verket kan inte avslå en ansökan enbart på grund av att sökanden saknar pass, om verket har möjlighet att bevilja ett fp. Det innebär att verket alltid måste ta ställning till om fp kan beviljas (under förutsättning att sökanden har ansökt om ett fp alt. prov-fp).

Så vad betyder detta? Jo dels att verket struntar i Migrationsöverdomstolen (om ni läser noggrant så ser ni att instansordningens princip just blev upphävd), och dels att begreppet ”styrkt identitet” har upphört att existera på alla plan. Med barngruppens resonemang betyder det att arbetstagare ska ha tillstånd även om vi inte vet vilka de är, att studenter ska ha tillstånd även om vi inte vilka de är, att alla ska ha tillstånd även om vi inte vet vilka de är. Det är nämligen i lagen en utgångspunkt att man ska veta vem det är som söker tillstånd. Men barngruppen låtsas i vanlig ordning som att den inte vet vad ”styrkt identitet” är för något. Och snacket får andra konsekvenser också: alla irakier som måste vänta i 6-12 månader för att deras överbelastade ambassad har kötider för pass kan nu gå direkt till Blunda och Bevilja.

Se där vad Blunda och beviljas barngrupp kan fixa!

© Denna blogg.

Tiina Kantola i norra Irak berättar om död och sorg

Här skriver Tiina Kantola igen. Hon flyttade för ett år sedan till regionen Kurdistan i norra Irak. (Här kan man läsa hennes tidigare texter och här är hennes hemsida).

Den senaste veckan har tre för mig nära familjer drabbats av död. Det har varit en tung vecka. Men samtidigt har jag fått vara väldigt närvarande i helt nya upplevelser om hur man sörjer, delar sorg och visar sin egen sorg här i Irak. Jag har blivit medveten om att man här inte bara dör för att man är gammal, eller av bomber eller hat, utan också av dumdristighet och vårdslöshet. Här finns en sorts död som inte finns hos oss i väst. En död utan mening.

Den svåraste döden, och den upplevelse som jag personligen bär tyngst, är min teaboys (på kontoret) tragiska död. Han var mitt solsken varje dag, en kille i 25 årsåldern vars uppgift var att servera te och kaffe och städa. Alltid glad, hjälpsam, initiativrik, ansvarstagande och påhittig! En ovanlig kille. Vi hade så roligt, fast jag ännu inte kan kurdiska, och han inte kunde engelska. Han lärde mig så mycket!

För ett par veckor sedan, på kvällen hemma hos sin familj, fyllde han på en brinnande fotogenvärmare med fotogen. Hur kan man bara göra något så korkat, frågar jag mig. Hela värmaren smällde, och han fick brinnande fotogen på sig, han brann!

Läkaren på sjukhuset talade om 87 % brännskador och gav honom tre dygn att leva. Vi på företaget hade kontakt med honom hela tiden via hans kusin, som vakade hos honom. Kusinen är anställd som teaboy på vårt andra kontor. Vår företagsläkare besökte honom, likaså vår personalchef, som kunde berätta för honom att hans lön kommer att betalas till honom om han överlever, eller till hans familj om han dör, ”i eviga tider”; till hans mamma, eller till hans unga fru, lilla dotter och ett ytterligare barn som är på väg, för hans fru är gravid. Han hälsade till mig från sjukhuset, vi gillade varandra!

Trots hans minimala chanser att överleva, ville ingen tro att han skulle dö. Men på fjärde dagen efter olyckan, orkade hans kropp inte mer. Dagen efter var begravningen. Enligt islamsk sed begraver man sina döda inom ett dygn. Jag såg när männen från vårt företag åkte iväg till begravningen. Jag undrade varför bara de, och fick veta att kvinnor inte får vara med på begravning eftersom de bölar så mycket. Märkligt, tyckte jag, får man inte ens som mamma eller fru begrava sina käraste. Att jag inte blev tillfrågad ens, kunde jag ta med ro – ta seden dit man kommer.

Idag var jag tillsammans med tre andra kvinnor från vårt företag på kondoleansvisit hos hans familj, de kvinnliga medlemmarna. Man gör kondoleansvisit hos den sörjande familjen inom tre dygn efter döden.  Kvinnor samlas för sig och män för sig.

Det här kondoleansbesöket var något av det tyngsta jag varit med om i hela mitt liv. På gatan utanför hemmet hade man uppfört ett tält – vi skulle kalla det för partytält – där släktens kvinnor satt på mattor med fotogenvärmare som värmekälla, eftersom det är kallt i Irak just nu. Man tar av sig skorna och går in i tältet. Där satt minst 30 kvinnor i olika åldrar och ett antal barn. De flesta grät tyst. Vi satte oss på knä på mattan framför mamman och mina medsystrar från företaget framförde våra kondoleanser.

Mamman berättade, och jag fick det översatt för mig, att hennes son alltid pratade om mig. Det var en stor skatt för mig att få höra. Jag saknar honom så. Det var en kompakt sorg, gråt och förtvivlan i tältet. Framförallt mamman, som grät och sörjde högt, oavbrutet. Bredvid sig hade hon en kvinna i vit huvudduk som jag uppfattade som en religiös stödperson. Hon framförde böner och tröstade. Huvudsörjande var mamman, kändes det som. Hans unga fru satt där bredvid, alldeles gråsvart i ansiktet. Hur blir hennes liv nu, funderade jag, och diskuterade det med några kurdiska vänner. Men det kändes som att synen på fruns situation är lättsam: ”Hon kan ju alltid gifta om sig!” fick jag till svar.

Irak upplever fortfarande hundratals sådana här helt onödiga dödsfall. Folk har antingen inte kunskapen, eller också finns det en dumdristighet som jag har svårt att förstå. I trafiken, med farliga ämnen etc. Vardagliga situationer av vårdslöshet.