Lasse Kihlstedt
Foto: privat
Lasse Kihlstedts lidandes historia är fruktansvärd läsning. Osannolik. Men gör det, läs hans berättelse och – längst ner – de första artiklarna om honom, som jag skrev i Expressen för precis tre år sedan!
Han hörde av sig till mig första gången i juli 2003. Under ganska lång tid höll Lasse och jag kontakt. Jag träffade honom några gånger och såg hur han mådde allt sämre. Så försvann han. Men hörde av sig då och då via mejl. Jag jobbade inte kvar på Expressen och hade ingen "plattform" där jag kunde berätta om hans vidare öde, men som sagt: vi höll kontakt även om det blev mer sporadiskt efter ett tag. Nu vet jag varför!
Lasses lidandes historia är ofattbar i ett s.k. rättssamhälle som Sverige! Han berättar:
"Jag har nu avtjänat ett 30 månader långt fängelsestraff för grovt häleri där straff utmätts utan lagstöd. Domen mot mig är konstaterad felaktig av samlad juridisk expertis. På en tentamensfråga från juristlinjen får man 5 poäng om man svarar rätt på frågan att jag inte begått något brott! Justitieminister Tomas Bodström samt ordföranden i riksdagens justitieutskott Johan Persson har båda intervjuats i TV angående mitt ärende och har uttalat vid upprepade tillfällen att resningsreglerna inte är humana nog när en dom ”bara” är felaktig samt att dessa både bör och skall ses över. Justitieministern hänvisade t.o.m. till en pågående utredning. Det har ju inte hjälpt mig ett dugg.
Från att ha haft ett ordnat liv med arbete, bostad, familj m.m. till vad jag har nu så är mitt liv helt förstört. Jag hade inte ens en felparkering på mitt samvete, dock en fortkörning. Jag hade vårdnaden om mina tre barn, en fästmö som hade två barn och ordnad ekonomi. I en pressad situation begick jag ett misstag som dock har förlängt lidandet. Det var när jag vägrade infinna mig på anstalt. Enkom i desperation över att samhället inte tog sitt ansvar gentemot mig och min familj. En grundläggande moralisk princip för mig är att man inte skall sitta i fängelse när man inte har begått något brott. Även en naiv förhoppning att det inte får gå till så här och absolut inte i Sverige och att det någonstans finns någon myndighetsperson med moral och ansvar.
Under samhällets övergrepp på min person har jag överlevt våldtäktsförsök, knivhot, knivslagsmål, slagsmål, varit inlåst med människor som är helt mentalsjuka och som absolut inte har i ett fängelse att göra, otäcka typer som vanligt folk skulle kissa på sig för att möta på öppen gata mitt på ljusa dagen, människor som sitter och injicerar heroin och allsköns droger. Ett ställe där man inte kan ta tevatten bara för att de tvättar sina pumpar och kanyler i vatten kokarna, där man måste dela allt: toaletter, dusch, mat m.m. med narkomaner som har hela alfabetet av sjukdomar. Och en personal inom kriminalvården som behandlar dem som sitter intagna på ett sånt sätt att det krävs en hel utredning för att beskriva vilka förnedringar man får utstå och det verkar som om anställningskriterierna för 99 % av all personal är att de ska må bra av att förnedra och se till att de intagna mår så dåligt som möjligt."
Hur kan detta få ske? Hur kan folk som har makt och möjlighet att ingripa ha varit så flata (och lata?) att de inte brytt sig om eller orkat ta tag i detta och hindra att en medborgare mals ner och behandlas så här? Någon borde ha orkat gå till botten med alltihop, det fanns viktiga jurridiskt kunniga personer, bland dem docenten i straffrätt Annika Norée, som ansåg att Lasse var felaktigt dömd. Lasse fortsätter sin berättelse:
"Ett litet axplock: Man kan bli utsliten ur cellen mitt i natten, strippad och de ska kolla mellan skinkorna och under könsorganet. Man kan bli instängd på isoleringen och få cellen upp och nervänd. Vakterna står i sängkläderna med smutsiga skor. De kan även bara låsa upp och kliva in i cellen mitt i natten och ställa sig bredvid sängen och titta på en utan att säga ett ord. Det borgar för att man sover gott och känner sig trygg…
Jag blev också sjuk under min anstaltsvistelse och var hos sjuksyster och anstaltsläkaren. Jag hade magsmärtor och gick ner 30 kg utan att vara överviktig. De sa att det var psykiskt. Efter månader av lidande upptäckte jag att jag hade fått mask i magen. Jag blev smittad av dåligt tillagad mat på anstalten. Jag fick då åka till sjukhus med tre vakter. I handbojor släpades jag in vid kassan och genom ett väntrum fullt av folk som tittade på mig som om jag var en styckmördare.
Läkaren blev också förskräck och undrade vad som var på gång. Jag fick försäkra honom om att de farligaste i rummet var nog maskarna. Jag är glad att jag inte fick någon dödlig sjukdom på anstalten för då hade jag nog dött. Det var faktiskt en av killarna som dog i hjärtinfarkt på Brinkeberg när jag satt där. Han fick inte komma iväg till sjukhus utan dog i sin cell."
Lasses barn har blivit lidande och hans framtidsplaner grusade:
"Mina barn har växt ifrån mig och jag känner dom inte längre, Jag har ingen bostad, dock ett arbete som löper lönebidragstiden ut. Skojar om att jag går på ”puckobidrag”. Jag är numera arbetshandikappad och utstött. Man är inte så attraktiv på arbetsmarknaden efter ett fängelsestraff. Känner mig trött och sliten också.
Min fästmö, som jag skulle ha gift mig med, orkade inte ända fram. Hon bröt förlovningen tre och en halv vecka innan muck. Det känns som jag inte har något överhuvudtaget att mucka till. Jag har inte varit hemma sedan veckan efter midsommar 2003."
Om sin nutid och sin framtid säger Lasse:
"Mitt liv är helt förstört bara för att några domare hade en dålig dag på jobbet och ”bara” gjorde ”fel”. Mitt arbete på RagnSells blev jag av med direkt då polisen grep mig den 18 januari 2000. De kunde inte ha en stöld -och hälerimisstänkt som hade nycklar och passerkort till varenda fabrik i Tidaholm, militära anläggningar i Skövde samt nycklar till varenda hyresfastighet i Hjo. Fortsatte dock arbeta lite i mina föräldrars företag. Alltsedan hovrättens dom år 2000 har jag varit oförmögen att arbeta p g a av den psykiska press jag utsatts för. Människor som inte bor på en liten ort förstår inte vilken utfrysning som sker. Det är alltjämt två läger, ett som anser att man &
auml;r skyldig och det andra tvärtom. Det spelar ingen roll hur schysst man har uppträtt tidigare. Min fastighet som jag köpt, renoverat själv, kämpat och amorterat på har gått om intet. Jag hade nästan inga skulder kvar på den, jag fick belåna och till sist göra mig av med den, då det inte gick längre. Gullstiga gård, som varit mitt livsverk och där barnen skulle växa upp och få ärva. Jag har sommarjobbat sedan jag var 12 år och slitit och stretat sedan dess och allt har gått förlorat. Min heder och ära är också förlorad. Och det enda som fungerade är nu också förlorat: mitt livs kärlek orkade inte längre. Nu står jag helt ensam och utblottad.
Det finns inga pengar i världen som kan reparera de skador som jag och min familj fått av den felaktiga myndighetsutövning som skett."
SKA DET VERKLIGEN KUNNA GÅ TILL PÅ DET HÄR SÄTTET I SVERIGE? Och då menar jag allt som drabbat Lasse! Den frågan ska jag skicka till justitieminister Thomas Bodström – med minimalt hopp om svar. Och svaret – eller icke-svaret – ska jag redovisa här på bloggen.
Sommaren 2003 jobbade jag som ledarskribent på Expressen. Jag skrev massor av artiklar om många viktiga (och en del mindre viktiga) ämnen och människor. En människas öde, som jag belyste i tre artiklar, har jag inte kunnat glömma. Artiklarna, som jag alltså skrev för ganska precis tre år sedan, finns här. Läs dem!
1. Benåda Lars Kihlstedt! Publicerad 10 juli 2003
2. Flykting i eget land Publicerad 20 juli 2003
3. Kihlstedt till HD! Publicerad 28 september 2003
SVTs Uppdrag granskning gjorde senare ett inslag om Lasse. Vilket datum det var framgår inte av SVTs sajt, men läs mer om det här.
Filed under: Samhälle | Leave a comment »
Merit Wager 