Lästips!

Läs om krav på språktest här.

Almedalsfri zon

Den här bloggen kommer att vara en Almedalsfri zon!

Endast om något alldeles exceptionellt händer där, bloggar jag om det. Livet pågår ju faktiskt runt omkring oss hela tiden och att en massa möten för inbördes beundran, kontroll av varandra, nätverkande och politiska floskeltal och -utspel pågår på Gotland är inget som berör gemene man i någon större utsträckning. Hela spektaklet ter sig som en cirkus där vuxna människor blir som barn och leker och har kul. Det unnar jag dem absolut, men det intresserar inte mig. Vilket härmed varder kungjort.

Den som reser till oroliga områden gör det på eget ansvar

”Stort intresse för resor till Irak”, rapporterar Ekot. Situationen i landet är mycket instabil och orolig, men trots dagliga rapporter om bomber och kidnappningar, tänker Jomana Abdul Jalil åka till Bagdad.

”Jag riskerar mitt liv för att åka dit. Eftersom vi ser vad som händer får jag en känsla av att jag måste hjälpa till och åka dit”, säger hon.

Samtidigt kommer inte sällan krav på svenska UD att agera för människor som rest till det oroliga Gaza eller varit på väg till Irak och råkat illa ut, tillfångatagits, kidnappats. Självklart kan vem som helst förstå den starka längtan varje människa har efter att återse sin hembygd och sina släktingar och vänner efter åratal, kanske decennier. Men varje människa som reser till dessa områden tar ett personligt ansvar när läget är som det är. Andra flyr ju samtidigt hit från just dessa länder och områden och söker asyl här!

När man frivilligt åker till osäkra och farliga områden kan man inte komma och kräva att svenska folket ska stå för någon sorts ”försäkring” via UD.

UD:s reserekommendationer till Irak finns här och till de palestinska områdena här.

^{Citera gärna, men ange källan!}

Lästips!

Lästips: artikel på den här bloggen under rubriken Sverige bryr sig inte om kritik från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 2

Den 17 juni skrev jag det första inlägget om ett (nytt) fall av tvångsomhändertagande av små barn. Läs det här.

Tillsammans med f.d. riksdagsledamoten (som nu kandiderar till riksdagen igen), Magda Ayoub, har jag på föräldrarnas begäran och med deras fullmakt ställt en del frågor till den stadsdelsförvaltning som splittrat den här familjen i 2,5 år nu. Brevet med frågor kring FN:s barnkonvention och om hur man egentligen tänker på den här stadsdelsförvaltningen, besvarades efter en månad och var ett icke-svar. Det var ett brev på två sidor som inte innehöll några vettiga svar på våra synnerligen relevanta frågor och påpekanden . Den vikarierande verksamhetschefen vid individ- och familjeomsorgen (hur mycket "omsorg" man visat om  individerna och familjen kan man diskutera…) har behandlat oss som om vi vore hans klienter och trott att det skulle fungera på oss som det gör på dem.

Som svar på vår uttryckliga begäran om att få redovisat vad hela den karusellen har kostat, som man nu låtit snurra i 2,5 år (jourhem, familjehem, konsulter, psykologer, lön till inspektörer och utredare etc, etc i det oändliga) skriver han:

"Ert krav på redovisning av totalkostnaderna för detta ärende har förvaltningen ingn möjlighet att tillmötesgå. detta med anledning av att det dels råder sekretess vad gäller den ersättning som betalats ut till familjehemmet och dels att sådana totalsammanställningar heller inte finns att tillgå."

Han förhalar det hela, vilket bara är dumt. Självklart ska kostnaderna redovisas: det är ju skattepengar som används och andra kommuner redovisar kostnader – varför skulle lagen vara annorlunda i Stockholm?

Medan den aktuella stadsdelsförvaltningen håller hårdare på sin prestige än på sin uppgift att se till att det blir så bra som möjigt för två små barn, nu 7,5 och 5,5 år gamla, och deras föräldrar, skadar de dem på ett irreparabelt sätt. Samtidigt rinner miljoner kronor ut i onödan, pengar som skulle kunna användas till annat.

Kopior av våra skrivelser och av de svar vi fått från den aktuella stadsdelsförvaltningen har sänts till socialministern och socialborgarrådet för kännedom. Vi har slagit larm, vi har hänvisat till de många nu vuxna svenskar som utplacerades i fosterhem som det hette förr och som har fått men för livet. När de ansvariga för den mycket långvariga skilsmässan mellan föräldrar och barn inte bryr sig och inte ser sitt ansvar i detta, måste andra få insyn i hur detta ärende har hanterats.

I ett annat, liknande fall som jag beskrivit tidigare här på bloggen (läs under "Kategorier" och sedan "Tvångsomhändertagande av barn" i högerspalten), insåg kommunen efter våra påpekanden att den borde ha sett till att barnen kom hem till sina föräldrar för länge sedan (det var också ett omhändertagande som blev alldeles för långvarigt) och att familjen och barnen i stället skulle erbjudas stöd i hemmet. De lade sin prestige åt sidan, barnen kom hem, familjen fick stöd och såren hos alla i familjen efter den fruktansvärda skilsmässan kunde börja läka. Och det hela blev mycket billigare än de dittills 3,5 miljoner skattekronor som man betalat till privata vårdförmedlare och privata vårdgivare.

Fortsättning följer!