Vad har Sandesjö för kvalifikationer att leda Konsumentverket?

^{(Läs artikel här)}

Den 20 juli, mitt i semestertid, beslutade regeringen att utse förre generaldirektören vid Utlänningsnämnden (UN), Håkan Sandesjö till tillförordnad generaldirektör för Konsumentverket (KV), tillika konsumentombudsman. Han ska leda KV fr.o.m. den 15 augusti 2006 och fram till dess att en ny ordinarie generaldirektör kan tillträda efter Karin Lindell.

Regeringen har alltså återigen belönat en av sina trogna. Denna gång den ofta kritiserade generaldirektören vid UN som ju förstås blev lite lätt titellös när nämnden lades ner den 30 mars i år. Suck, tänkte väl Persson och de andra i hans krets. "Vad ska vi nu hitta på åt Sandesjö? Så utskälld som han har varit blir det inte lätt att få honom placerad", tänkte kanske Persson själv och lade pannan i veck. "Vi pytsar ut honom på MIG ett tag först och låter honom göra lite låtsasjobb där tills vi kommer på något."

Först kom ju Persson & Co på att placera Sandesjö på MIG sedan UN lagts ned. På MIG skulle han "i samverkan med verkets ledning ta fram förslag till effektiviseringar". I direktivet stod vidare: "Uppdraget syftar till att sänka kostnaderna så att verket kan genomföra sitt uppdrag med en verksamhet i balans vid utgången av 2007." Där sades också att: "Under arbetet, som fördjupas under hösten, kommer Håkan Sandesjö att träffa chefer och personal inom området. Förslagen som tas fram kommer löpande att förankras med verkets generaldirektör. Varje förslag ska följas av en konsekvensanalys och en bedömning av hur snart åtgärden kan genomföras".

Var det aldrig meningen att Sandesjö skulle göra något "på riktigt" på MIG? Vad händer med delrapporterna som han skulle komma med från det uppdraget? Kommer det en nu den 10 augusti? Och sedan en igen den 15 januari 2007? Eller var det alltså bara ett meningslöst tidsfördriv han sysslade med på MIG medan han väntade på något annat, finare? Vi får väl se den 10 augusti, han börjar ju inte färrän den 15 augusti på sitt nya jobb…

Läs här och här om Sandesjös uppdrag för MIG.

^{Göran Persson
Foto: Pawel Flato (bilden friköpt och får enligt regeringens presstjänst användas fritt)}

Statsminister Hans Göran Persson från Vingåker går sin egen hårt upptrampade maktstig och förlänar, utser och avsätter efter eget gottfinnande och på helt egna grunder, likt forna dagars feodalherrar. Man får ingen information om varför och på vilket sätt just en f.d. generaldirektör för UN, i detta fall Håkan Sandesjö, skulle vara särskilt lämplig att vara t.f. generaldirektör på KV. Varför är just han, som i många år satt i en sluten bunker på Drottninggatan i Stockholm (=UN), lämpad att upprätthålla en utåtriktad och kommunikationskompetenskrävande position som konsumentombudsman? Han, som på UNs tid sällan ville uttala sig och uttryckligen sa att han, trots att han var generaldirektör, inte hade något att säga till om när det gällde hans underlydandes beslut m.m. Vilka andra var förresten påtänkta för den här posten? Vilka hade sökt? hade den utlysts överhuvudtaget?

Förresten: Vad är det egentligen som hänt på KV? Vet inte hittillsvarande gd för verket, Karin Lindell, att hon inte är gd längre? Fortfarande idag, den 25 juli, finns i alla fall hennes bild och hennes text kvar på hemsidan under rubriken "GD har ordet".

^{Vid citat, ange källan!}

Obehagligt och pinsamt

Ett ofta obehagligt program i SR P1 är Ring P1 som jag emellanåt lyssnar på när radion står på efter P1 Morgon. En del av programledarna är oartiga, arroganta, fräcka och okunniga och behandlar människor som ringer in på ett nedlåtande och översittaraktigt sätt. Det har förvånat mig många gånger att folk överhuvudtaget ringer in när dessa personer leder programmet, och det förvånar mig ännu mer att de inte avslutar "samtalen" genom att lägga på luren när de blir hånfullt och otrevligt bemötta. Enstaka gånger har jag hört inringare som försökt säga till på skarpen (och det gäller speciellt och oftast en av programledarna), men det faller platt till marken eftersom programledaren "har makten" och kan knäppa bort icke-önskvärda personer hur lätt som helst. Och sedan urskulda sig eller skylla på den som redan är bortknäppt och inte kan säga emot.

En del av programledarna för Ring P1 borde kanske hellre uppmanas att ta itu med sina egna problem, sitt dåliga självförtroende och få hjälp med sina dåliga attityder mot andra än att sitta som samtalspartner till inringande människor. Åtminstone borde de påminnas om grundläggande etiska förhållningssätt och om att "som du vill bli bemött så ska du också bemöta andra".

Hur kommer det sig att radioledningen – eller chefen för just det här programmet – låter uppenbart otrevliga och för uppgiften olämpliga människor leda program där en av de  viktigaste delarna är att kunna kommunicera på ett bra och ledigt sätt med alla typer av människor?

En migga berättar

En migga (anställd vid Migrationsverket) berättar följande:

Vi har ofta diskuterat och dömt ut Migrationsverkets (MIG) nuvarande praxis mot Eritrea. Alla eritreaner som är mellan 18 och 40 år antas behöva göra militärtjänsten i all evighet och därför måste de beviljas tillstånd om de har rymt från militärtjänstgöringen. Folk anar inte vilka horder av eritreaner som söker asyl nu, och alla har rymt från miltärtjänsten. Oftast har de tagit sig ut genom ett litet hål i toalettväggen och sedan har de träffat en löst springande kamel i öknen och ridit på den ända till Sudan. Där har en okänd person donerat cirka 100.000 kronor till dem för att de ska kunna ta sig till Sverige.

Alltså: i Eritrea bor 2 miljoner människor. Alla gör verkligen inte militärtjänsten hela tiden, landet har också skolor, universitet och arbetsplatser och kvinnor föder barn, vilket vore ganska omöjligt om de tvingades springa med kalashnikov från att de är 18 tills de fyller 40. Vi har skrivit avslagsbeslut när det gäller dessa eritreanska "desertörer" som inte ens vet hur man kastar en handgranat eller hur man plockar isär och  rengör en kalashnikov.  Men Utlänningnämnden (UN) dissade besluten och gav dem uppehållstillstånd.  I UN:s beslut stod det att UN  "delar verkets bedömning om att  trovärdigheten i  den sökandes berättelse om militärtjänsten och deserteringen är  låg eller rentav obefintlig, men att det inte kan uteslutas att den sökande  har andra problem som gör att han inte kan återvända till Eritrea". 

Vad vi gör på MIG handlar om politik. Sverige vill ha hit eritreaner nu  och då spelar det inte så stor roll vilka amsagor de kommer med, de ska få tillstånd. Men vi har ändå fortsatt att skriva avslag till eritreaner som inte lämnar trovärdiga berättelser. Det är vårt jobb, alltså ta beslut efter den sökandes berättelse och hans eventuella inlämnade bevis. Vi skiter i politiken. Jag är nyfiken på hur migrationsdomstolarna kommer att bedöma dessa kamelritter och donationer från okända…

^{Vid citat: ange källan!}

Finländskt deltagande i Libanon utreds

Finlands möjligheter att skicka soldater till södra Libanon utreds. Beslut fattas dock först när man vet om det blir aktuellt med en militär operation i området.

Finland deltar nu med cirka 710 soldater i militära krishanteringsoperationer och nivån kommer att vara minst densamma, heter det i ett pressmeddelande från regeringens utrikespolitiska utskott. Statsrådet följer därmed den linje som utstakades i den säkerhetspolitiska redogörelsen 2004.

Tyngdpunkten kommer den närmaste framtiden att finnas på västra Balkan där cirka 400 finländska soldater tjänstgör i Kosovo och cirka 180 i Bosnien-Herzegovina. Det finns ungefär 100 finländska soldater i Afghanistan. Där är man i färd med att i allt högre grad koncentrera sig på Mazar-i-Sharif och Maymana i den norra delen av landet i stället för på huvudstaden Kabul. Syftet är enligt statsrådets uttalande att intensifiera återuppbyggnaden i de norra delarna av landet.

Säkerheten vacklar mest i södra Afghanistan där amerikanska och brittiska styrkor försöker kväsa försök från den störtade talibanregeringens anhängare att vinna fotfäste igen.

Ett mindre antal finländare deltar i EU:s krishanteringsoperation inför valet i Kongo och i FN-ledda operationer i Sudan, i gränsområdet mellan Etiopien och Eritrea, Liberia och i Kashmir samt Mellanöstern.

^Källa:

Vägtullsdiskussion också i Helsingfors

Åsikterna om att införa vägtullar i Helsingfors centrum går kraftigt isär, visar en enkät som Helsingin Sanomat har låtit Finska Gallup göra. Enligt den är 46 procent procent av helsingforsarna för trängselavgifter medan 49 procent är emot. Vägtullarna har aningen fler motståndare än anhängare i Helsingfors, Esbo och Vanda. I Vanda var understödet för tullarna lägst.

På förekommen anledning

På förekommen anledning: JA! Jag SKA snart blogga mer från Megalomanien! Det säger jag till er som  bett mig skriva mer i det ämnet. Tills dess får ni läsa de avsnitt som finns hittills – se under "Kategorier" och sedan under  Megalomanien i högerspalten!

Både del 1 och del 2 i serien om Den perfekta värdinnan finns också i högerspalten, under just den rubriken. Några har också bett om fler avsnitt i den här miniserien om hur det var för bl.a. min mormor att vara "den perfekta värdinnan" i de finare salongerna (!) i Finland för 65-70 år sedan. Samma etikettsregler gällde också i Sverige, förstås, och böckerna jag citerar ur är Husmoderns presentböcker från 1936 och 1937. Speceillt tycks språket i böckerna fascinera!

Och under Tvångsomhändertagande av barn finns några skakande berättelser…

En del tycker det är intressant att läsa om livet i främst Saudiarabien men också andra länder i Mellanöstern – en sådan kategori (Saudiarabien, Mellanöstern m.m.) finns också.

Och givetvis Finland, finlandssvenskt, finskt.

De uppradade och många fler ämneskategorier finns alltså i högerspalten under "Kategorier".

Framforcerad integration skadlig för rättssäkerheten

Sveriges Radio berättar att nu ska nämndemnnakåren föryngras och blandas upp. Det har kommit en ny lag om detta. Lite märkligt att sådant forceras fram genom lagstiftning, när vi ändå är på väg mot just detta på naturlig väg. Att ersättningen till nämndemännen höjs efter 17 år är bra, den borde ha höjts för länge sedan. Men det kan ske utan att lagen ändras.

Att föryngra kåren är ett mål med den nya lagen. Men också att öka andelen nämndemän med invandrarbakgrund. Det har nu satts på pränt i lagboken, säger Britta Lejon:

"Det handlar dels om att vi ställer krav på att man tar hänsyn till att det ska finnas människor med invandrarbakgrund bland nämndemännen."

Varför ska ålder och det faktum att man är född utomlands (eller av utländska föräldrar) vara kriterier för att bli nämndeman? Dessutom, som SRs reporter påpekar, människor som är juridiskt oskolade. Det bådar inte gott för rättssäkerheten (inte för att den verkar vara särskilt god nu heller…) att juridiskt oskolade unga med invandrarbakgrund ska sitta som nämndemän i domstolarna. Det är mer än märkligt att det inte ställs några som helst krav på språk- och juridiska kunskaper! För att förstå och hänga med i det juridiska språket krävs goda kunskaper i svenska och alltför många Sverigefödda svenskar, alltså med svenska som modersmål, klarar inte av att läsa och förstå juridiska texter. Att tro att unga med invandrarbakgrund då skulle göra det så mycket bättre (eller ens alls!) är ju rent obegåvat "Men, strunt i det!", verkar Brita Lejon och andra inblandade tycka. "Huvudsaken att vi befrämjar den heliga integrationen, även om det går ut över rättssäkerheten".

Varför kan inte Sverige göra som andra länder: låta utvecklingen ha sin gång? Det tar ungefär två, tre generationer för inflyttade människor att integreras i ett helt nytt samhälle med en för dem mycket främmande struktur. För en del går det snabbare, det varierar förstås och har mycket att göra med om man får jobb och lär känna svenskar. Den hysteriska svenska "tvångsintegrationen" skadar mer än den gör nytta; skiljer åt mer än för samman.

Jag är stolt över UD”

^{Läs även Makthavares grodor vi minns.}

Förre migrationsministern Jan O Karlsson skriver den 24 juli på Expressens debattsida under rubriken Jag är stolt över UD ^{(Ja, ja, jag vet att han inte skrivit rubriken själv, men den är som klippt och skuren för innehållet).} Så här säger han bland annat:

”Utrikesdepartementet har på mindre än två år drabbats av två katastrofala händelser.”

Han syftar på mordet på Anna Lindh och menar att ”UD.s personal drabbades av något som liknar krigsskildringarnas granatchocker. Jag vet, jag var med.”

Sedan talar han om att det var förlamande och att det tog tid för organisationen att hämta sig från chocken och sorgen.

”Knappt hade man börjat resa sig förrän tsunamin slog till. Kritiken mot hur katastrofarbetet sköttes måste ha känts blytng för en organisation som just hade börjat hämta sig efter sina tidigare olyckor. Många frågade sig om utrikesförvaltningen skulle orka bära två så tunga motgångar i följd.”

Sedan tar han upp anfallet på Libanon, som sker ”mitt under djupaste semester”. Och höjer Jan Eliasson, ny utrikesminister, till skyarna för hur hans ”utomordentliga förmåga att entusiasmera var en vitamininjektion.” Det sista kan mycket väl vara sant, det kan bara den stackars UD-personalen som drabbats av chock, sorg och ”något som liknar krigsskildringarnas granatchocker” uttala sig om.

Men allt – allt! – det andra som jan O Karlsson skriver är i mitt tycke rena rama gallimatiasen och pekoralet. Flummiga meningar som inte betyder något alls eller har helt fel betydelse om man tänker på vad man läser. Till exempel:

Det är väl för helsike inte UD som ”drabbats av två katastrofala händelser” !!?? Det var väl ändå främst Anna Linds familj, släkt och vänner som drabbades av hennes död, inte UD som arbetsplats förutom att många i personalen säkert sörjde sin chef. Och vad gäller tsunamin så var det knappast heller UD (i varje fall inte Persson, Freivalds och Danielsson ) som ”drabbades” utan människorna i det för dåvarande utrikesministern så okända Phuket, i Khao Lak och Sri Lanka, i Indonesien och i Sverige. Inte UD!

Och varför i hela fridens dar hänger Jan O Karlsson ut personalen på UD som nördar som jämför sina upplevelser i de fina salongerna i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i det trygga Sverige med ”krigskildringarnas granatchocker”? Den liknelsen är lite väl magstark och obehaglig.

Hela artikeln är töntig och tramsig – meningslös. För det är inte ett dugg synd om svenskarna som jobbar på UD (i varje fall inte i de sammanhang som JOK nämner), det är helt andra människor det är synd om. Och jag skulle tro att många som jobbar på UD betackar sig för JOKs fjanterier och bara vill sköta sina jobb på bästa möjliga sätt och inget annat.

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 2

Läs först del 1 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan. Den finns under rubriken Miniserie: Den perfekta värdinnan anno 1936 i högerspalten.

Här får vi veta en del om den problematiska placeringen och om gästens skyldigheter”, så som de beskrivs av grevinnan Elisabeth Oxenstierna, f. Huitfeldt:

Placeringen är ett problem
Placeringsfrågan vid en middag är ett problem av stor betydelse och räckvidd, och för vilken t.o.m. vissa handböcker finnas utgivna. Jag vill här endast ägna några rader åt sättet att delge gästerna placeringen. Är det en mycket liten middag kan värden helt enkelt meddela gästerna i tur och ordning, vilka damer de skola föra till bords samt var de skola sitta. Vid större middagar utläggas alltid placeringskort på bordet. Herrarna få då veta, vilken dam de skola föra till bordet genom en i tamburen anslagen placeringslista eller särskilda kort.

Presentation och hälsning äro nu undanstökade, herrarna ha klart för sig, vilka damer de skola ha till bords, var de skola sitta och det roliga kan alltså börja!

Låt oss för några ögonblick kasta etikettsfrågorna åt sidan och ägna en tanke åt det nästan oförnimbara något, som väsentligen bestämmer, om det skall bli glatt och gemytigt eller stelt och tråkigt. Vilka äro t.ex. de gäster som vi bjudit? Hur har man ordnat bordssällskapets sammansättning? Äro gästerna allesammans nära vänner, eller är det också några med, som man känner mindre väl – som man kanske rent av bjuder endast på grund av en känsla av tvång?

Man har nämligen även skyldigheter mot sitt umgänge. Man skall ej bara taga emot vänlighet utan att själv göra något igen. Därför är det av stor vikt att om möjligt ej heller acceptera bjudningar hos sådana personer, som man ej sedan gärna vill umgås med. Men det är ej alltid så lätt att välja sitt umgänge så att det blir just sådant, som man skulle önska sig det. Man får således finna sig i att fullgöra sina umgängesskyldigheter och taga dem med jämnmod. Om man ordnar sin bjudning med litet omtanke, så skall man finna, att det hela kanske ej är så tokigt i alla fall. Framförallt får ej bjudningen få en sådan prägel av skyldighetstillställning, att gästerna redan i trappan känna en atmosfär av ”vi måste bjuda er, måtte ni snart gå”! En sådan stämning sprider sig till både gäster och värdfolk. Mat och dryck kunna vara aldrig så förstklassiga, det blir ändå stelt och omöjligt.

Bland det trevligaste som finns, är att ordna en middag för dem man särskilt vill se hos sig. För den, som ej är för jäktad eller kräsen, kan det bliva en riktig högtid. För många är det endast en eller två gånger om året, som de kunna tillåta sig lyxen att se sina vänner på middag och därför vilja de också, att det skall bli utsökt. Kunna de ej få tillfälle bjuda på allt det bästa de i sina tankar gått och funderat ut, så skola åtminstone de små detaljerna, som ej kosta något annat än omtanke bli något riktigt personligt. Gästerna skola känna, att man ansträngt sig för deras skull, att man gjort det därför att det var roligt att se dem hos sig och att man velat göra sitt allra bästa – var och en efter sin förmåga och sina möjligheter. Gästerna skola också få tillfälle att träffa dem de själva önska träffa, och värdfolket vill då göra sitt yttersta att så mycket som möjligt bjuda samman dem, som passa tillsamamns och ha förmågan att göra aftonen underhållande och trevlig för varandra. Det är ej endast på värdfolket det beror, om en bjudning blir trevlig eller ej.

I nästa del, som snart följer, berättas något om gästens skyldigheter.

^{Vid citat anges källan.}