• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Tiina Kantola i Irak: Det kurdiska nyåret Newroz 2710, upptakten

Tiina Kantola skriver igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida. På min blogg ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om nyårsfirandet, Newroz.

Det kurdiska nyåret Newroz 2710, upptakten

Det kurdiska nyåret räknas från 700 f. Kr, då enligt legenden smeden Kawa befriade det kurdiska folket från den elake kungen, tyrannen Zuhak.

Kurderna är helt galet fantastiska på att fira sitt nyår, Newroz, den 21 mars! Det firas av kurder i Irak, Syrien, Turkiet och Iran, förutom alla kurder i förskingringen runt om i världen. Dock tillåter inte regimen i Iran firandet av Newroz, så vi träffade många iranska kurder som kommit till Akre för att fira.

Akre

Akre, staden vid bergsluttningarna i norra Kurdistan, var mitt val för årets nyårsfirande. Den har den mest magnifika inramningen med de bortåt 2000 m höga bergen, där staden är byggd på sluttningarna.

Redan den 20 mars på eftermiddagen samlades tusentals människor, mest män, på en bergsplatå i Akre. Säkerhetspådraget var omfattande – man ville ju inte ha några incidenter – polis och peshmerga var överallt och det kändes tryggt. Inte för att jag någonsin känner mig otrygg här i och för sig.

Tiina i kurdisk klänning

Det var inte att tänka på att köra dit med bil utan vi fick lämna bilen på gården till gamla Akres stadshus intill stadshustorget och vandra upp för den slingrande bergsvägen med ett lämmeltåg av finklädda människor. Själv bar jag naturligtvis kurdisk klänning.

Den traditionella kurdiska dansen hade redan kommit igång där på eftermiddagen, ledd av stadens borgmästare och andra prominenta personer, som kommit dit med sina fruar. Några yngre flickor bildade också en dansande kedja, men annars lyste kvinnorna med sin frånvaro – sådant är samhället här.

Snart blev jag och mina svenska vänner intervjuade i direktsändning i Kurdistan TV, som dagen till ära sände från flera orter i irakiska Kurdistan till hela världen.  Som varmt välkomnade västerländska gäster ville vi självklart passa på att tacka vårt värdfolk och förmedla det fantastiska fria firandet av Newroz från Akre. Och genast fick vi sms från kurdiska vänner och bekanta från flera kontinenter som hade sett oss på tv!

Längs sluttningarna på de två andra närliggande bergen såg vi redan facklor tändas av stadens utvalda vältränade söner och förväntan inför mörkrets ankomst hängde i luften.

Newroz med facklor, Akre

Eld betyder frihet i Kurdistan och Newroz firas med eldar i alla dess former – vissa eldar gamla bildäck på en påle, andra tänder eldar som vi gör hemma till Valborg – i Akre, med bergens speciella förutsättningar tänder hundratals unga män facklor och springer från bergstopp till bergstopp. BBC var på plats och rapporterade om stämningarna så här.

Väl framme på vår bergstopp hade de unga männen sprungit ca 1000 steg upp och ner på bergen och bildat ett pärlband av eldar till folkets stora förtjusning, ackompanjerade av fyrverkerier i den mörka natten.

Finalen var ett gigantiskt bål av alla facklor, mera dans och trumslag. (bild) Det magnifika Newrozfirandet hade bara börjat. Dagen efter skulle hela naturen fyllas av firande familjer på picknick.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

En migga om att återsända ensamkommande unga asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar

En migga kommenterar att regeringen vill sända asylsökande barn och unga utan egna asyl- eller skyddsskäl och som alltså därmed ska få avslag på sina asylansökningar, till ”omsorgscentra” i hemländerna, där man lättare kan leta efter deras föräldrar och släktingar (läs bl.a. Sverige följer Norges exempel gällande ensamkommande unga asylsökande):

Jag tycker att det som Norge gör när det gäller de ensamkommande barnen och ungdomarna är bra. Om man vänder på steken kan man rent av tycka att det som vi i Sverige gör är väldigt fel, ur barnperspektivet.

Om man utgår från att det finns ett barn, som verkligen är ett barn, och som har tappat kontakten med sina föräldrar och på något sätt kommit till Sverige, är det helt fel att ge barnet permanent uppehållstillstånd (PUT) inom tre månader. Varje barn har rätt till sina föräldrar. Svenska myndigheter har inte rätt att ge dem PUT och placera dem i olika boenden och hos fosterföräldrar om man inte ens klarat av att kontrollera vilka dessa barn och unga är,  är och var de hör hemma! Det man borde göra är att göra allt för att försöka hitta föräldrarna. Vilket man inte kan göra på tre månader.

Det finns barn som som kommit ifrån sina föräldrar i krig och elände och som rest till Sverige med någon släkting eller vän. Det kan också finnas barn som är på rymmen hemifrån eller som är offer för trafficking eller annan människosmuggling och även de kan ha föräldrar som inget högre önskar än att få tillbaka sina barn.

Faktum är – till skillnad från vad alltför många tror – att huvudregeln säger att det inte finns någon generell rätt för en förälder att ansluta sig till sitt barn i Sverige utan återförening ska ske i hemlandet. En förälder, som kanske efter ett antal år lyckats lokalisera sitt barn, får alltså inte automatiskt komma hit just för att huvudreglen är att man ska återförenas i hemlandet.

Utgångspunkten när det gäller ensamma unga som kommer till Sverige, oftast i hopp om ett bättre liv, borde i stället vara att ge dessa ensamkommande barn tillfälliga uppehållstillstånd (TUT), samtidigt som man arbetar med att finna deras anhöriga. Det finns organisationer som kan hjälpa till: Röda Korset, Frälsningsarmén m.fl.

Om barnets alla anhöriga  visar sig vara döda och krig och kaos pågår i barnets hemland där det varken finns barnhem eller sociala myndigheter, bör barnet så småningom ges PUT och dessutom betydligt mer och bättre stöd från samhället än vad som nu ges till de ensamkommande som fått PUT. Ett svenskt barn som tappat bort sina föräldrar skulle aldrig behandlas så nonchalant som dessa utländska asylsökande barn behandlas.

Man sållar inte heller agnarna från vetet. ”Barn”, som i själva verket är vuxna och ofta även kriminella ”asylturister”, skickas till samma boenden där det bor asylsökande barn som faktiskt är barn. Risken för övergrepp och dåligt inflytande är hög. Personalen lägger inte märke till att barn försvinner från boendena. Asylsökande barn och unga får också ofta bo hos någon ”släkting” som man inte vet så mycket om. Inte ens huruvida personer är en släkting eller en hallick, eller både en släkting och en hallick. Man vet inte  inte heller om barnet utnyttjas på något annat vis, som hembiträde till exempel. Visst har barnet sin ”gode man ” men många av dessa är inte intresserade av annat än arvodet. För ett barn är arvodet blygsamt men det finns ”gode män” som har så många uppdrag att de lever på detta.

© Denna blogg.