• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Ur Epsilon, av JGU. Text 11.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Det här är den sista i serien Epsilon, men eventuellt följer flera texter med andra namn. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Jag tycker synd om korna, sa Henrietta.
– Nej da, de har de bra. De får gratis mat och har folk som städar åt sig.
– Ja, men tänk att sluta sina dar som ett middagstips!

Badvattnet hade blivit fisljummet ity att morgonfikat hade dragit ut på tiden. Han hällde i lite mer varmt vatten. Tåsvampskuren hade av det mesta att döma fungerat; det hade inte kliat nämnvärt sedan dess. Han tittade på byxan som dolde Henriettas gropiga och fläskmagra rumpa. Det var inte dess fel att han hade tappat lusten, det var det att hon hade sagt nej, eller snarare lagt in sitt veto för många gånger.

Han torkade mellan tårna och fick ett par rena strumpor. Eftersom han nu en gång för alla hade valt att vara en vit, medelålders man så fick han väl acceptera det faktum att allting som gick snett på ett eller annat sätt på ett eller annat sätt var hans fel.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
Han hade klarat sig i över tio år från att behöva röra hennes dammsugare, men nu gick det inte längre. Det gick dock ganska lätt att suga av hennes lilla lägenhet som i och för sig var betydligt större än hans egen.

– Tack för att du dammsög!
– Det var inte så svårt som jag trodde. Jag åker in till stan ett tag.
– Vill du ha den här vasen ?
– Nej, idag vill jag inte ha några prylar.
– Vänta ska jag hålla i katten.
– Har du grepp om djuret? Hej så länge.

Torrpuss. Solsken ute och nästan känsla av vår men inte mer än att handen nästan stelnade medan han rökte en cigarrett som han hade fått av henne, medan han väntade på bussjäveln.

Klimatets dagsform påverkade honom allt mer. Han hade inget minne av att så varit fallet förr. Efter att ha deppat i gråväder en längre tid blev han nu märkbart irriterad över att den närmaste stjärnan kastade sina fotoner rakt in i hans lätt myopiska synorgan. Hans före detta kompis Georg hade nog rätt: han blev aldrig nöjd.

Han hade ett på sitt sätt rätt så enkelt pappersjobb, men det kunde ändå kännas som att försöka strypa en elefant. Men det mest besvärande med arbetslivet var att han trodde sig vara tvungen att låtsas tycka om semlor för att inte verka alltför avvikande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: