Ja, vad hände egentligen? Och vad händer nu på avlyssningsfronten?

Jag följer förstås, så gott det går, turerna i frågan om ett eventuellt införande av den integritetskränkande, totalkontrollerande avlyssningslagen. Det är ofattbart att Sverige, som alltid sagt sig stå för frihet på alla plan, stiftar lag som gör att varenda kottes privata korrespondenser och kommunikationer avlyssnas och avläses! Och sedan ska vi till råga på allt själva betala för att vara totalkontrollerade, enligt uppgift i bland annat Dagens Nyheter: 75 miljoner kronor via mobil- och bredbandsräkningarna. En stilla undran: de som varken har mobiltelefon eller bredband, ska de inte betala något?

Det här är en hemskt påhitt. Det visar också med mycket stor tydlighet att Sverige inte är ett fritt land, att Sverige inte bryr sig om folkviljan, att Sverige därmed inte heller är en demokrati. Sverige är, som jag sa i mitt förra inlägg ett märkligt land, ett paradoxernas land, ett rist-på-civilkurage-land, ett kollektivland, ett nästan Stasi-land, ett partipiskeland.

Jag håller med Svenska Dagbladets utmärkta ledarskribent Sanna Rayman (alltid med egna tankar och analyser, med en helt egen ton i det hon skriver) om att riksdagsledamoten Alice Åström, v, har en stor poäng när hon säger:

”Det (lagen) går inte att lappa och laga i efterhand. Inte heller blir kränkningen mindre av att vi granskar den i efterhand. Lagstiftningen backar sällan bandet när den här sortens inskränkningar väl är på plats.”

Det är fruktansvärt otidsenligt och odemokatiskt att ha ett system som man har i Sverige där partipiskorna viner så hårt att (delvis) folkvalda ledamöter i riksdagen nästan brister i gråt i talarstolen och inte kan stå för en annan åsikt än sitt parti i livsavgörande frågor för Sverige och dess framtid! Det verkar vara ett enormt stort och obehagligt påtrycknings- och utpressningsmaskineri som sätts i gång mot dem som försöker hävda sitt personliga ansvar gentemot sitt eget samvete och sina väljare. Personvalda (de är ytterst få i Sveriges riksdag), dit bland annat Annie Johansson, c, och Fredrick Federley, c, hör, pressas och manglas så att det är ett under att hon (de) står på benen efter det. Mot mobbning i skolor och på andra arbetsplatser finns lagar och regler. I riksdagen är det tydligen okej att pressa enskilda ledamöter till galenskapens rand och om de inte rättar in sig i ledet så viner piskan och sedan blir det ”the silent treatment” och utfrysning.

Försök orka stå emot, Annie, Fredrick, Birgitta, Karl, Cecilia m.fl. som är starkt tveksamma! Bryt det svenska fegmönstret, nöj er inte med kosmetiska förändringar och ytterligare påbyggnader av kontrollstationer och annat som ändå inte betyder något i praktiken. Och låt er inte malas ner under mobbarnas fötter, det är inte värt att sälja er själ för att de ska klappa er på axeln om ni inte kan se er själva i spegeln och om ni förlorar era väljares respekt!