Finland: Polisen förhör fler i Rwanda

Läs först här (7 april 2007),  här (10 april 2007), här (15 april 2007),  här (15 maj 2007) och här (10 juni 2007).

I Hufvudstadsbladet berättas idag att utredare vid centralkriminalpolisen för tredje gången ska resa till Rwanda för att klarlägga vilka kopplingar en i Finland bosatt präst har med folkmordet år 1994.

Kriminalkommissarie Thomas Elfgren och två utredare reser under veckoslutet och ska tillbringa en månad i Rwanda.
Elfgren, som ansvarar för undersökningen, säger att den finska polisen ska förhöra tiotals personer i Butare i södra Rwanda. Det handlar om människor som bevittnat händelserna samt om både överlevande och personer som dömts för blodsdåd.

Läsvärt

Den lysande intervjun med den palestinske läkaren Ashraf al-Hajouj som satt åtta år i libyskt fängelse, gjord av Heidi Hermann för Hufvudstadsbladet den 1 augusti. Läs först här.

Pinsamt, riktigt pinsamt

Dagens Nyheter skriver idag om Stora löneskillnader för landstingsråden. Och det är ingen trevlig läsning. Här berättas om enorma löneskillnader mellan landstingsråd ute i landet och dito i Stockholm, skillnader på upp till 62.000 kronor. I MÅNADEN! I t.ex. Sörmland tjänar ett landstingsråd 34.400 kronor (låter rimligt), i Stockholm tjänar åtminstone ett av landstingsråden 100.000 kronor (låter helt orimligt).

Skillnaden mellan den som tjänar 34.400 kronor och den som tjänar 100.000 kronor är alltså 65.600 kronor i månaden och hela 787.200 kronor per år! Det kan absolut inte finnas någon rim och reson i sådana löneskillnader. Jag kan kanske tycka att ett landstingsråd i Stockholm kan ha något högre lön än ett ute i landet på grund av att Stockholm är en dyrort och att kanske ansvarsområdet är större. 45.000 kronor i månaden låter rimligt. Inte 100.000 kronor! Varje månad. Av skattepengar. Det ter sig faktiskt rätt sanslöst.

På frågan "Men är det rimligt att du får drygt 60.000 kronor mer i månaden än landstingsråden i Sörmland?" svarar det högst avlönade landstingsrådet Chris Heister (m):
"Det kan inte jag uttala mig om, det är ett beslut som har fattats i fullmäktige."

Pinsamt. Urdåligt . Fegt. Och lika pinamt, urdåligt och fegt är det när hon säger:
"Våra löner i Stockholm är kopplade till stadsrådens löner, det är därför som de är så höga."

Ett riktigt god dag, yxskaft-svar. Ett svar och en attityd som inte precis minskar politikerföraktet. Tvärtom. Som motvikt behövs det fler som tycker som Peter Linnstrand (v), som är det landstingsråd i Sörmland som tjänar 34.440 kronor i månaden:

"Jag tycker att det är viktigt att arvodena hålls ned. Det är orimligt att ett landstingsråd ska tjäna massor med pengar, medan en sjuksköterska tjänar så lite."

Saudiarabien: Äktenskapssajt för handikappade

Högst upp på webbsajten Afrah Sheikh Khalid står följande: "Vi erbjuder inte Misyar-äktenskap". (Misyar är mer eller mindre tillfälliga arrangemang där maken inte behöver ta ekonomiskt ansvar för sin fru och paret lever åtskilda). Det här är en seriös äktenskapssajt för människor med speciella behov och är den första och, såvitt känt, den enda av sitt slag i hela världen.

I det saudiska samhället har man, under senare år, allt mer börjat uppmärksamma människor med speciella behov. En kommitté har tillsatts för att utforma och koordinera tjänster för handikappade.

Afrah Sheikh Khalid är ett sådant exempel på service för personer med speciella behov. Hittills har 48 unga män och kvinnor från länder som Saudiarabien, Egypten, Syrien, Mauretanien, Italien, Australien och Marocko förts samman tack vare sajten. Sajten har just nu 1.262 registreade medlemmar: 815 män och 447 kvinnor.

Abdullah bin Said al Zahrani, som administrerar sajten, säger att orsaken bakom att fler medlemmar är män än kvinnor, är att män oftare har tillgång till internet än kvinnor. Dessutom är det svårare att få föräldrar till både saudiska och icke-saudiska kvinnor att förstå att det inte är fel eller strider mot islam att låta dem registrera sig på en äktenskapssajt.

Medlemmarna på webbsajten Afrah Sheikh Khalid lider av alla möjliga handikapp som diabetes, kraftig övervikt, blindhet, dövhet, talproblem och lättare utvecklingsstörningar. På sajten finns dock inga medlemmar som lider av psykiska sjukdomar, men det finns personer helt utan handikapp som har registrerat sig på sajten.

Äktenskapssajten är gratis för medlemmarna och finansieras av Khalid Bin Ahmad al Fawaz. Två personer arbetar med den oavlönat, på frivillig basis.

Källa:

“Det förvånar mig att han går till personangrepp på det sättet”

I Expressen den 2 augusti, under rubriken Hånet mot deckar-drottningen säger deckarförfattaren Camilla Läckberg apropå kritik från bl.a. författaren och kriminologiprofessorn Leif GW Persson att: "Det förvånar mig att han går till personangrepp på det sättet". Han har nämligen sagt att hon "skriver som Nicke Lilltroll pratar" och att hon "håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst".

Camilla Läckberg tycker att "det är tråkigt att debatten ska föras på personnivå". Vad menar hon? Finns det något annat sätt att kritisera hur en viss person skriver? Ska man säga att man tycker att "vissa personer som skriver deckare skriver uruselt" och därmed lämna läsaren i ovetskap om vem//vilka det gäller, eller vad menar hon? Om nu Leif GW Persson m.fl. faktiskt tycker att just hon skriver dåligt så har de naturligtvis rätt att säga det. Och om det är just hennes skrivsätt de kritiserar så kan de väl inte uttala sig generellt och svepande utan måste göra det just "på personnivå".

Jag har aldrig läst en bok av Camilla Läckberg så jag kan inte ha någon personlig åsikt om den litterära kvaliteten på hennes verk. Jag har aldrig heller läst något som Leif GW Persson har skrivit så jag kan inte uttala mig om hans litterära kvaliteter heller. Men om man kritiserar hur någon skriver så finns det faktiskt inget annat sätt att göra det på än att säga det rent ut. 

Det är inget ovanligt i Sverige

TT rapporterar att ett medelålders gift par i Kinda, söder om Linköping, nu ska få sänkt socialbidrag. OBS! Inte indraget utan bara sänkt socialbidrag! De är fullt friska, men vägrar att ens söka arbete. I tio år har det här paret levt på bidrag och egen odling. Paret säger sig ha "en avvikande personlighetsstruktur" som gör det omöjligt för dem att arbeta. Deras personlighetsstuktur hindrar dem dock inte från att låta andra försörja dem.

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet", skriver mannen i överklagan till länsrätten.

Det finns massor av människor i Sverige som tänker ungefär likadant och som lever stora delar av sina liv på andras arbete. Det har de inga svårigheter med, det åsamkar dem ingen nedstämdhet, det är inte förkastligt på något sätt. Och Sverige tillåter dem att leva så här, Sverige tvingar dem som arbetar att försörja dem som inte vill utföra konventionellt arbete för att det "samvetsmässigt och intellektuellt är förkastligt för deras egen och omvärldens välfärd".

Det är bland annat för att Sverige tillåter människor att göra ingenting men ändå få utbetalningsavier i brevlådan varje månad, som enmans- och småföretagare beskattas högst i hela världen, så till den grad att de knappt kan försörja sig själva, inte kan ta semester och inte vara sjuka. För att de måste försörja dem som drabbas av "outhärdlig smärta och nedstämdhet" om inte andra försörjer dem.

Grattis, Sverige!

Nokia makes us proud

Det är roligt att vara finländare, att komma från ett pyttelitet land med endast fem miljoner invånare men som ändå har lyckats frambringa ett sådant fantastiskt, världsledande företag som Nokia! Idag meddelas följande:

Nokia redovisar ett rekordresultat för årets andra kvartal. Vinsten blev 2,4 miljarder euro samtidigt som marknadsandelen ökade från 36 till 38 procent. Omsättningen ökade under andra kvartalet med 28 procent till 12,6 miljarder euro.

Jag ska i detta sammanhang passa på att ge ett (sällsynt) boktips. Läs Boken om Nokia (utgiven på Fischer & Co 1999), den är intressantare, rappare och roligare än vilken påhittad såpopera som helst – och det Mosse Wallén och Staffan Bruun berättar överträffar vida vad någon såpoperaförfattare i sin vildaste fantasi skulle kunna hitta på!

Här är några sidor text ut boken, samtliga ur kapitlet Management by Perkele.