Finland – så nära geografiskt men så långt borta mentalt

Så här – fullständigt i motsats till Sverige – resonerar man om tiggarna som kommer till Finland – lika väl som till Sverige – från de forna öststaterna, rapporterar Yle:

"Om de rumänska tiggarna vill stanna i Finland kommer de att få hjälp med språkundervisning, bostad och uppehälle", säger kanslichef Kari Välimäki vid social- och hälsovårdsministeriet. Han konstaterar att de romska tiggarna från Rumänien har full rätt att bo i Finland eftersom de är EU-medborgare. De har också samma rätt till samhällelig service som finländarna själva.

Kanslichef Välimäki konstaterar också att romerna har laglig rätt att tigga på gatorna. De enda tvångsåtgärder myndigheterna har vidtagit har varit i fall då barn har deltagit i tiggandet.

"Då det gäller vuxna tiggare har inga åtgärder vidtagits, men om en tiggare till exempel ser ut att hålla på att svälta ihjäl kommer man nog att ingripa", försäkrar Välimäki.

Myndigheterna följer noggrant hur situationen utvecklas men just nu ser man ingen orsak att vidta åtgärder. Några ändringar i lagstiftningen är inte av nöden. Om det däremot börjar visa sig att tiggarna begår brott måste man tänka om, säger Välimäki. Han ser fenomenet med tiggare som ett marginellt problem i Finland. Enligt Välimäki finns det inga tecken på att tiggarna vill bli medlemmar i det finländska samhället. Myndigheterna har erbjudit de romska tiggarna olika former av hjälp, men hjälpen har inte tagits emot. Enligt Välimäkis uppgifter vistas tiggarna en viss tid i Finland och åker sedan tillbaka hem.

Skön inställning. Och humanitär. "Vi erbjuder den hjälp de är berättigade till utan att de behöver ansöka eller be om den, och vi lämnar dem ifred om de inte vill ha med oss att göra". En tro på individen, en icke-förmyndarmentalitet som är befriande skön och normal. Fjärran från hur svenska myndigheter agerar och uttalar sig. Finland – så nära men ändå så långt borta.

Lite konstigt är det nog…

Lite konstigt är det nog att en musiker som Maria Lundqvist (som är nyckelvittne i våldtäktsrättegången mot Tito Beltran) inte ens har kunnat minnas vem det var sedan 1999, nu har identifierats och kallas in som nytt vittne! Och än mer konstigt blir det när man läst och funderat över följande, citerat ur en artikel i Expressen:

Vid förhören kom Maria Lundqvist inte ihåg vilken musiker hon hade pratat med. Men i förra veckan fick åklagarmyndigheten ett namn. Musikern kallades omedelbart till förhör.

– Vi hade ett förhör och den här personen bekräftar Maria Lundqvists historia, säger åklagaren Anna Håkansson.

Enligt polisförhöret, som genomfördes i fredags, hade Maria Lundqvist berättat för musikern att hennes barnflicka hade blivit våldtagen av Tito Beltran.

– Maria berättade att barnflickan kom tillbaka och skrek att hon hade blivit våldtagen. Maria hade då gått in till Tito, men han sa att inget hade hänt, säger musikern i förhören.

Musikern frågade då Maria Lundqvist om de inte skulle polisanmäla.

– Maria sa att barnflickan inte ville.

Ingenting – ingenting alls – förvånar mig längre i Bananmonarkin Sverige. Jag har givetvis ingen aning om vad som har hänt och om Tito Beltran gjort sig skyldig till våldtäkt eller inte. Det ska rätten avgöra. Men det borde inte ta åtta år att anmäla en våldtäkt. Och det är i mitt tycke en aning märkligt att man plötsligt kan hitta ett glömt vittne efter så lång tid. Och att den personen ska kallas som vittne trots att han/hon ju enbart upprepar vad Maria Lundqvist sagt! På vilket sätt är det ett vittnesmål? Ska man då också kalla sådana personer som vittnen, som detta nyfunna vittne berättat för vad Maria Lundqvist sagt? I hur många led ska hörsägen gälla som vittnesmål? Jag trodde faktiskt inte att hörsägen gäller som vittnesmål, men i artikeln i Expressen kallar man denna återfunna musiker för "åklagarens trumfkort". Jag menar: Maria Lundqvist skulle ju ha kunnat ljuga för musikern. Jag säger absolut inte att hon gjort det, men teoretiskt skulle hon ha kunnat göra det. Så hur kan då hörsägen, d.v.s. återupprepning av vad någon annan berättat och man själv inte har förstahandsuppgifter om, någonsin bli ett vittnesmål? Hoppas att någon smartare än jag kan frklara detta.

Om takhöjden på Migrationsverket (och i Sverige)

Följande mejl, om bland annat ”takhöjden” på Migrationsverket, återges med tillstånd av den migga (anställd vid Migrationsverket) som sände det till mig:

Jag läste på din blogg om (den saknade) diskussionen om kostnaden för flyktingmottagningen. Här på Migrationsverket har vi ”högt i tak” när det gäller mycket, men en sak pratar man aldrig, och jag menar aldrig, om,nämligen kostnaden för vår verksamhet. Att överhuvudtaget ens nudda vid ämnet betyder att man sällar sig till rasisternas skara.

Vi fick tidigare i höst höra att verket fått ”ett ansenligt tillskott” till budgeten. Alla tyckte det vara bra, men vi var nog inte många som tänkte på att denna ökning måste tas någonstans ifrån. Naturligtvis diskuterades inte denna nyhet vidare sedan, för i likhet med den gamla börsadeln diskuterar vi inte pengar. Jag tror att det är som du skriver, att om de verkliga kostnaderna inte redovisas så kommer såväl ”vanligt folk” som extrema att syssla med kremlologi, och detta lär inte leda till något gott.

Man kan också fundera över hur kostnaderna skall räknas. Skall man bara ta upp de direkta kostnaderna för Migrationsverket och den efterföljande ”integrationsversamheten”, (tack gode gud för att Integrationsverket gick i graven!) eller skall man även ta upp kostnader för sjukvård, bidrag, kriminalvård? Skall man ta upp skattebortfallet som uppstår av varje person som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden? Jag tror personligen inte att det kommer att beräknas någon kostnad och skulle det ändå göra det så kommer den kalkylen att vara oerhört luddig och svårgenomtränglig. Personligen skulle jag vara nöjd om jag fick en hyggligt exakt summa på vad ebo-systemet kostar jämfört med det gamla förläggningssystemet.

Många har mejlat mig om dessa frågor. Ingen enda har jag uppfattat som det allra minsta rasistisk, främlingsfientlig eller på något sätt negativt inställd till människor som flyr och söker skydd här, tvärtom. Men samtliga, utan undantag, har varit mycket irriterade och frustrerade över att det är nästintill omöjligt att öppet och rakt diskutera ens fakta – som t.ex. kostnader – när det gäller asyl- och flyktingfrågor, precis som miggan som skrivit ovanstående inlägg. Om ni (svenskar i etablissemanget, d.v.s. politik och medier) fortsätter med den typ av hets mot människor som vill diskutera fakta, som ges exempel på i de två föregående inläggen, då kommer fler att tänka som den person som skrev till mig att:

Annars kan det här sluta med att jag, och fler med mig, tvingas missnöjesrösta i nästa val. Och det hoppas jag undvika.

© Denna blogg.

Det tog bara en dag…

Det tog bara en dag innan kommunalrådet Åke Hammarstedt, s, i Bromölla gav efter för Fru Partipiska. En dag! (Läs mitt förra inlägg här på bloggen). Sveriges Radio rapporterar nu under rubriken S stoppar räkningen av invandrare att Åke Hammarstedt under torsdagen ändrat inställning (snacka om vindflöjel!) och att den socialdemokratiska majoriteten i Bromölla kommer nu att skrota idén om att räkna ut vad flyktingmottagandet kostar.

Åke Hammarstedt säger:
"Under dagen har jag insett att det mer och mer blir så att jag blir anklagad för att vara främlingsfientlig, och att jag skulle stödja Sverigedemokraterna."

Och i Sveriges Radio rapporterar vidare:
Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog uppmanade på torsdagen den socialdemokratiska majoriteten att stoppa förslaget. Ulvskog anser att man inte kan räkna på lönsamhet eller icke lönsamhet när det gäller integration.

Som jag skrev i det tidigare inlägget: Fru Partipiskan Ulvskog är ute och cyklar. Och nu lägger jag till att Hammarstedt är feg. Det handlade inte om att "räkna på lönsamhet eller icke lönsamhet", och det handlade inte om människovärde. Det handlade helt enkelt och simpelt bara om att redovisa för skattebetalarna i kommunen hur stora kostnaderna är för flyktingmottagandet. Marita Ulvskog har stor makt inom sitt parti, men hon har inte makt över svenska lagar och den svenska offentlighetsprincipen. Så eftersom dessa uppgifter är offentliga kan invånarna i Bromölla givetvis kräva att få ta del av dem, det är bara att ringa eller skriva till kommunen och be att få dem

Och OBS att politiskt valda, s.k. förtroendevalda, redovisar de utgifter kommunen på olika samhällsområden inklusive flyktingmottagandet, har ingentig med Sverigedemokraterna att göra utan enbart med öppenhet och demokrati. Utom tydligen för s som vill mörka dessa uppgifter. Vad är det mer som de mörkar och inte anser att väljarna, tillika skattebetalarna, har rätt att få veta? Och vem utsåg Fru Partipiska och partiet s att agera förmyndare åt folket?