Tervetuloa Suomeen, Gušaniperhe!

Den 20 maj 2006 skrev jag följande här på bloggen:

De fantastiska barnen Gušani, Sami, Irfan och Ermina, som jag lärde känna vid mitt besök i Oravais i början av maj, spelade och sjöng och dansade. Underbara, begåvade och klipska barn som råkar vara födda romer i ett land där de diskrimineras och inte har en chans till ett värdigt liv. Barnen borde få ett stabilt och tryggt liv i enlighet med vad som stadgas i olika konventioner, i stället tvingas de leva som, ja.. som ”zigenare”, som romerna alltid har tvingats leva: flytta från plats till plats, land till land. Ingenstans välkomna trots att de enligt olika konventioner (i teorin!) har samma rättigheter som alla andra. Samma sak gäller flickorna som dansade, bland dem Valentina och Nana.

Jag hoppas att dessa barn får en fristad i det rika och glest befolkade Finland som, liksom Sverige, ratificerat FN:s barnkonvention ooch Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och jag hoppas starkt att jag får en möjlighet att träffa dem alla igen snart.

Sami, Irfan och Ermina uppträdde i Oravais på 1 maj 2006

Jag träffade dem igen och jag höll kontakten med dem så gott det gick. Jag följde deras framsteg i skolan. Alla barnen är musikaliskt begåvade och även begåvade i läsämnena och har goda betyg. En enastående bedrift när man lever under så pressade förhållanden som barnen Gušani gjort!

Jag följde dem och Sari Nordlund och Margareta Edström Smith och de andra i Oravais som stöttade familjen, i deras väntan på ett slutligt besked om ifall de skulle få stanna eller inte. Jag skrev en väl underbyggd inlaga till förvaltningsdomstolen efter att ha talat med familjens advokat i Vasa.

Det blev många turer, den värsta var när avvisningen var beslutad och bestämd och familjen kördes från Vasa till Helsingfors för att, påföljande dag, skickas till Kroatien. Då var det mörkt, då fanns inget hopp. Men i sista sekund stoppade Högsta förvaltningsdomstolen det hela och familjen transporterades tillbaka ”hem” till Oravais igen och den 17 mars i år publicerades artikeln Familjen Gušanis utvisning stoppades i Vasabladet. Vi återfick hoppet.

Idag ringde min särskilda vän Sami, som nu har hunnit bli 16 år gammal. På sin utmärkta finska berättade han att de tror – de vågar inte vara säkra innan pappa har varit hos advokaten – att de har fått uppehållstillstånd i Finland. Sari ropade vid sidan om telefonen att ”det är nog 100 %!” och jag sa också att om advokaten har ringt och sagt det så är det sant. Jag hörde ett svagt sorl i bakgrunden, hela familjen vill jubla men vågar inte förrän de sett med egna ögon, svart på vitt, att de nu får stanna i Finland. Sami lovade sms:a senare och att skicka bilder från festen som blir av när ”det är säkert”.

Jag hoppas att jag får träffa den här underbara familjen igen snart och önskar dem lycka till ja lämpimästi tervetulleeksi Suomeen!